Lite (nej, det blev mycket) om resan

 Idag vaknade jag med en dyster känsla. Jag gör det ibland. Kan ha varit drömmar som påverkat. Får jag bara upp gardinerna och kaffe i krävan så går det över. Tills jag slår på nyheterna.

Men om jag nu fokuserar på det roliga i livet, som det är meningen att bloggen ska göra, så sa jag till maken vid frukostbordet att "tänk att vi faktiskt för exakt en vecka sedan satt på ett litet street foodhak i Henningsvaer och åt laxwraps och fiskkaka i vaxade papper". 

Det är något som drar i mig när jag tänker på Lofoten. Jag skulle absolut inte vilja bo där, det är inte det. Men varje gång jag är där (det är tredje gången) får jag samma känsla. Det är något med avskildhet, enkelhet och långt från allt...jaa, svårt att förklara. Det beror ju på var man håller till. Men vi söker ju kanske också de mer spektakulära platserna. 

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

Sörland, Vaeröy

På berget mellan Sörland och Nordland på Vaeröy. Ja, det var brant på vänstersidan där...

Redan då vi pulat in allt i bilen inklusive den inte allt för entusiastiska Stårsa kände jag en sådan förväntan att all världens bedrövelser i ett huj försvann och ersattes av det där lyckoruset som jag alltid upplever då vi är på väg. Planerat på väg, ska jag väl säga. Vi skulle dessutom åka över Skalstugan och vädret var bara för bra för att vara sant. Jag vet hur vackert det är när man kommer över gränsen och närmar sig havet och Verdal. 

Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att säga att vi bokat ett airbnb utanför Brönnöysund. Då hade fin vädret bytts ut mot hällregn och i kolmörkret hade vi en tuff match att hitta rätt bland stora gårdar och små hus lite hipp som happ i backarna. GPS i all ära men när bilen kört in på en liten sidoväg och GPSen rapar fram att vi har nått målet hoppas man att det ska vara lite enkelt, liksom. Inte skymta fem hus hängande i branten bakom buskar och träd och dessutom i piskande regn och KOLMÖRKER förutom enstaka ledljus från nåt fönster. Nå, vi ramlade och famlade tills någon skrek från en balkong. Vi förstod att vi var uppmärksammade (som inkräktare?) och efter lite pyssel var vi inne i en möblerad källarvåning. Möblerad så där som att man ställer in ett förbestämt antal möbler vare sig de ryms eller ej och lägger ut lite speglar och lampor och brickor och plastblommor på alla hyllor så blir det nog bra. Vi skrattade, hällde upp en whisky var och skålade för första natten och att det var rent och helt ok ändå bland alla möbler och saker. Sen lagade vi middag fast man inte kunde sitta vid det lilla bordet för stolarna rymdes inte att dra ut. Och så var allt igång, liksom, som det ska vara - ett äventyr.

Välmölerat sovhak

Sen körde vi vidare nästa dag mot Bodö. En övernattning till innan färjan skulle ta oss till Væröya, den lilla ön nedanför själva Lofoten. Det skulle på nåt sätt toppa vår Lofotentripp med ett besök på denna plats dit "ingen annan" åker. Vi gör alltid research innan vi åker nånstans, vill gärna inte missa godbitar, som tex en liten ö, sparsamt befolkad och hyfsat oexploderad. Hit åker fiskare och någon vandrare. Det finns en affär. Bra det. Och ett hotell intill kajen. Inget mer famlande i mörkret, tack. 

Efter en natt i nytt hällregn utanför Bodö efter trassel med bokningen vaknade vi i frisk varm luft och vandrade med doggen på strandtur vid Saltstraumen.

Vid Saltstraumen

Ett helt hus hade vi haft till förfogande som vi delvis fick städa själva då värden plötsligt hamnat på sjukhus och vi bara fick nycklar med uppmaningen att kosa oss. Bergsäkert spökade det där. Men vi hade ju hunden och dessutom en burk Radar som vi fann i en hylla. Kändes tryggt. 

Resan med färjan till Vaeröy var vi ännu lyckligt omedvetna om vad denna skulle innebära för hunden. Hon fick lov att stanna nästan fyra timmar i bilen utan oss. Det var ett fatalt missförstånd av oss att vi skulle få ha hunden i sin bur på anvisad plats. På däck. Men nej. I bilen. Vi såg fram emot att få ut ett nervvrak med oreparabla skador och jag funderade på att stämma färjebolaget eller norska staten eller kungen eller vem fasen som helst som nu troligen dödat min hund. 

Jag led genom hela resan. Ritade håglöst i ritboken, fotograferade öarnas silhuetter och solnedgången och sörjde hunden. Kom ihåg det, det är vackert, men jag var arg och ledsen, eller jag erkänner, skitförbannad. Visst, rött och fint men vad hjälpte det?

Solnedgång, Vaeröy till vänster.

Vi landade på Vaeröy, nu i storm, värme och kolmörker. Hunden som ett flåsande nervvrak och jag i upplösningstillstånd inombords. Men hon repade sig när vi påbörjade letandet efter vårt rum. Vi fick besked om att rummet låg på utsidan en trappa upp. Det fanns många trappor upp och utsidor fanns det också gott om då hotellet bestod av flera byggnader ihopfogade lite finurligt. Vi, och ett antal andra gäster, irrade planlöst runt i alla skrymslen och vrår och letade rum. Vi såg framför oss den fnissande receptionisten som skickat ut de nya dårarna i labyrinten. Till slut fann vi vårt i alla fall. Då hade hunden lugnat ner sig, jag hade resignerat och stormen hade bedarrat. Nöjda och glada över detta äventyr sov vi gott. 

 

Dagen därpå gjorde vi Vaeröy, mest den obefolkade sidan som heter Nordland. Där strosade vi längs stigar och en gammal landningsbana som stängt efter en dödskrasch på nittiotalet. Jag behöver inte tjata på om natur och miljö. Den här dagen bjöd på allt. 

Nordland

Mot Nordlandshagen, Vaeröy

Nordland på Vaeröy, utsikt mot Mosken och där bakom Lofoten.

Nordlandshagen

Mot Vaeröys nordland

Vi fick åka tillbaka till andra sidan av ön sen, där det finns en matbutik och köpa lite sen lunch. Kvällen middag var planerad till vårt hotells restaurang som hela resans enda lyxtillfälle. Jag kan bara säga att det var det värt. Allt. Vi utforskade ganska snart resten av ön, den mer bebodda delen, och insåg att det kan behövas ett besök till någon gång med kängor för lite längre vandringar. Det ser vi fram emot. Andra dagen på Vaeröy regnade det och vi som inte hade bokat färja över till Lofoten i tid, dvs flera dagar innan, hade ingen plats. Enligt ett tips kunde vi stå tidigt i kö och chansa... Vad gjorde vi? Jo, checkade ut, placerade bilen FÖRST i den ännu så länge obefintliga kön och så fick vi stanna där. Ta lite hundpromenader förstås, men hård vind som nästan fällde mig och diverse regnskurar höll oss i skinnet. Så, fjorton timmar i parkerad bil med några hundpromenader skulle det bli. För färjan var försenad ett par timmar, det såg stormen till. Även detta ett äventyr att skratta åt. 

När vi väl kom med (för det gjorde vi och alla andra som chansade) gick det fort över till Lofoten. En timme för hunden i buren och så hade vi rum bokat som vi anlände till fram emot halvtvå på natten. Återigen i piskande regn och storm och framförallt mörkt. Efter en halvtimmes ficklampspromenader av min modige make fann han äntligen platsen. En rorbu som visade sig vara rena lyxen. Synd det bara var en sängplats på vägen. Men, vi hade i alla fall tagit oss från Vaeröy (alternativet var att stanna två dagar till tills någon färja gick) och vi hade en fin morgon utan regn och storm när vi vaknade.

Morgonutsikt efter fyra timmars sömn. Reine.

Rorbuer i Reine

Reine

 Äventyret fortsatte med ett gemensamt beslut att INTE komma fram till nästa boplats i mörkret. Vi bestämde oss för ett par dagar i Svolvaer för att därifrån göra diverse utflykter. Det jag vill minnas mest är dagen i Henningsvaer. Men först ska jag säga att vi kom till Svolvaer medan det var ljust, resan från Reine där vi övernattat var som vi visste och längtat efter - Lofotennatur. Vi gjorde oss ingen brådska, precis. Vi bodde som vanligt lågbudgetstyle i Svolvaer och det var helt ok allting. Vi hade till och med utsikt över Svolvaergeita. Sämre utsikt kan man ha från frukost(skriv)bordet.

Men som sagt, Henningsvaer. en heldag i värmen. Promenader, streetfood (fiskwraps och fiskkaka), fika och Galleri Lofoten med Lerinmålningar bland andra. Till och med hunden tyckte det var fint. Vi hade dessutom lovat henne på heder och samvete att aldrig åka färja igen.  Och så beseglade vi löftet med en påse törfisk, som hon fick smaka på. (Maken trodde han skulle äta resten. Det är kvar än. Ligger i hallen och stinker. )

Om man inte har alla väder när man är på Lofoten så förlorar liksom platsen sin magi

Ett stopp på vägen efter Reine för att Stårsa äntligen skulle få springa i sanden

En avstickare till Unstad på vägen mot Svolvaer

Unstad surfparadis

Svolvaer

Mot Henningsvaer

Henningsvaer

Henningsvaer

Streetfood som passar bloggerskan

Vägen från Henningsvaer

Svolvaergeita går in i dimman  lagom till vår avfärd.

Allt har ett slut och vi skulle ta oss hem också. Vi fick lov att justera vägvalet efter väder och hamnade på första övernattning på ett airbnb utanför Narvik (eftermiddag - inte kolmörkt) hos Keylin, en tjej som med sin familj just startat sitt airbnb och det fanns en del att önska, ska jag säga. Efter att vi bokat såg jag en hårresande ilsken recension och det är rätt typiskt mig. Jag bokar, läser sedan andras recensioner. Oftast tycker vi det är ok, men det kan bero på att vi mest vill ha en ren säng och tak över huvudet utan att det kostar skjortan. Så har vi alltid gjort, från campingtiden med ungarna till idag. Det har funkat. Nå, det varma mottagande vi fick av denna glada tjej överlappade alla skavanker. Vi påpekade lite försiktigt vad hon kunde behöva tänka på i stället för att såga stället. Det var absolut helt ok. Och vi sov kungligt. Hon hade dock utannonserat sitt boende med löfte om norrsken. Och en altan. Det fanns varken det ena eller det andra. Sånt skrattar vi åt. Det där med norrsken får hon reda ut själv om någon vill klaga....

Vi kom hem efter en upplevelserik tur till Lofoten, precis som vi tänkt oss. Huvudet är fyllt av miljöer, dofter, smaker och upplevelser som kommer att påverka mig ett bra tag framöver. Stårsa är återställd, hon verkar ha förlåtit oss sveket med färjan, jag har kommit över den värsta ilskan mot rederiet och som sagt, törfisken ligger i hallen och stinker.  Vi hörs!

Tant i Narvik

//E.

