Och nu saknar jag mamma lite extra. Funderar över julsaker hon hade som var viktiga och som togs fram varje jul och hennes ständiga känsla av onödighet som hon villigt vädrade med mig de sista tio åren eller lite mer. Det där att det inte alltid är så kul med julpyntet då inga småbarn finns i familjen längre.
Jag försökte alltid säga att det var viktigt ändå att fira med det man har och är van vid ifall det är det som känns som julen. Ensam har ingen av oss varit, även om barnen vuxit upp. Alltid har några kommit till oss eller till våra urfamiljer när förra generationen levde (ja, nu är det vi som är äldst) alltid har vi firat tillsammans någonstans. Ingen har lämnats ensam. Eller jo, under coronan var min son lämnad i sin ensamhet i sin lägenhet i Norge och det var mest mammahjärtat som klagade. Han var mer bekväm med det hela, hördes det som i alla fall. Skickade bild på sig själv i soffan framför TVn med en påse norska ostkrokar i näven. Trots det är han först in och sist ut av våra vuxna ungar på julen nu för tiden. Man får glädjas åt det.
Jag brukar tänka på när det började bli jul i huset då jag var liten och jag minns precis hur längtan kändes. Det var nog när vi fick det där adventsljuset som skulle eldas en siffra för varje dag i december. Mamma hade det på frukostbrickan hon ständigt bar upp till oss under barndomsåren. Kakao, socker, grädde och hett vatten, spisbrödsmacka. Då klarade man sig till skollunchen. Ljuset brann och vi vaktade noga siffrorna så att inte en dag för mycket brann upp. Julkänslan smög sig på. Därtill fanns alltid en adventskalender, så klart. Ljus och kalender - nedräkningen var säkrad. En gång smygöppnade jag lucka nr 24 för att kolla om jag skulle känna nåt extra i förväg, liksom, men det kom aldrig. Väntan var lika lång ändå och dessutom var det bara en bild på Jesus i krubban under luckan. Ingen tomte eller nåt som kunde ge extra skjuts åt juleriet.
Nästa steg var nog advent. Då kom det fram några julbonader som en vän till familjen gjort, bestående av en bakgrund av säckväv med påklistrade figurer klippta av filt i olika färger som oftast hade religiöst motiv. Dessutom kom ju adventsstjärnorna upp. På övervåningen den rödorangea av papper och på nedervåningen den i mässingsfärgad plåt. Vi som bodde "uppe" hade den röda och i det skenet var julstämningen ett faktum när mamma tog fram småtomtarna i plast som vi fick leka med. Vi slog in de allra minsta legobitarna i julpapper och vips hade vi julklappar som tillbehör i leken. När jag tänker på det känner jag lukten av korkmatta mest eftersom vi lekte på golvet.
När det var lucia började jag räkna dagarna och då kokade mormor julstämningen på spisen, chokladgodis (vilket jag sen experimenterat med i åtskilliga år för att få till men sällan riktigt lyckats). Mormor och mamma pratade rövarspråk om julklappar, det snöade jämt och var exakt tio grader kallt och alla träd och hela trädgården med såg ut som ett julkort. Julbaket var i full gång, pepparkaksdegen hade stått till sig i lerbunken i källaren under nåt dygn och alla såg till att allas favoritkrus fanns på bordet; finska pinnar, marstrandskex, kokostoppar, smörringar, ckokladsnittar, wienerstänger och schackrutor. Finska pinnar och marstrandskex var favoriter för vuxna, min bror gillade smörringarna och jag kokostopparna. Det var viktigt, liksom. Och de efterlängtade pepparkakorna bakades av oss ungar som ett led i förjulen, i alla fall gjorde vi några och varje år fick vi veta att pepparkaksreceptet kom från skolfröken. Jo, jo. På så sätt kände man till en annan sida av lärarinnan i byn.
Apropå lärarinnan så tror jag att halva julstämningen kom från byskolan eftersom man ju fick göra julpynt. Bredvid säckvävsbonaderna kom alltså våra skolgjorda bilder och pyssel också upp på väggar och i fönster, sparade i åratal av modern. Något hade hon kvar långt efter att barnbarnen kommit.
Julaftons morgon i min gröna ungdom var magisk med ett litet paket under granen och så min traditionellt firade namnsdag med en blå hyacint och något extra paket. Det var bara min namnsdag som firades med paket och det var ingen som ifrågasatte det hela, däremot hade man alltid en ursäkt som levererades tillsammans med paketet: jo, nu när man ändå håller på med paket så...
Tacksam över mina bullerbymysiga jular (finns mer om det i min andra blogg https://erehu.blogspot.com/2013/12/enhenna-och-jul-pa-riktigt.html) som barn i urhemmet ärvde jag traditioner som överfördes på våra ungar. Maken hade ungefär samma upplevelser med sig. Våra ungar hade så klart också kalendrar, sifferljus och skolpyssel. Vi hade allt som vi upplevt som barn i våra hem i en salig blandning. Jag och min bror brukade få se en tomte smyga runt huset eller knacka på ett fönster någon dag innan jul, så vi bad svärmor klä ut sig och tomta för våra. Då vi bodde tre trappor upp i lägenhet innebar det att det skulle bli show för hela gården och vi passade på att berätta för sandlådevännerna att de skulle hålla utkik på fredag kl 12 för då gick nog tomten förbi. Farmor gled omkring i tomtemask och skägg, smal och stilig i tajta röda kläder. Hon vinkade som en drottning åt alla barn som syntes i fönstren och succén var ett faktum. Nöjda hade vi fört över traditionen från Engelbrektssons i Såå till Körfältet i Östersund.
Sen var det som vanligt, Kakbak, skolpyssel, hemmapyssel, julklappsviskningar (min man och jag är dåliga på rövarspråk, dessutom fanns en risk att någon unge kunde tolka) och så klart m juornar med paket under granen som inte riktigt ville släppas då de förvandlats till finniga tonåringar som gärna sov över julfrukosten. Då bodde vi i hus och de äldsta kom upp från undervåningen och de yngre från övervåningen, samtliga diskret nosande under granen.
Jaa, nu är jag tillbaka i tankegångens början. Mamma tyckte det var onödigt med allt julkrimskrams när ungarna växt upp. Jag förstår hennes känsla, jag har den nog också ibland. Men även om vi har kvar familjetraditioner till viss del så förändras de ju i takt med tiden som allt annat. Det finns dagar då jag lite försiktigt sagt att vi inte kanske behöver göra det och det i år, mest för att ingen ska känna det som ett måste. Men då kommer önskningar och uppmaningar från våra vuxna ungar om att "allt är väl som vanligt?".
Jadå, säger vi, och har inget emot att samma gamla bonader kommer upp, julklappsinslagning sker den 22a, granen kläs strax före julafton, det är skinka, sill och revben och Kalle Anka. Fast i fjol pratade vi bort K Anka då en unge bad om ett tidigareläggande av julbordet pga av firande på två ställen. Sånt händer också. Allt går. Och så har vi ju gjort det allra största ingreppet i våra fasta familjetraditioner: bytt ut barr mot plast! Ve och förskräckelse, plastgranen gjorde entre för två år sen. Granlukten ett minne blott. Men en extra hyacint, så...
Jag tror att det är kul med jul ändå, fast jag som morsan tyckte det var bäst när man var liten och sen hade egna små. Så är det nog för många. Men det är något visst med att klä huset i rött, tända ljus och ta fram tomtar nu också. Och vi pyntade för mor också, trots att hon inte visste att det var julafton de sista åren. Men att få ge tillbaka lite av det hon alltid gjorde för oss kändes rätt.
Nu ska jag ta fram tomtarna för i morgon blir det årliga julbaket - det har en unge bestämt. Några av julfreaken i familjen får visa sig på bild.
/E.
