Lite babbel bara.

 Jag skrev om släktingar i min andra blogg Enhenna och det tog tid att fundera över hur det var när man var liten och upp till sena tonåren. Det där med att återberätta saker som jag minns det tycker jag är kul och har kanske alltid tyckt. Och så här efteråt, i backspegeln sett, är det mycket som är smått komiskt. Alla familjer har ju sina vanor och egenheter, det är bara det att jag kan inte låta bli att driva lite med, i det här fallet, oss. Det är ju min familj. Men andra kan också hamna i skottgluggen när jag funderar över hur det var och vad vi gjorde. Nåja, allt är ju mina egna tolkningar av vad jag minns. 

Som fler andra i min bekantskapskrets börjar man fundera över "förr i tiden" när man blir äldre. Mitt kaffefrämmande för ett par veckor sen var rörande eniga med mig om detta. När man vill veta mer om sitt ursprung så finns ingen kvar att fråga. Jag skrev om våra släktingar som kom på besök om somrarna. För mig var det viktigt för plötsligt blev varje dag spännande. Inte särskilt unikt för en unge när vardagslunken bryts. Eller, ja, för oss var det så i alla fall. På 60-talet var inte utbudet av happenings så stort i en liten sketen bondby mitt i Sverige. (Tack och lov, det var bättre förr!) I alla fall så skedde ju något extra då varje dag. Middagsbordet ökade i storlek flera dagar i rad, inte bara till helg. Fikaturerna till avlägsna fik blev ännu fler och det var som julaftonsstämning. 

Jag känner att jag varit med om något värdefullt som jag upplevde barndomen. Tacksam för det, så klart. Jag hade tur. Jag tror nog att våra barn också hade rätt schysst barndom. I alla fall sa en av dem att det var som "Bullerbyungarna" mest. Visst, inte var det enkelt och konfliktfritt med fyra ungar men i alla fall hann de vara med om att inte behöva bry sig i digitaliseringen och sociala medier förrän de var mitt i tonåren. Tacksam för det också. 

När jag jämför de saker jag upplevde som jag gärna vill skriva om i minnesbloggen så tänker jag ibland på våra egna barn och om de också minns våra egenheter och idéer som komiska. Ifall de skulle vilja fråga om saker när vi för länge sedan är borta då finns ju rätt mycket dokumenterat, skulle jag tro, med tanke på just den digitala världen och dessutom utökade möjligheter att ta reda på saker om människor och platser, på gott och ont. Vad kommer våra ungar att minnas av släktbesöken och barnkalasen och grannarna och semesterresorna? 

Jag kan ju säga att det finns rätt mycket för mig att påminna dem om ifall de frågar, som är riktigt komiskt. Av hänsyn till mina vuxna barn avstår jag från att gå in i detaljer här. Men sådant som var besvärligt då kan ju te sig rätt komiskt idag. Vi har i alla fall skrattat mycket åt gamla minnen när tillfälle givits. 

Jag läste nyligen ut boken "Jävla karlar" av Andrew Walden och behållningen var att författaren lyckas beskriva sin bitvis rätt bedrövliga barndom med nya pappor som kommer och går utan att döma. Snarare blir det komiskt och jag har skrattat högt flera gånger åt boken trots att jag egentligen tycker den är tragisk. Läs den. 

För övrigt då? Jag ritar, trycker upp julkort, krattar löv, planerar ny trädgård (beskärargrabbarna tog bort en hel syren och massor av döda grenar på alla andra träd) och så var det förfärligt länge sedan jag var ut och reste. Det börjar suga i restarmen. Annars är det lugnt. 

/E

Underbar oktober i år, men koka morotsoppa och blanda i de mörkröda morötterna är ingen hit. Som att titta ner i en kastrull med trögflytande mjölkchoklad. Eller lervälling, kanske. Tja, ett tips bara.