...har julen kommit ännu närmare . Jag har jobbat ett par dagar, och faktiskt kände jag av julstämningen som man känner av den inför lovet när man har jobbat i skolan en längre tid. Kanske var det nödvändigt för att jag skulle känna den rätta stämningen även hemma, för det var precis vad som hände.
Jag tänkte på det idag när jag och maken gick på stan och försökte hitta julklappar. Vi har bestämt att hålla julklappsinköpen på en låg nivå. Egentligen borde man sluta med julklappar eftersom att vi har allting och behöver ingenting. Lyckligt lottade, alltså. Halva familjen skulle vilja avskaffa julklappar medan andra halvan vill ha kvar lite grann. Och fast jag tycker att man kanske inte behöver ge så mycket julklappar är det roligt när vi sitter och gör våra paket. Den där julklappsinslagningskvällen har blivit en tradition i familjen som även utflyttingarna frågar efter. Man vill liksom komma hem och passa på och slå in paket, kanske dricka lite glögg och äta en pepparkaka eller två.
Ikväll hade vi turen att få prata lite med vårt barnbarn. Det är inte alltid han har lust och tid och prata med oss, precis som vilken fyraåring som helst, men ikväll pratade vi lite om att han hade julpysslat med några kompisar. Det påminde mig om att det var någonting vi också gjorde ett tag till barnen var små. Under några år träffades vi hos en granne för att göra lite julpyssel. Vi hade tre barn var, lika gamla, och satt vi inte vid sandlådan och fikade året runt, så åt vi lunch hos varandra.
Särskilt kommer jag ihåg pysseldagen då jag satt vid min väns köksbord med minst sagt blandade känslor. Barnens låtsasmorfar var dödssjuk och vi förstod att han inte hade långt kvar. Jag satt och pratade om hur det kändes och min vän lyssnade, det var skönt. Mitt i sorgen klippte vi i silkespapper och gjorde smällkarameller och kände samtidigt lite julstämning. De fyra stora barnen mumsade på fika och pysslade och på golvet kröp våra två yngsta och lekte med pappersskräp och snören.
Vi var väldigt upptagna att göra julgranskarameller och mitt i allt vårt surr så säger min kamrat:
- Jag tror att din lille går!
Det visade sig att vår yngste son hade tagit sina första steg denna pysselkväll och jag missade det nästan! Konstigt att det är 35 år sedan, för jag kan fortfarande känna av hur blandade mina känslor var. Vi gladdes över undret när ett barn plötsligt reser sig och kan gå, samtidigt som vi pratade om sorgen. Och mitt i allt fanns julstämningen också.
Nu är det dags att sova , förmodligen drömmer jag om mat. Det är den tiden nu.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar