Pensionär. På riktigt ?!?!

 Jaha, nu loggade hon ut. Muckade. Lämnade dator, iPad, nycklar och namnbricka på administratörens skrivbord. Passade på att smita under konferensen för att undvika känslosamma avsked. Precis som om jag skulle försvinna för gott. Det vet man ju, om en månad kommer de att ringa för det saknas nån vikarie...typ.

I bilen på väg från jobbet ansträngde jag mig för att tänka och känna. VAD kände jag? Min kollega Ylva intervjuade mig redigt i morse om exakt hur det kändes - kunde det möjligen kännas som inför ett sommarlov?

Nej, det gör det inte. Jag har redan lagt av. Sen länge. Gjorde min sista lektion nån gång i början av juni. Då loggade jag ut. Utan problem, sentimentalitet eller glädjeskutt heller, för den delen. Jag bara gjorde det. Lika är det nu. Jag har inte någon särskild känsla för att det är allra sista, skälvande perioden i livet. Nää, hörni. Gäääsp. 

Jag bara drog. Som när jag hoppade av tandsköterskejobbet för att ta hand om flera ungar och hitta en annan linje i livet. Jag bara stängde dörren och sa hej. 

Vänner och kollegor finns alltid kvar om man vårdar kontakten. Jag har samma goda relationer till tandsköterskorna ännu. Jag kommer att träffa mina lärarkollegor som jag haft mest att göra med under dessa år. Det är arbetskamraterna jag saknar och då kan jag ju åtgärda det genom roliga och givande möten. 

Näpp. Jag frågade maken om vi skulle unna oss ett glas vin till resterna ( vi är pensionärer nu, får ta vara på allt!) och fira liiite att jag bytt liv. Det gjorde vi. Nu ska jag känna efter om jag märker nån skillnad när höstmörkret rullar in och jag kan välja att ligga på soffan en hel, jävla dag och låta klockan ticka. Och jag kommer INTE att säga " vart har tiden tagit vägen?" när jag tänker tillbaka på de dryga tjugo åren i skolans värld. För det har varit en lång tid med massor av händelser. 

När jag började jobba i skolan var han som är resande försäljare och norsk sen tio år tillbaka en sextonåring som famlade sig fram på gymnasiet och körde cross. Hans lillebror som är familjefar och arbetsterapeut i Skåne var fjortis och behövde skjuts till nya förälskelser lite då och då, den yngste sonen som sen mer än tio år tillbaka arbetar i restaurangkök var på väg att lämna den lilla trygga skolan för den stora och okända och den lilla familjeprinsessan underhöll oss med lekdans med alla tjejkompisar i sitt rum på övervåningen med rosa väggar och ljusgröna gardiner. Alltså en EVIGHET sen. Så då så. 

Vi hade just slutat släpa runt alla på campingresor varje sommar då tonåringarna inte längre ville hänga med oss, jag fick min egen motorcykel av maken i examenspresent och vi vågade oss på tur till Härnösand medan mamma höll ett öga på ungarna ett par dar. Det är ju jättelänge sen. Nu är jag här. 

Yoghurt, naturen och roliga saker håller en evigt ung. Så nu sätter vi igång. Häpp!

/E.

Bara jag får vara ute så...

Vem? Jag?

 Återigen, vem är jag nu?

Pensionsdagen är så gott som här, fast det är ett par veckor kvar. Jag har bara tre dagar i veckan att arbeta på mina procent, sa till chefen att jag byter lite dagar så jag hinner träffa min klass lite innan jag drar för gott. 

”Lägg upp det som du vill” svarade hon. 

Så nu ska jag bara se till att plocka russinen ur kakan och göra det jag tycker blir bäst. Idag är jag hemma. I morse intervjuades jag och min kamrat Elin angående boken vi gjort. Det kändes konstigt. Va ska vi säga? var den stora frågan. Barnboken hade kommit till även om vi varit sotare och bagare, inte för att vi råkar vara lärare. Vilket tydligen intervjuaren ville trycka på. Visst, vi var ju tvungna att påpeka det där med vikten av läsning och att det är lite klent med det bland kidsen idag, men att vi tror att det går att vända trenden eftersom man börjar fatta vad som hänt. (”Man” det är forskning och larmrapportörer av olika slag.) 

Men det där är en lång diskussion som jag skulle kunna ägna timmar åt. Grejen med vår bok handlar egentligen bara om att Elin hade ett manus, jag sa att jag kunde rita rätt hyfsat. Och gemensamt brinner vi för att barn ska få känna lust att läsa och att läsandet ska bli ett äventyr. Vår lilla berättelse handlar inte om stora problem och livsfrågor utan om barns små vardagsbekymmer som löser sig med stöd av vänner och lite pepp. Förhoppningsvis roar den några små och kan bidra till lite småprat med barn om att våga, att prova och att ha vänner som ställer upp.

Jag är ändå glatt förvånad över feedbacken från bokhandlarna som vill att vi ska signera böcker i deras affärer. Det kommer att kännas ovant. Nu smyger sig den där känslan på en igen, vem är jag nu? Jag ritar en hel del och har alltid gjort, men jag är inget proffs. Ibland får jag en beställning på en bild, mycket sällan men ändå, och då får jag lite ångest. Tänk om MIN bild inte är densamma som DIN bild? Det är dilemmat för mig och en lärdom då jag skulle rita Elins drakar. Eftersom hon hade sitt manus och sin bild klar av hur det skulle se ut, så var det givet att jag skulle anpassa mitt ritande efter hennes önskan. Det krävdes en del övning och ett års bollande ska jag säga. Jag har lärt mig massor. 

Nu är det jobbet med marknadsföring. Och då kommer jag till mig själv. Ska jag göra nåt mer med mina bilder som fyller byrålådorna? Det ständiga letandet efter vad jag vill berätta med mitt ritande. Jag vänder mig till barnkammaren. Jag vill att barn ska se mina bilder, upptäcka något och fantisera kring det. Är det nu jag ska rita mer än tidigare? Gör man det man drömmer om när man slutar arbeta eller vimsar man bara runt? (”Man” är i det här fallet mest troligt ”jag”…)

Vem är jag utan att åka till skolan? Hur konstigt kommer det inte att kännas när det är en gråkall oktobermorgon och jag INTE ska stålsätta mig för att min planering i hur man skriver en novell ska falla väl ut bland tonåringarna. Vem är jag när det är runt den tjugonde december och jag redan haft jullov så länge jag velat? När nationella proven drar igång i december och alla grupper ska ordnas och alla vikarier ska fixas för att man ska kunna ha alla muntliga under en och samma vecka - då ligger jag i soffan och äter popcorn och ser en gammal ÅsaNisse? Eller nä, det sista var nog inte troligt. 

Nå, man får fundera. Vem blir jag nu? Vem är jag redan nu som åker till jobbet när det passar bäst och gör liiiite nytta så här i terminsstarten..? Återkommer med det. 

/E.

PS. Frågan om vem jag blir nu är sen gammalt. Jag undrade väldigt länge vem jag var efter att sista ungen lämnade boet. Vem skulle jag vara nu när inte mornarna var en enda loppcirkus? Saknar det, i alla fall 😆😀

                                                                          

Surströmmingsbrist

 Jojo, utfisket gör sitt. Vad har väl en liten skittradition och matkultur att säga till om? I en liten del av landet dessutom, känns det som. Ja, jag ska INTE bli politiskt i bloggen. Jag har bestämda åsikter men här ska det vara lugn och ro. Jag vill bara säga att det inte känns bra. 

