Vem? Jag?

 Återigen, vem är jag nu?

Pensionsdagen är så gott som här, fast det är ett par veckor kvar. Jag har bara tre dagar i veckan att arbeta på mina procent, sa till chefen att jag byter lite dagar så jag hinner träffa min klass lite innan jag drar för gott. 

”Lägg upp det som du vill” svarade hon. 

Så nu ska jag bara se till att plocka russinen ur kakan och göra det jag tycker blir bäst. Idag är jag hemma. I morse intervjuades jag och min kamrat Elin angående boken vi gjort. Det kändes konstigt. Va ska vi säga? var den stora frågan. Barnboken hade kommit till även om vi varit sotare och bagare, inte för att vi råkar vara lärare. Vilket tydligen intervjuaren ville trycka på. Visst, vi var ju tvungna att påpeka det där med vikten av läsning och att det är lite klent med det bland kidsen idag, men att vi tror att det går att vända trenden eftersom man börjar fatta vad som hänt. (”Man” det är forskning och larmrapportörer av olika slag.) 

Men det där är en lång diskussion som jag skulle kunna ägna timmar åt. Grejen med vår bok handlar egentligen bara om att Elin hade ett manus, jag sa att jag kunde rita rätt hyfsat. Och gemensamt brinner vi för att barn ska få känna lust att läsa och att läsandet ska bli ett äventyr. Vår lilla berättelse handlar inte om stora problem och livsfrågor utan om barns små vardagsbekymmer som löser sig med stöd av vänner och lite pepp. Förhoppningsvis roar den några små och kan bidra till lite småprat med barn om att våga, att prova och att ha vänner som ställer upp.

Jag är ändå glatt förvånad över feedbacken från bokhandlarna som vill att vi ska signera böcker i deras affärer. Det kommer att kännas ovant. Nu smyger sig den där känslan på en igen, vem är jag nu? Jag ritar en hel del och har alltid gjort, men jag är inget proffs. Ibland får jag en beställning på en bild, mycket sällan men ändå, och då får jag lite ångest. Tänk om MIN bild inte är densamma som DIN bild? Det är dilemmat för mig och en lärdom då jag skulle rita Elins drakar. Eftersom hon hade sitt manus och sin bild klar av hur det skulle se ut, så var det givet att jag skulle anpassa mitt ritande efter hennes önskan. Det krävdes en del övning och ett års bollande ska jag säga. Jag har lärt mig massor. 

Nu är det jobbet med marknadsföring. Och då kommer jag till mig själv. Ska jag göra nåt mer med mina bilder som fyller byrålådorna? Det ständiga letandet efter vad jag vill berätta med mitt ritande. Jag vänder mig till barnkammaren. Jag vill att barn ska se mina bilder, upptäcka något och fantisera kring det. Är det nu jag ska rita mer än tidigare? Gör man det man drömmer om när man slutar arbeta eller vimsar man bara runt? (”Man” är i det här fallet mest troligt ”jag”…)

Vem är jag utan att åka till skolan? Hur konstigt kommer det inte att kännas när det är en gråkall oktobermorgon och jag INTE ska stålsätta mig för att min planering i hur man skriver en novell ska falla väl ut bland tonåringarna. Vem är jag när det är runt den tjugonde december och jag redan haft jullov så länge jag velat? När nationella proven drar igång i december och alla grupper ska ordnas och alla vikarier ska fixas för att man ska kunna ha alla muntliga under en och samma vecka - då ligger jag i soffan och äter popcorn och ser en gammal ÅsaNisse? Eller nä, det sista var nog inte troligt. 

Nå, man får fundera. Vem blir jag nu? Vem är jag redan nu som åker till jobbet när det passar bäst och gör liiiite nytta så här i terminsstarten..? Återkommer med det. 

/E.

PS. Frågan om vem jag blir nu är sen gammalt. Jag undrade väldigt länge vem jag var efter att sista ungen lämnade boet. Vem skulle jag vara nu när inte mornarna var en enda loppcirkus? Saknar det, i alla fall 😆😀