Åh, denna resa

 Vi åkte som vi tänkt till Lofoten. Jag ska försöka samla mig och berätta om bilder och boenden. Men innan jag gör det ska jag sova. Jag har alltid en obestämd längtan till detta ställe som jag inte har någon som helst anknytning till. Jag försöker ta reda på vad det är. Men en sak ska jag föreviga här innan jag somnar, det är att jag tror inte jag vilat hjärnan så mycket som under dessa dagar. Visst har vi behövt planera eller finna ett boende som är överkomligt, men det har också varit det enda "bekymret" dessa dagar. Däremellan har vi inte sagt så mycket, bara njutit och tagit in. Står man vid havet, med hisnande höga och ibland lodräta klippväggar runt sig är det lätt att känna sig oändligt liten. Och då tänker jag på min litenhet och funderar på hur allt hänger ihop. Vad är meningen med det hela?

Ja, så där har jag stått och glott och grunnat några varv under de här dagarna. En massa minnen har dykt upp som jag sedan länge glömt. Inga måsten har trängt sig på, annat än att ta sig hem nån gång. Konstigt. En blandning av total sorglöshet och ändå fundera över meningen med livet.

 Nu blev du trött, va? Så där djup brukar hon inte vara. Närå, jag är som vanligt. Men kanske ledigheten och den magiska platsen påverkat mig. Jag ville ju verkligen dit. 

Som sagt, när jag sovit ska jag försöka bjuda på lite av upplevelserna. 

/E

Nää, vet ni vad!

 Igår stod jag och Elin på en bokhandel i stan och signerade vår barnbok som vi efter tre års bollande kläckt ur oss. Det är sånt här man får vara glad för när man gjort en bok, har jag förstått. Nästa lördag är det en ny författare på plats som signerar en barnbok. Hon har både ritat och skrivit själv. Och om ytterligare några veckor ännu en... Det är amatörernas chans att synas. Säljer vi nåt då? Typ fem böcker. Man får vara glad för det lilla...(?)

Bokhandeln föreslog att vi skulle ta med tio, tjugo böcker. Tja, skulle vi sälja tjugo böcker på de tre timmar vi stod där hade vi gjort en oerhörd succe. Men att stå tre timmar i en affär och betrakta kunder var spännande och vi kunde konstatera några intressanta saker. 

För det första att gamla tanter köper böcker medan unga föräldrar inte gör det. Naturligt, kanske. Unga föräldrar går på loppis, ibland eller önskar av farmor. Gamla tanter köper nyttiga julklappar. 

För det andra - jisses vad många barnfamiljer som kom och gick med ungar som antingen illskrek "jag vill haaaaa den där!" eller omedelbart startade upp en till synes ändlös förhandling om varför man måste ha typ just den allra dyraste pennan. Vad är det med ungarna? Har det alltid varit så? Ja, så klart har det alltid funnits, men så fasen heller att det var så frekvent när våra barn var i lekåldern. 

Det har skett en märklig förändring där rätt små ungar hävdar sin rätt att bestämma och styra över saker de inte ska bestämma över. Min kompanjon bakom boken är så pass mycket yngre än jag att jag skulle kunna vara hennes mor, vi är alltså olika generationer men vi upplever samma sak. Efter ett antal år i skolan förvånas vi över hur många unga personer som blir helt bestörta över regler som är till för att livet och samhället ska fungera samt hur man visar hänsyn och respekt för andra människor. 

Det finns väldigt mycket att säga om det här, jag tänker inte snöa in på det just nu. Men en sak är säker, jag slapp fundera på om jag blivit en sur gammal kärring som glömt min egen ungdom och hävdar att "på min tid...", eftersom Elin som alltså är av den yngre generationen upplever samma sak. Tackar för det. Tillsammans stod vi bakom vår lilla disk med vår fina bok och pennan beredd att signera. Lika beredda var vi att höja rösten åt nån förälder med skrikande barn :" Nää, vet du vad...bär ut ungen och stå på dig. Du behöver inte köpa en nyckelring med en gigantisk flodhäst med glitterpaljetter på. Det bestämmer DU!"

Men som sagt. Annars var det en fin lördag. Nu morgonpromenad med hunden, sen packa väskorna. Fick lust att resa en bit.

/E.