Idag skulle jag göra inköp till mitt ständiga lagande från grunden. Ännu mer noga för varje år som går. Viltkött ( bara lite, det är lyx), vit och röd kål och en massa broccoli. Och så ramlade jag över surströmmingsburkarna när jag letade räkor. Med en skylt om gällande restriktioner - köp endast TVÅ burkar per hushåll! Ska jag? tänkte jag, men ångrade mig. Tänkte på de som var några stycken och som kanske varje år åt surströmming i båthuset tillsammans med moster Olga och farbror Greger. I år kanske det inte skulle räcka för man skulle inte hinna åka i omgångar och köpa. Kanske någon som inte äter surströmming till och med skulle köpa ett par burkar bara för att senare, då allt var slut, stå utanför butiken med burkarna dolda innanför en stor trenchcoat och sälja dem för en tusing styck. Sånt har hänt. Ett tag tänkte jag att det kanske var jag. Men som sagt, förnuftet vann den här gången också. 

I min familj är det bara jag som äter den lilla sura sillen. Och sist, det var för ett par år sen, var jag på en tillställning där jag längtande satte tänderna i en strömming och upptäckte till min fasa att jag inte längre kom till himlen omedelbart. Vad var detta? Jag, en surströmmingsdiggare sen barnsben, som otaliga gånger ordnat partajer med surisar, varit först att äta fem sillar, snott rom från andras tallrikar och som har rapat surströmming med glädje flera dagar efteråt. Hur kunde det komma sig? Hade maken indoktrinerat mig i smyg? Nej, han kan konsten att äta denna delikatess som sällskap men utan förtjusning när det bjuds utanför hemmet. Det kanske är åldern? Denna ständigt tickande bomb. Förändras då lusten att äta surströmming också, likväl som man plötsligt inte längre känner lust på salta lakritssillar eller bugg och cola? Tja, inte vet jag. Jag avstod i alla fall från att köpa ett par burkar att ha på lut. Inte för att sälja till en med abstinens som hotar spränga butiken utan för att ha själv. I fall JAG får abstinens, menar jag. Man vet aldrig. Men så kände jag att det inte var värt en plats i kylskåpet. 

Suck, en epok är över. Jag ilade inte till butiken för att komma över en burk. Jag ringde inte någon strömmingsälskande vän och ordnade ett möte på lördag eller så. Jag bara lät bli. Köpte inga räkor heller. Nu sitter jag här och tänker på surströmmingsfester där de allra bästa var de som skedde i min barn- och ungdomstid i urhemmet i Såå. Uppdaterar detta i Enhenna senare.

/E-

Dagen närmar sig…

 …som heltidspensionär. Jag behöver ta tillbaka både skrivande och ritande. Ja, ritar gör jag ju i princip jämt, men det är mest ett pillande med olika material och färger som ger mig någon sorts tillfredsställelse. Det blir inget mer betydelsefullt förrän jag har ett uppdrag. Antingen ett jag givit mig själv eller något från någon annan. Kanske är det ett sätt att uppehålla fingrarna och någon del av hjärnan som behöver färgbada. Lika med mitt skrivande som var i full gång från sekelskiftet och framåt i tio år. Sen då? Är det det berömda livet som ”kommer mellan”? Knappast. Eller också är det så. Jag kan ändra mig. I mitt jobb finns inte mycket utrymme för eget skapande, det mesta av min tankeverksamhet och kreativitet har upptagits av olika pedagogiska idéer, hur jag ska hinna läsa allt, hinna ta vara på enskilda individers behov, hinna vara tillräckligt bra, hinna vara engagerad. Och framförallt påläst och uppdaterad inom mina egna ämnen och aktuell forskning kring hur man bäst lär ut. Ja, jag vet, ingen orkar allt och vi ”är bara människor” också. Men faktum är att det tagit en bra bit av mitt inre rika liv i besittning. Kanske blir det annat nu, då jag släpper arbetet för att möta en ny period i livet.

Ibland, när jag ligger i sån där härlig halvdvala en ledig morgon och vet att jag kan få somna om eller bara ligga och tänka, då brukar jag få utrymme för idéer och min längtan efter något som är svårt att sätta fingret på. Den där längtan efter något obestämbart, den har jag alltid funderat på. Eller så länge jag har varit medveten om den. Det uppstår när jag minst annat det. En känsla av att jag saknar något. Ett tag undrade jag om det var sådana känslor som får människor att bli religiösa. Men det stämmer inte riktigt. 

Jag har i alla fall listat ut en del av det hela. Alltid när jag ska vila, antingen för att jag är trött eller för att jag ligger och dåsar någon morgon, så hamnar jag i min barndom i Såå. Det är olika situationer eller miljöer som jag plötsligt minns och praktiskt taget går in i med hela min själ. Jag kan dela en sådan minnesbild: mamma eller mormor bad tolvåriga mig hämta gräslök till middagsfisken. Jag gjorde det gärna men gruvade mig liiite för om någon geting eller spindel skulle bli för närgången. Gräslökstuvan var nämligen för länge sedan överväxt av vanligt gräs. Man behövde passera den stora rönnen, rödvinbärsbuskarna och sen alldeles bredvid svartvinbärsbuskarna, där ringblommor och krondill också en gång såtts, kunde man bland olika grässtrån finna även gräslök. Det krävdes att man satt på knä och sorterade lite, vilket i sin tur krävde ett visst mod. Just detta hörn av trädgården var alltid varmast, soligast och mest fyllt av dofter och småkryp. Dessutom, men det sa jag aldrig, var det magiskt. Det finns ingen rimlig förklaring till magin, men det är kanske det som är poängen. Just i det där hörnet visste jag att allt kunde hända, om man bara väntade och lyssnade. Så jag gick gärna dit trots risken att bli illa tilltygad av illasinnade småkrigare med gadd. Någon gräslök fann jag alltid, någon tog emot den tacksamt och började klippa den i småbitar med sax och jag återgick till boken eller ritblocket eller modelleran eller nåt annat viktigt. 

Och vad är det med det här då? Jo, jag tror att min ständiga längtan är att det var det var så väldigt små bekymmer, som småkrypen. Men det obehaget överträffades av möjligheten att komma hemligheten med hörnet i trädgården närmare. Min ständiga längtan kan nog höra ihop med att livet var enkelt, tryggt, det enda jag behövde bry mig om var om en spindel skulle bitas eller en geting skulle stickas. Och egentligen struntade jag kanske i det, bara jag fick sitta där på knä och gräva i gräset, känna lukten av jord, lök och dill och solsken med en känsla av att snart, mycket snart skulle något magiskt uppstå som jag än idag inte vet något om. Tror jag. 

Återkommer. Uppdatering av den andra bloggen finns också i åtanke nu, då jag har minnen bakåt som är rätt komiska. Som sagt, återkommer efter dagen.

/E.

Tillbaka i hemmet

 Under middagen ikväll sa jag till maken att jag minns som vanligt Norgevägarna mest. Att jag hade lite svårt att minnas var vi sovit. Att det ”nog” var sol hela tiden i Malmö…. Maken svarade att vi rejsar genom landet som vanligt utan att stanna länge nånstans. Jag håller med, vi har nog alltid gjort det. Vägen är resans mål, säger man ibland. Vi har gillat att se Sverige susa förbi utanför bilrutan när ungarna var med. Och det gäller kanske nu med. Jag undantar hojturerna, då ÄR det ju vägen som gäller, för det är så kul att köra. Nu har vi ändå kapat årets semesterresa med åtskilliga dagar bara för att vi insåg till slut att vi inte skulle orka se husbilen alls efter fyra-fem veckor runt delar av Skandinavien, vilket ju vore synd. Den är ju ändå en del av familjen nu. 

Så vi siktade på en något decimerad rutt. Barnen skulle i alla fall få besök och min bror, som brukligt. Alltså, mot norska kusten och Trondheim, ner till Bergen, vidare till Malmö och sist Öland. På hemvägen någon dags umgänge med nära vännerna i Leksand, så vi får den där ”Dalarnadosen” som tycks förfölja mig genom livet. Våra grannar satt nog bänkade i fönstren med chipspåsen och sexpacken när husbilspreppen började på en tisdagskväll klockan arton, ungefär. Först alla sängkläder (se mig med två täcken, fyra kuddar, filtar och hundens sovplats i en gigantisk hög som jag vinglande bär ut, eftersom jag ändå vinglar jämt, känner mig fram till husbilens dörrhål som är för litet för att TRYCKA in hela högen men jag kämpar på; att gå flera gånger är inte aktuellt). Sen hela garderoben, matkassar med nödvändig torrskaffning, halva min ritverkstad i portabel form, badhanddukar, toalettväskor och en stor medicinlåda som kan vara bra att ha. Jag vinglar mellan hus och bil, möter maken ibland som bär verktygsväska (gammal bil - man vet aldrig), nödvändiga artiklar för tank och toa och teknik. Efter tre, fyra timmar bågnar bilen, grannarna har fått le och skaka på huvudena och vi behöver bara kolla var bilnycklarna tog vägen. Och kartboken, för fagerlund, glöm inte….

Nåväl, vi kom iväg och det är bara att konstatera att vi bor i ett vidunderligt vackert hörn av världen när vi susar fram längs havet, över fjällen, rundar berg och korsar fjordar. Bilderna får tala, ord är överflödiga. Ändå har jag liksom bara spontana ögonblicksbilder, inte särskilt genomtänkta, men minnet från just den stunden och platsen finns kvar.

Det som var lite snopet denna gång var att jag hade lite svårt att känna det där drivet jag alltid känt när det gäller resandet. Jag som alltid mår bäst då jag är på väg. Jag brukar tänka att äventyret väntar bakom nästa hörn, varenda dag, efter varje mil. Nu blev jag snabbt trött. Kanske kan det beror på en envis förkylning som hängde med, eller är det en naturlig åldersförändring? Allt har sin tid, brukar jag trösta mig med, jag är inte särskilt sentimental över mig själv och varför jag inte är som förr. Men det ska du bara veta, en sak som triggar min semesterkänsla, det är campingplatsens servicehus. Tro det eller ej. 

Ibland fricampar vi, ibland står vi på någon ställplats. Den första natten sov vi på en liten skogsplätt vid ett grustag tillsammans med några holländare och ett ungt par som smällde upp ett tält bakomen buske. Nästa natt valde vi campingplats, det var en liten men oerhört mysig plats nära havet på norska kusten ovanför Molde. Så fort jag närmade mig servicehuset och kände lukten av diskbänk, olika matdofter och nån skum jordlukt som alltid tycks uppstå i campingplatskök, så blev jag lyrisk. Semester, på riktigt! Oreda i skåpen med någon udda kopp här och var att låna, kvarlämnade kryddburkar, fyra sorters diskmedel i halvtomma flaskor, en skitig diskborste och diskhoar som är allt ifrån skinande renskurade till slasktrattar. En gigantisk pappersrulle i en golvställning och nån kokplatta som borde putsas upp lite. Ibland finns mycket att önska, ibland häpnar man över perfektionen. Det är nåt speciellt med campingkök och servicehus, som sagt. Alla möten, alla lukter, alla språk, alla olika rätter och alla sätt att diska. Jag älskar det! Att det kan vara lite ofräscht struntar jag i eftersom vi alltid använder egna grejer, men ändå. Jag har fantastiska minnen från camping med fyra ungar under alla år. 

Mitt första möte med campingduschen var en sommar på Ängby i Stockholm. Vi hade lånat ett tält, vi hade tre små grabbar typ 2, 4 och 6 år och hoppades att det skulle funka. Ängby kokade av campande människor i alla åldrar och nationaliteter. Det var tätt mellan tälten och jag undrade om vi skulle få sova. Men det gjorde vi, och så klart, tätt hoprullade alla fem som den flock vi var, sov vi gott. Strax före sex gick reveljen i form av trangiaköksskrammel från något granntält. Jag skulle ta mig till duscharna med minstingen och maken skulle ta med de två större. Där och då grundades nog den ultimata känslan av campingsemester. Duscharna var knökfulla och vi trängde oss fram till en vrå där vi kunde klämma ner toaväska och handdukar och våra kläder. Sen var cirkusen i full gång. In och ut i duschar, hoppas att duschpoletterna skulle räcka och att man inte skulle tappa nån. Att sno tappade polletter som rullade runt på golven och in under grannens dusch var en sport. Att hålla reda på ungen som sprutade tvål på väggarna och samtidigt hinna tvätta alla kroppsdelar under den lilla tiden man hade var ett äventyr i sig. Sen fick man tränga sig ut bland tanter, barn, tonåringar och städpersonal i en salig blandning och krångla sig i kläder lite hipp som happ. Allt påminde om ett överfyllt omklädningsrum med en högstadieklass på trettio som alla skulle hinna duscha i fyra duschar och sminka sig på tio minuter. Man fick vara glad om man hittade sina egna trosor och dessutom kunde tränga sig någorlunda torr ut genom dörrarna medan hårspray och deodoranter duschade en från alla håll. Allt detta under skränande musik från en avlägsen högtalare. Men rena var vi och glada var vi. Det var liksom samma sak med köksavdelningen. Lagade mat gjorde vi på vårt gasolkök, men diska, det skulle göras i det gemensamma utrymmet. Herrejesses, så många roliga minnen av detta! Det ÄR semester de lux. Det händer bara inte annars. Det är nåt särskilt alltså, som får mig att gå igång. Tur var det nog att semesterkänslan väcktes i det där köket på Flø camping, annars hade jag börjat tvivla på mig själv. 

Lite bilder från treveckorsresan på ca 350 mil.

Molde. Badbild. Fast det är inte vi, det är några rätt modiga som badar mitt i stan, vädret är lite svalt. Vi värmer oss med svæle och kaffe i stället. 

Flø, söder om Molde. Här upptäckte jag semesterkänslan i serviceanläggningens kök.  Stårsa upptäckte glädjen att springa lös längs havet en stund.

En favorit. Vägen mot Bergen, söder om Ålesund. 

Bloggerskan i Bergen i sol och sommarhetta, beställer in en trendig Aperol som ska vara så god. Här garanterar jag att det bara smakar wishyvatten, pengarna i havet. Eller så är det min envisa förkylning. 

Bergen, Skuteviken. Staffans gata, vi fnissar när vi möter denna karavan på väg nerför den branta gatan.  Håll i hatten, tänker jag.

Hardanger, på väg mot svenska västkusten genar vi över fjället.

Lysekil. Jag ville gärna återse platser som vi besökt för trettio år sen, eller så. Jag vet inte om det är sig likt. Men Curmans villa står kvar. 

Malmö. En (ganska) typisk fika med prinsen och hans mor.

En annan favoritbild. Där ligger en vuxen man inuti en spiral, två mammor fotograferar. Den ena tänker att det är roligt att se sin son i en klätterställning igen. Den andra tänker att det är bra att fästmannen visar sin son hur man leker i en klätterställning. 

Österlen. Sökande efter Prästens badkar.

Barnportion av Nybros stolthet (?) den största glassen man kan beställa. 

Öland, Övre Västerstad.

Öland. Sommarkvällsutsikt från min brors stenbro.

Ölands södra udde, fågeltornsutsikt. Inga giraffer i sikte…

Västervik

På väg, snart Kumla.

En av de bättre campingplatserna vi besökt, Kumla.

Leksand, Västanvik. Landad på vänners veranda på gammal dalagård. Kräftmiddag och en massa goda saker väntar. 

DalaFloda, Hjort-Olars fik. Tacksam för sommarflicka i mysig miljö. 

Dalarna levererar, vi åker hemåt. Nöjda på husbilslivet, med hemlängtan och en känsla av frihet. 

/E.