Idag vaknade jag med en dyster känsla. Jag gör det ibland. Kan ha varit drömmar som påverkat. Får jag bara upp gardinerna och kaffe i krävan så går det över. Tills jag slår på nyheterna.
Men om jag nu fokuserar på det roliga i livet, som det är meningen att bloggen ska göra, så sa jag till maken vid frukostbordet att "tänk att vi faktiskt för exakt en vecka sedan satt på ett litet street foodhak i Henningsvaer och åt laxwraps och fiskkaka i vaxade papper".
Det är något som drar i mig när jag tänker på Lofoten. Jag skulle absolut inte vilja bo där, det är inte det. Men varje gång jag är där (det är tredje gången) får jag samma känsla. Det är något med avskildhet, enkelhet och långt från allt...jaa, svårt att förklara. Det beror ju på var man håller till. Men vi söker ju kanske också de mer spektakulära platserna.
 |
| Sörland, Vaeröy |
 |
| Sörland, Vaeröy |
 |
| Sörland, Vaeröy |
 |
| Sörland, Vaeröy |
 |
| På berget mellan Sörland och Nordland på Vaeröy. Ja, det var brant på vänstersidan där... |
Redan då vi pulat in allt i bilen inklusive den inte allt för entusiastiska Stårsa kände jag en sådan förväntan att all världens bedrövelser i ett huj försvann och ersattes av det där lyckoruset som jag alltid upplever då vi är på väg. Planerat på väg, ska jag väl säga. Vi skulle dessutom åka över Skalstugan och vädret var bara för bra för att vara sant. Jag vet hur vackert det är när man kommer över gränsen och närmar sig havet och Verdal.
Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att säga att vi bokat ett airbnb utanför Brönnöysund. Då hade fin vädret bytts ut mot hällregn och i kolmörkret hade vi en tuff match att hitta rätt bland stora gårdar och små hus lite hipp som happ i backarna. GPS i all ära men när bilen kört in på en liten sidoväg och GPSen rapar fram att vi har nått målet hoppas man att det ska vara lite enkelt, liksom. Inte skymta fem hus hängande i branten bakom buskar och träd och dessutom i piskande regn och KOLMÖRKER förutom enstaka ledljus från nåt fönster. Nå, vi ramlade och famlade tills någon skrek från en balkong. Vi förstod att vi var uppmärksammade (som inkräktare?) och efter lite pyssel var vi inne i en möblerad källarvåning. Möblerad så där som att man ställer in ett förbestämt antal möbler vare sig de ryms eller ej och lägger ut lite speglar och lampor och brickor och plastblommor på alla hyllor så blir det nog bra. Vi skrattade, hällde upp en whisky var och skålade för första natten och att det var rent och helt ok ändå bland alla möbler och saker. Sen lagade vi middag fast man inte kunde sitta vid det lilla bordet för stolarna rymdes inte att dra ut. Och så var allt igång, liksom, som det ska vara - ett äventyr.
 |
| Välmölerat sovhak |
Sen körde vi vidare nästa dag mot Bodö. En övernattning till innan färjan skulle ta oss till Væröya, den lilla ön nedanför själva Lofoten. Det skulle på nåt sätt toppa vår Lofotentripp med ett besök på denna plats dit "ingen annan" åker. Vi gör alltid research innan vi åker nånstans, vill gärna inte missa godbitar, som tex en liten ö, sparsamt befolkad och hyfsat oexploderad. Hit åker fiskare och någon vandrare. Det finns en affär. Bra det. Och ett hotell intill kajen. Inget mer famlande i mörkret, tack.
Efter en natt i nytt hällregn utanför Bodö efter trassel med bokningen vaknade vi i frisk varm luft och vandrade med doggen på strandtur vid Saltstraumen.
 |
| Vid Saltstraumen |
Ett helt hus hade vi haft till förfogande som vi delvis fick städa själva då värden plötsligt hamnat på sjukhus och vi bara fick nycklar med uppmaningen att kosa oss. Bergsäkert spökade det där. Men vi hade ju hunden och dessutom en burk Radar som vi fann i en hylla. Kändes tryggt.
Resan med färjan till Vaeröy var vi ännu lyckligt omedvetna om vad denna skulle innebära för hunden. Hon fick lov att stanna nästan fyra timmar i bilen utan oss. Det var ett fatalt missförstånd av oss att vi skulle få ha hunden i sin bur på anvisad plats. På däck. Men nej. I bilen. Vi såg fram emot att få ut ett nervvrak med oreparabla skador och jag funderade på att stämma färjebolaget eller norska staten eller kungen eller vem fasen som helst som nu troligen dödat min hund.
Jag led genom hela resan. Ritade håglöst i ritboken, fotograferade öarnas silhuetter och solnedgången och sörjde hunden. Kom ihåg det, det är vackert, men jag var arg och ledsen, eller jag erkänner, skitförbannad. Visst, rött och fint men vad hjälpte det?
 |
| Solnedgång, Vaeröy till vänster. |
Vi landade på Vaeröy, nu i storm, värme och kolmörker. Hunden som ett flåsande nervvrak och jag i upplösningstillstånd inombords. Men hon repade sig när vi påbörjade letandet efter vårt rum. Vi fick besked om att rummet låg på utsidan en trappa upp. Det fanns många trappor upp och utsidor fanns det också gott om då hotellet bestod av flera byggnader ihopfogade lite finurligt. Vi, och ett antal andra gäster, irrade planlöst runt i alla skrymslen och vrår och letade rum. Vi såg framför oss den fnissande receptionisten som skickat ut de nya dårarna i labyrinten. Till slut fann vi vårt i alla fall. Då hade hunden lugnat ner sig, jag hade resignerat och stormen hade bedarrat. Nöjda och glada över detta äventyr sov vi gott.
Dagen därpå gjorde vi Vaeröy, mest den obefolkade sidan som heter Nordland. Där strosade vi längs stigar och en gammal landningsbana som stängt efter en dödskrasch på nittiotalet. Jag behöver inte tjata på om natur och miljö. Den här dagen bjöd på allt.
 |
| Nordland |
 |
| Mot Nordlandshagen, Vaeröy |
 |
| Nordland på Vaeröy, utsikt mot Mosken och där bakom Lofoten. |
 |
| Nordlandshagen |
 |
| Mot Vaeröys nordland |
Vi fick åka tillbaka till andra sidan av ön sen, där det finns en matbutik och köpa lite sen lunch. Kvällen middag var planerad till vårt hotells restaurang som hela resans enda lyxtillfälle. Jag kan bara säga att det var det värt. Allt. Vi utforskade ganska snart resten av ön, den mer bebodda delen, och insåg att det kan behövas ett besök till någon gång med kängor för lite längre vandringar. Det ser vi fram emot. Andra dagen på Vaeröy regnade det och vi som inte hade bokat färja över till Lofoten i tid, dvs flera dagar innan, hade ingen plats. Enligt ett tips kunde vi stå tidigt i kö och chansa... Vad gjorde vi? Jo, checkade ut, placerade bilen FÖRST i den ännu så länge obefintliga kön och så fick vi stanna där. Ta lite hundpromenader förstås, men hård vind som nästan fällde mig och diverse regnskurar höll oss i skinnet. Så, fjorton timmar i parkerad bil med några hundpromenader skulle det bli. För färjan var försenad ett par timmar, det såg stormen till. Även detta ett äventyr att skratta åt.
När vi väl kom med (för det gjorde vi och alla andra som chansade) gick det fort över till Lofoten. En timme för hunden i buren och så hade vi rum bokat som vi anlände till fram emot halvtvå på natten. Återigen i piskande regn och storm och framförallt mörkt. Efter en halvtimmes ficklampspromenader av min modige make fann han äntligen platsen. En rorbu som visade sig vara rena lyxen. Synd det bara var en sängplats på vägen. Men, vi hade i alla fall tagit oss från Vaeröy (alternativet var att stanna två dagar till tills någon färja gick) och vi hade en fin morgon utan regn och storm när vi vaknade.
Men som sagt, Henningsvaer. en heldag i värmen. Promenader, streetfood (fiskwraps och fiskkaka), fika och Galleri Lofoten med Lerinmålningar bland andra. Till och med hunden tyckte det var fint. Vi hade dessutom lovat henne på heder och samvete att aldrig åka färja igen. Och så beseglade vi löftet med en påse törfisk, som hon fick smaka på. (Maken trodde han skulle äta resten. Det är kvar än. Ligger i hallen och stinker. )
 |
| Om man inte har alla väder när man är på Lofoten så förlorar liksom platsen sin magi |
 |
| Ett stopp på vägen efter Reine för att Stårsa äntligen skulle få springa i sanden |
 |
| En avstickare till Unstad på vägen mot Svolvaer |
 |
| Unstad surfparadis |
 |
| Svolvaer |
 |
| Mot Henningsvaer |
 |
| Henningsvaer |
 |
| Henningsvaer |
 |
| Streetfood som passar bloggerskan |
 |
| Vägen från Henningsvaer |
 |
| Svolvaergeita går in i dimman lagom till vår avfärd. |
Allt har ett slut och vi skulle ta oss hem också. Vi fick lov att justera vägvalet efter väder och hamnade på första övernattning på ett airbnb utanför Narvik (eftermiddag - inte kolmörkt) hos Keylin, en tjej som med sin familj just startat sitt airbnb och det fanns en del att önska, ska jag säga. Efter att vi bokat såg jag en hårresande ilsken recension och det är rätt typiskt mig. Jag bokar, läser sedan andras recensioner. Oftast tycker vi det är ok, men det kan bero på att vi mest vill ha en ren säng och tak över huvudet utan att det kostar skjortan. Så har vi alltid gjort, från campingtiden med ungarna till idag. Det har funkat. Nå, det varma mottagande vi fick av denna glada tjej överlappade alla skavanker. Vi påpekade lite försiktigt vad hon kunde behöva tänka på i stället för att såga stället. Det var absolut helt ok. Och vi sov kungligt. Hon hade dock utannonserat sitt boende med löfte om norrsken. Och en altan. Det fanns varken det ena eller det andra. Sånt skrattar vi åt. Det där med norrsken får hon reda ut själv om någon vill klaga....
Vi kom hem efter en upplevelserik tur till Lofoten, precis som vi tänkt oss. Huvudet är fyllt av miljöer, dofter, smaker och upplevelser som kommer att påverka mig ett bra tag framöver. Stårsa är återställd, hon verkar ha förlåtit oss sveket med färjan, jag har kommit över den värsta ilskan mot rederiet och som sagt, törfisken ligger i hallen och stinker. Vi hörs!
 |
Tant i Narvik
//E. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar