Femton liter julmust senare.

 Tacksamt ser jag tillbaka på juldagar som än en gång bjudit på mys och umgänge med soffligan. Dom där som hänger i soffan och uppskattar morsans kakor och dricker litervis med julmust. Dom som pratar om sina liv och som lyssnar på oss och vill äta med oss och bara vara. 

När det gäller facebook har jag minst sagt blandade känslor, men ett år fann jag en liten text som en vän lagt ut inför julen. Den var så klockren i mina ögon att jag delat den själv flera år i rad. 

"TILL VÅRA ÄLSKADE BARN

Våra barn frågar oss.....

Vad vill ni ha i julklapp?

Men vi vill bara ha er!

Vi vill att ni fortsätter att komma förbi. Vi vill att ni ställer frågor och frågar om våra råd. Vi vill att ni berättar om era problem, ber om vår åsikt och ber om vår hjälp. Vi vill att ni kommer över och babblar om era problem och om livet. Vi vill att ni berättar om era jobb, era vänner och era relationer. Vi vill att ni fortsätter att dela era liv med oss. Kom över och skratta med oss eller skratta åt oss. Det bryr vi oss inte om. Att höra er skratta är som musik för oss

Vi har spenderat större delen av vårt liv med att uppfostra er på det bästa sättet vi visste och vi skryter inte men vi gjorde ett bra jobb. Ge oss tid att luta oss tillbaka och beundra vårt ”arbete” som vi är ganska stolta över. Plundra vårt kylskåp och ta för er. Vi har inget emot det. Faktum är att vi inte vill ha det på något annat sätt.

Vi vill att ni spenderar era pengar på att skapa ett bättre liv för er och för dem ni älskar. Vi har de saker vi behöver. Vi vill se er lyckliga och friska. När ni frågar oss vad vi vill ha i julklapp så säger vi "ingenting" för ni har redan gett oss er gåva hela året. Vi vill ha er. "

Det här gäller ju än. Det vet dom. I år har vi haft ovanligt många i soffan och dessutom rätt länge. Då blir även huset katastrofalt tomt när den som bor långt bort åker hem och de andra återgår till vardagens sysslor. Själv funderar jag som alltid på hur fort dagarna och stunderna går med nära och kära runt om och om vi hann göra och säga det vi skulle. Förmodligen. Men jag hör mammas ord ringande i huvudet när jag ser på mig själv. Den här julen är den första som (så gott som) helledig och inte heller har jag haft någon förälder att se till, nu är de borta alla och det har känts konstigt i år. Kanske för att det varit så påtagligt då jag varit hos lilla mamma så mycket och särskilt runt jul med pynt och godsaker. Trots min ledighet har jag vimsat omkring och "inte hunnit något" jämfört med förr. Och det är här mammas ord kommer in i det hela. Hon sa nämligen ofta att förmågan att planera försvann då hon blev ledig från arbetslivet. Alltså har jag något nytt att förhålla mig till. Eller så inser jag sanningen om mig själv: jag har en skitbra plan för när och hur jag ska göra saker men hittar ständigt annat som verkar bättre och enklare och godare och då kanske jag ska göra det i stället och så står jag där vi spisen och kokar och experimenterar och familjen ser mest min bak. Tacksam för husets planlösning, köket och vardagsrum i ett. Vi kan åtminstone umgås medan jag vimsar runt.

Vi har haft en fin jul med julbord, femton nya recept, långliggare i soffan, julklappar och åtskilliga liter julmust. Nu mot nya järva mål. Nyår på främmande ort, till exempel.

Önskar dig allt gott så länge.

/E

Och nu...

 ...har julen kommit ännu närmare . Jag har jobbat ett par dagar, och faktiskt kände jag av julstämningen som man känner av den inför lovet när man har jobbat i skolan en längre tid. Kanske var det nödvändigt för att jag skulle känna den rätta stämningen även hemma, för det var precis vad som hände. 

Jag tänkte på det idag när jag och maken gick på stan och försökte hitta julklappar. Vi har bestämt att hålla julklappsinköpen på en låg nivå. Egentligen borde man sluta med julklappar eftersom att vi har allting och behöver ingenting. Lyckligt lottade, alltså. Halva familjen skulle vilja avskaffa julklappar medan andra halvan vill ha kvar lite grann. Och fast jag tycker att man kanske inte behöver ge så mycket julklappar är det roligt när vi sitter och gör våra paket. Den där julklappsinslagningskvällen har blivit en tradition i familjen som även utflyttingarna frågar efter. Man vill liksom komma hem och passa på och slå in paket, kanske dricka lite glögg och äta en pepparkaka eller två. 

Ikväll hade vi turen att få prata lite med vårt barnbarn. Det är inte alltid han har lust och tid och prata med oss, precis som vilken fyraåring som helst, men ikväll pratade vi lite om att han hade julpysslat med några kompisar. Det påminde mig om att det var någonting vi också gjorde ett tag till barnen var små. Under några år träffades vi hos en granne för att  göra lite julpyssel. Vi hade tre barn var, lika gamla, och satt vi inte vid sandlådan och fikade året runt, så åt vi lunch hos varandra. 

 Särskilt kommer jag ihåg pysseldagen då jag satt vid min väns köksbord med minst sagt blandade känslor. Barnens låtsasmorfar var dödssjuk och vi förstod att han inte hade långt kvar. Jag satt och pratade om hur det kändes och min vän lyssnade, det var skönt. Mitt i sorgen klippte vi i silkespapper och gjorde smällkarameller och kände samtidigt lite julstämning. De fyra stora barnen mumsade på fika och pysslade och på golvet kröp våra två yngsta och lekte med pappersskräp och snören. 

Vi var väldigt upptagna att göra julgranskarameller och mitt i allt vårt surr så säger min kamrat:

- Jag tror att din lille går!

Det visade sig att vår yngste son hade tagit sina första steg denna pysselkväll och jag missade det nästan! Konstigt att det är 35 år sedan, för jag kan fortfarande känna av hur blandade mina känslor var. Vi gladdes över undret när ett barn plötsligt reser sig och kan gå, samtidigt som vi pratade om sorgen.  Och mitt i allt fanns julstämningen också. 

Nu är det dags att sova , förmodligen drömmer jag om mat. Det är den tiden nu. 

/E.

Julen närmar sig

 Och nu saknar jag mamma lite extra. Funderar över julsaker hon hade som var viktiga och som togs fram varje jul och hennes ständiga känsla av onödighet som hon villigt vädrade med mig de sista tio åren eller lite mer. Det där att det inte alltid är så kul med julpyntet då inga småbarn finns i familjen längre. 

Jag försökte alltid säga att det var viktigt ändå att fira med det man har och är van vid ifall det är det som känns som julen. Ensam har ingen av oss varit, även om barnen vuxit upp. Alltid har några kommit till oss eller till våra urfamiljer när förra generationen levde (ja, nu är det vi som är äldst) alltid har vi firat tillsammans någonstans. Ingen har lämnats ensam. Eller jo, under coronan var min son lämnad i sin ensamhet i sin lägenhet i Norge och det var mest mammahjärtat som klagade. Han var mer bekväm med det hela, hördes det som i alla fall. Skickade bild på sig själv i soffan framför TVn med en påse norska ostkrokar i näven. Trots det är han först in och sist ut av våra vuxna ungar på julen nu för tiden. Man får glädjas åt det. 

Jag brukar tänka på när det började bli jul i huset då jag var liten och jag minns precis hur längtan kändes. Det var nog när vi fick det där adventsljuset som skulle eldas en siffra för varje dag i december. Mamma hade det på frukostbrickan hon ständigt bar upp till oss under barndomsåren. Kakao, socker, grädde och hett vatten, spisbrödsmacka. Då klarade man sig till skollunchen. Ljuset brann och vi vaktade noga siffrorna så att inte en dag för mycket brann upp. Julkänslan smög sig på. Därtill fanns alltid en adventskalender, så klart. Ljus och kalender - nedräkningen var säkrad. En gång smygöppnade jag lucka nr 24 för att kolla om jag skulle känna nåt extra i förväg, liksom, men det kom aldrig. Väntan var lika lång ändå och dessutom var det bara en bild på Jesus i krubban under luckan. Ingen tomte eller nåt som kunde ge extra skjuts åt juleriet.

Nästa steg var nog advent. Då kom det fram några julbonader som en vän till familjen gjort, bestående av en bakgrund av säckväv med påklistrade figurer klippta av filt i olika färger som oftast hade religiöst motiv. Dessutom kom ju adventsstjärnorna upp. På övervåningen den rödorangea av papper och på nedervåningen den i mässingsfärgad plåt. Vi som bodde "uppe" hade den röda och i det skenet var julstämningen ett faktum när mamma tog fram småtomtarna i plast som vi fick leka med. Vi slog in de allra minsta legobitarna i julpapper och vips hade vi julklappar som tillbehör i leken. När jag tänker på det känner jag lukten av korkmatta mest eftersom vi lekte på golvet.

När det var lucia började jag räkna dagarna och då kokade mormor julstämningen på spisen, chokladgodis (vilket jag sen experimenterat med i åtskilliga år för att få till men sällan riktigt lyckats). Mormor och mamma pratade rövarspråk om julklappar, det snöade jämt och var exakt tio grader kallt och alla träd och hela trädgården med såg ut som ett julkort. Julbaket var i full gång, pepparkaksdegen hade stått till sig i lerbunken i källaren under nåt dygn och alla såg till att allas favoritkrus fanns på bordet; finska pinnar, marstrandskex, kokostoppar, smörringar, ckokladsnittar, wienerstänger och schackrutor. Finska pinnar och marstrandskex var favoriter för vuxna, min bror gillade smörringarna och jag kokostopparna. Det var viktigt, liksom. Och de efterlängtade pepparkakorna bakades av oss ungar som ett led i förjulen, i alla fall gjorde vi några och varje år fick vi veta att pepparkaksreceptet kom från skolfröken. Jo, jo. På så sätt kände man till en annan sida av lärarinnan i byn.

Apropå lärarinnan så tror jag att halva julstämningen kom från byskolan eftersom man ju fick göra julpynt. Bredvid säckvävsbonaderna kom alltså våra skolgjorda bilder och pyssel också upp på väggar och i fönster, sparade i åratal av modern. Något hade hon kvar långt efter att barnbarnen kommit. 

Julaftons morgon i min gröna ungdom var magisk med ett litet paket under granen och så min traditionellt firade namnsdag med en blå hyacint och något extra paket. Det var bara min namnsdag som firades med paket och det var ingen som ifrågasatte det hela, däremot hade man alltid en ursäkt som levererades tillsammans med paketet: jo, nu när man ändå håller på med paket så...

Tacksam över mina bullerbymysiga jular (finns mer om det i min andra blogg https://erehu.blogspot.com/2013/12/enhenna-och-jul-pa-riktigt.html) som barn i urhemmet ärvde jag traditioner som överfördes på våra ungar. Maken hade ungefär samma upplevelser med sig. Våra ungar hade så klart också kalendrar, sifferljus och skolpyssel. Vi hade allt som vi upplevt som barn i våra hem i en salig blandning. Jag och min bror brukade få se en tomte smyga runt huset eller knacka på ett fönster någon dag innan jul, så vi bad svärmor klä ut sig och tomta för våra. Då vi bodde tre trappor upp i lägenhet innebar det att det skulle bli show för hela gården och vi passade på att berätta för sandlådevännerna att de skulle hålla utkik på fredag kl 12 för då gick nog tomten förbi. Farmor gled omkring i tomtemask och skägg, smal och stilig i tajta röda kläder. Hon vinkade som en drottning åt alla barn som syntes i fönstren och succén var ett faktum. Nöjda hade vi fört över traditionen från Engelbrektssons i Såå till Körfältet i Östersund. 

Sen var det som vanligt, Kakbak, skolpyssel, hemmapyssel, julklappsviskningar (min man och jag är dåliga på rövarspråk, dessutom fanns en risk att någon unge kunde tolka) och så klart m juornar med paket under granen som inte riktigt ville släppas då de förvandlats till finniga tonåringar som gärna sov över julfrukosten. Då bodde vi i hus och de äldsta kom upp från undervåningen och de yngre från övervåningen, samtliga diskret nosande under granen. 

Jaa, nu är jag tillbaka i tankegångens början. Mamma tyckte det var onödigt med allt julkrimskrams när ungarna växt upp. Jag förstår hennes känsla, jag har den nog också ibland. Men även om vi har kvar familjetraditioner till viss del så förändras de ju i takt med tiden som allt annat. Det finns dagar då jag lite försiktigt sagt att vi inte kanske behöver göra det och det i år, mest för att ingen ska känna det som ett måste. Men då kommer önskningar och uppmaningar från våra vuxna ungar om att "allt är väl som vanligt?". 

Jadå, säger vi, och har inget emot att samma gamla bonader kommer upp, julklappsinslagning sker den 22a, granen kläs strax före julafton, det är skinka, sill och revben och Kalle Anka. Fast i fjol pratade vi bort K Anka då en unge bad om ett tidigareläggande av julbordet pga av firande på två ställen. Sånt händer också. Allt går. Och så har vi ju gjort det allra största ingreppet i våra fasta familjetraditioner: bytt ut barr mot plast! Ve och förskräckelse, plastgranen gjorde entre för två år sen. Granlukten ett minne blott. Men en extra hyacint, så... 

Jag tror att det är kul med jul ändå, fast jag som morsan tyckte det var bäst när man var liten och sen hade egna små. Så är det nog för många. Men det är något visst med att klä huset i rött, tända ljus och ta fram tomtar nu också. Och vi pyntade för mor också, trots att hon inte visste att det var julafton de sista åren.  Men att få ge tillbaka lite av det hon alltid gjorde för oss kändes rätt. 

Nu ska jag ta fram tomtarna för i morgon blir det årliga julbaket - det har en unge bestämt. Några av julfreaken i familjen får visa sig på bild.

/E.