Dagsanteckning

 Nu har jag provat på tiden som pensionär en månad drygt. 

Så gott som alla jag träffat på har frågat hur det känns för att sen snabbt svara sig själv att det måste var skönt alternativt "järalaust" (för den ickinvigde i dialektala uttryck: göralös eller inaktiv). Ja, själv vet jag ärligt talat inte. Däremot vet jag att ett större antal bekanta har uttryckt sig om att "nu när jag har all tid i världen..." Va? Vadå all tid? Jag är inne i min sista livsperiod och har sista biten av livssnöret kvar bara. Lite grått, obestämt suddigt i slutet av linan. Jag har haft turen att följa livsordningen som vi västerlänningar brukar se den i nutid. Barndom utan svält, skola, utbildning, familjebildning och sen jobb varvat med semester och sen pension. Frisk. Som en bonus. Mitt inre kvar i 35-årsåldern. Än så länge.

Jag träffade en vän på en av alla hundpromenader som, efter att ha sagt ovan nämnda fraser om min pension, konstaterade att det är konstigt att vi inte är äldre än sisådär 35 i hjärnkontoret. Vi, för jag håller med, pratade om det där att man liksom inom sig är densamma fast man är gammal. Hon är några år äldre än jag dessutom. Klart att vi är klokare av den livserfarenhet vi fått, men jag upplever mig själv inifrån som densamma som jag var då jag kom ut i arbetslivet och hade ungarna på g. Hon var rörande överens med mig, precis som många andra jag pratat med.  Men någon sorts förändring måste ju ha skett, annars är det ju ingen vits. 

Jag rannsakar mig själv. Jag är ledig. Det innebär att jag inte behöver se veckan som jag brukar se den, rutinstyrd som jag kan vara. Jag har bytt ut läsning av elevarbeten och annat skolmaterial mot böcker. Jag läste ut Arvejord med god behållning och en halvtimme senare startade jag på Jävla karlar. Det ser lovande ut med den också. Boktipsen strömmar in från alla håll och lästiden ökades markant efter pensioneringen. Men samtidigt ska jag rita, några marknader efterfrågar julkort då jag ändå ska stå och sälja vår barnbok tillsammans med Elin. Då ritar jag och byter läsning mot lyssning. Så har det gått någon timme på blanka vardagen och jag undrar vad jag borde göra som skulle kännas som om jag gjort något, ifall du fattar vad jag menar. Då lagar jag mat eller kokar kaffe. Sen är det samma visa igen. Rita lite till, lyssna lite till. Ja, hunden ska ut däremellan. 

Rätt skönt. Men jag känner mig själv, snart slår rastlösheten till. Det brukar botas med en biltur eller ett mindre projekt som att städa tvättstugan. Än så länge är det dock lugnt. 

Jag sminkar mig inte, upptäckte jag i morse. Annars har det varit rätt viktigt för mig. Lite färg på ögonen och jag känner igen mig själv. Men i samma stund jag stängde skolporten bakom mig verkar jag ha tappat bort mascaran. Konstigt. Det är inte jag. Ifall ni ser mig på affären eller allmänt ute bland folk så upptäcker ni nog också att jag skiter fullkomligt i om jag lufsar runt i trädgårdströja och långkallingar. "Jag ska bara..." tänker jag och åker ohämmat till stormarknaden för att shoppa mjölk och ägg. I fredags träffade jag på ett gäng före detta elever som gjorde stora ögon. "Vem fan är hon?" stod det skrivet tvärs över pannan på dem. Jo, nu fick de allt se hur en pensionär ser ut. (För att inte förskräcka allt för mycket kan jag tillägga att mer planerade turer innehåller både anständig klädsel och lite eyeliner.) 

Sover på morgnarna gör jag inte. Jag vill kliva upp samtidigt som världen (i det här fallet min hemstad) vaknar. Det vill säga runt sextiden. Kokar kaffe, eller nej, jag brygger kaffe. Läser tidningen, och innan jag läser tidningen måste jag ju gå ut i postlådan och det innefattar en pyttepromenad, men jag går aldrig raka spåret in. Har jag tur har den morgontrötta doggen vaknat och vill kissa på gräsmattan, annars går jag ensam ett varv i trädgården. Alltid. Morgonluften och ljuden påverkar mig positivt på ett sätt jag inte orkar prova att förklara. Andas in, lyssna, titta, känn. Varje dag.  Det är sen gammalt. Här är det ju skillnad, som pensionär kan jag göra det just varje dag och tänka på att i nån av bilarna som svischar förbi på gatan sitter mina före detta arbetskamrater på väg till jobbet. 

Det har hänt en hel del sen vi var i Norge för övrigt som också har med min ledighet att göra. vi har haft en hel del fikafrämmande eller till och med själva varit på fika hos någon. Det är väl pensionärsaktigt? Någon bara dräller in. Jag behöver inte tänka på att jag har trettio elevuppsatser att läsa eller veckans lektioner att detaljplanera plus en plan B på desamma. Sånt kunde stressa mig förr. Därför har jag nu säkrat upp pensionärstiden med att ha fikabröd tillgängligt. Det kunde vara lite si och så med det tidigare. Dessutom har vi haft besök som bott kvar några dagar utan att vi har behövt styra till helger. Och haft finmiddag på sketen tisdag, till exempel. Välkommet besök och trevliga samtal. 

Men jag är rätt trött på kommentarer kring pensionen som att man har all tid eller grattis hur känns det. Jag fattar att det är av omtanke, grannen förärade mig en flaska av favvovinet till och med, men jag har min bild av min pension klar för mig sedan länge tillbaka. Det är nu jag äntligen får vara hur upptagen jag vill med mig själv. Ja, gubbe, familj och hund är inräknade i "mig själv", men att betraktas som självklart tillgänglig för all sköns evenemang och påhitt - nej tack. Jag har själv tillhört gänget som sagt att dom där pensionärerna har ju all tid i världen. Men jag insåg snabbt för några år sen att jag aldrig mer skulle tänka så. Den dyrbara tiden man själv kan styra över, den är nu. Jag talar för mig själv, som jag är skapt. 

Så nu när förmiddagen är slut och hundträning och därmed en liten biltur väntar, kan jag konstatera att det blir ytterligare en bra dag. Järalaus blir jag aldrig, rastlös kommer jag att bli. Det senare löser jag alltid. För övrigt saknar jag just idag mamma och hennes fika med ugnsvärmda gifflar hemma på Divisionsgränd. Hon skulle ha tänt ett ljus och frågat om ungarna och medan vi fikade skulle hon ha sagt att snart är det hennes favoritmånad, november. Och jag skulle ha varit lika frågande varje gång och tänkt när huunn började det - mamma som alltid avskytt mörker och vinter? Nu ligger hon i tryggt förvar med ansiktet vänt mot höstprakten ovanför sig.

Återkommer med nya funderingar snart.

/E