Jaha, nu loggade hon ut. Muckade. Lämnade dator, iPad, nycklar och namnbricka på administratörens skrivbord. Passade på att smita under konferensen för att undvika känslosamma avsked. Precis som om jag skulle försvinna för gott. Det vet man ju, om en månad kommer de att ringa för det saknas nån vikarie...typ.
I bilen på väg från jobbet ansträngde jag mig för att tänka och känna. VAD kände jag? Min kollega Ylva intervjuade mig redigt i morse om exakt hur det kändes - kunde det möjligen kännas som inför ett sommarlov?
Nej, det gör det inte. Jag har redan lagt av. Sen länge. Gjorde min sista lektion nån gång i början av juni. Då loggade jag ut. Utan problem, sentimentalitet eller glädjeskutt heller, för den delen. Jag bara gjorde det. Lika är det nu. Jag har inte någon särskild känsla för att det är allra sista, skälvande perioden i livet. Nää, hörni. Gäääsp.
Jag bara drog. Som när jag hoppade av tandsköterskejobbet för att ta hand om flera ungar och hitta en annan linje i livet. Jag bara stängde dörren och sa hej.
Vänner och kollegor finns alltid kvar om man vårdar kontakten. Jag har samma goda relationer till tandsköterskorna ännu. Jag kommer att träffa mina lärarkollegor som jag haft mest att göra med under dessa år. Det är arbetskamraterna jag saknar och då kan jag ju åtgärda det genom roliga och givande möten.
Näpp. Jag frågade maken om vi skulle unna oss ett glas vin till resterna ( vi är pensionärer nu, får ta vara på allt!) och fira liiite att jag bytt liv. Det gjorde vi. Nu ska jag känna efter om jag märker nån skillnad när höstmörkret rullar in och jag kan välja att ligga på soffan en hel, jävla dag och låta klockan ticka. Och jag kommer INTE att säga " vart har tiden tagit vägen?" när jag tänker tillbaka på de dryga tjugo åren i skolans värld. För det har varit en lång tid med massor av händelser.
När jag började jobba i skolan var han som är resande försäljare och norsk sen tio år tillbaka en sextonåring som famlade sig fram på gymnasiet och körde cross. Hans lillebror som är familjefar och arbetsterapeut i Skåne var fjortis och behövde skjuts till nya förälskelser lite då och då, den yngste sonen som sen mer än tio år tillbaka arbetar i restaurangkök var på väg att lämna den lilla trygga skolan för den stora och okända och den lilla familjeprinsessan underhöll oss med lekdans med alla tjejkompisar i sitt rum på övervåningen med rosa väggar och ljusgröna gardiner. Alltså en EVIGHET sen. Så då så.
Vi hade just slutat släpa runt alla på campingresor varje sommar då tonåringarna inte längre ville hänga med oss, jag fick min egen motorcykel av maken i examenspresent och vi vågade oss på tur till Härnösand medan mamma höll ett öga på ungarna ett par dar. Det är ju jättelänge sen. Nu är jag här.
Yoghurt, naturen och roliga saker håller en evigt ung. Så nu sätter vi igång. Häpp!
/E.
Bara jag får vara ute så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar