Fika"främmande"

De senaste dagarna har jag faktiskt kunnat göra det jag haft ett uppdämt behov av: läst, skrivit, ritat.... Min barnbokskompanjon Elin påminde om hur bra det är att jag kan fixa lite julkort till alla marknader vi ska vara med på och sälja vår bok. (Märk väl "hur bra det är att..." , inte "hur bra det vore om...." Det innebär att jag har en fast uppgift som icke kan slarvas bort).

"Gör lite bokmärken också", sa hon. Jaha. Jag började efter att jag lagt på luren. Bokmärken är poppis bland en del författare, förstod jag. Man gör liksom lite reklam för sig själv samtidigt. Men julkort är roligare. Jag njuter av långa dagar med skriv-  rit- och läspyssel. Läsning byts mot lyssning vid behov. Strykjärnet och strykkorgen har svämmat över och dammsugaren snubblar vi över där den stått stilla ett par dagar. Ibland får vi kaffefrämmande. 

"Kaffefrämmande", både anmälda och oanmälda, har på sistone dykt upp oftare. Det känns lite gammaldags och bortglömt i min värld eftersom jag efter studier och heltidsjobb knappast haft så mycket tid över för spontana besök hit eller dit. Alltid så roligt och givande men med en hemlig blick på klockan för nästa steg i vad jag nu haft för mig. Irriterande för mig själv. Och inte minst frågar man sig vad man har för liv, egentligen. Ja, det var då. Pensionstiden startade med fika, i princip, då vi var på hundpromenad en vanlig torsdag och mötte en vän på vägen som genast bjöd hem oss på fika "när vi ändå var så nära". Jag skrek "ja" först av oss. Friheten att fika i nån timme en hösttorsdag utan att nån skulle ha nåt av mig senare kändes ny. Faktiskt. Vi hade massor av avhandla om resor och andra saker så det blev en långdragen fika som bara var trevlig helt igenom. Jag kände mig oerhört ledig hela eftermiddagen sen. 

En annan dag när jag klev över tröskeln efter lite shopping hörde jag en röst från den tiden när man var härligt ansvarslös. En gemensam vän satt vid bordet. Fram med bullarna, hojtade jag, och sen fick jag vädra en hel del från hembyn, gamla minnen, vem som bor var, vem som gjort vad och hur det var DÅ, när vi växte på oss och sprang på krogarna. 

Lika kul var det då damerna från sandlådetiden dök upp en morgon. Tryggt, som att prata med morsan, var det att ha detta kaffefrämmande. Jag känner tacksamhet över att vi råkade hamna på Körfältet och att ungarna fick sina första år där. Då var fikat livsviktigt för mammorna, och papporna med för den delen, när det var dags för dem att axla ansvaret för hemmet och ta en bit av föräldraledigheten. Jag minns morgnar då sönerna vaknat fyra och vid sextiden fanns det en mamma att ringa som hade det likadant. Vi har morgonfikat ihop, halvsovande över våra koppar och tittat på våra pojkar som rullat runt bland leksakerna tills vi äntligen kanske fick vila en stund innan lunchen. Papporna var på sina jobb medan vi "lediga" mödrar gjorde ett annat jobb hemma. Längre fram fikade vi ofta vid sandlådan. Vi kunde varandras tider och vardagsrutiner och visste när den och den gick ut. Det fanns alltid barn. Det fanns alltid föräldrar. Och fika. Vi bakade, det måste vi ha gjort. Jag minns banankakan och kanelbullarna och sockerkakan som det som alltid fanns, samt de eviga Mariekexen. 

Ja, och sen bara ebbade det hela ut då vi fick tonåringar och vi flyttade på oss och umgänget blev mer på festnivå. Men det är en annan del av historien. 

Idag har jag, liksom min mamma sa, bakat lite bullar så jag har, ifall. Ska jag vara ärlig är det inte bara bullar. Jag bakar gärna och tänker att fikaträffarna ska återupplivas nu när vi är gamlingar. Eller vad vi kallas. Slå mig gärna en signal innan, jag vill faktiskt fortfarande helst vara hemma och ha satt på kaffet. 

Nu är det dags att ägna en stund åt ritandet. Men så sakteliga tar även skrivandet mer fart igen och det är bra, för jag brukar säga att "jag skriver för att veta vad jag tänker", citat från okänd, men stämmer på mig. Precis som jag undrar vad jag ska göra med alla våra fotoalbum som svämmar över hyllan snart, så undrar jag vad som kommer att hända med mina dagböcker den dagen jag inte finns mer. Där finns massor av roliga saker att gräva i, eftersom jag började skriva då jag var nyss tolv år fyllda. En del är inte för alla, men det mesta ligger som grund för betraktelser och minnen i Enhenna. Förhoppningsvis är det mesta preskriberat av det man gjort och sagt, så det gör inte så mycket om någon känner igen sig där. Förresten är jag så pass gammal att jag bjuder på det. Känns skönt. 

/E