Femton liter julmust senare.

 Tacksamt ser jag tillbaka på juldagar som än en gång bjudit på mys och umgänge med soffligan. Dom där som hänger i soffan och uppskattar morsans kakor och dricker litervis med julmust. Dom som pratar om sina liv och som lyssnar på oss och vill äta med oss och bara vara. 

När det gäller facebook har jag minst sagt blandade känslor, men ett år fann jag en liten text som en vän lagt ut inför julen. Den var så klockren i mina ögon att jag delat den själv flera år i rad. 

"TILL VÅRA ÄLSKADE BARN

Våra barn frågar oss.....

Vad vill ni ha i julklapp?

Men vi vill bara ha er!

Vi vill att ni fortsätter att komma förbi. Vi vill att ni ställer frågor och frågar om våra råd. Vi vill att ni berättar om era problem, ber om vår åsikt och ber om vår hjälp. Vi vill att ni kommer över och babblar om era problem och om livet. Vi vill att ni berättar om era jobb, era vänner och era relationer. Vi vill att ni fortsätter att dela era liv med oss. Kom över och skratta med oss eller skratta åt oss. Det bryr vi oss inte om. Att höra er skratta är som musik för oss

Vi har spenderat större delen av vårt liv med att uppfostra er på det bästa sättet vi visste och vi skryter inte men vi gjorde ett bra jobb. Ge oss tid att luta oss tillbaka och beundra vårt ”arbete” som vi är ganska stolta över. Plundra vårt kylskåp och ta för er. Vi har inget emot det. Faktum är att vi inte vill ha det på något annat sätt.

Vi vill att ni spenderar era pengar på att skapa ett bättre liv för er och för dem ni älskar. Vi har de saker vi behöver. Vi vill se er lyckliga och friska. När ni frågar oss vad vi vill ha i julklapp så säger vi "ingenting" för ni har redan gett oss er gåva hela året. Vi vill ha er. "

Det här gäller ju än. Det vet dom. I år har vi haft ovanligt många i soffan och dessutom rätt länge. Då blir även huset katastrofalt tomt när den som bor långt bort åker hem och de andra återgår till vardagens sysslor. Själv funderar jag som alltid på hur fort dagarna och stunderna går med nära och kära runt om och om vi hann göra och säga det vi skulle. Förmodligen. Men jag hör mammas ord ringande i huvudet när jag ser på mig själv. Den här julen är den första som (så gott som) helledig och inte heller har jag haft någon förälder att se till, nu är de borta alla och det har känts konstigt i år. Kanske för att det varit så påtagligt då jag varit hos lilla mamma så mycket och särskilt runt jul med pynt och godsaker. Trots min ledighet har jag vimsat omkring och "inte hunnit något" jämfört med förr. Och det är här mammas ord kommer in i det hela. Hon sa nämligen ofta att förmågan att planera försvann då hon blev ledig från arbetslivet. Alltså har jag något nytt att förhålla mig till. Eller så inser jag sanningen om mig själv: jag har en skitbra plan för när och hur jag ska göra saker men hittar ständigt annat som verkar bättre och enklare och godare och då kanske jag ska göra det i stället och så står jag där vi spisen och kokar och experimenterar och familjen ser mest min bak. Tacksam för husets planlösning, köket och vardagsrum i ett. Vi kan åtminstone umgås medan jag vimsar runt.

Vi har haft en fin jul med julbord, femton nya recept, långliggare i soffan, julklappar och åtskilliga liter julmust. Nu mot nya järva mål. Nyår på främmande ort, till exempel.

Önskar dig allt gott så länge.

/E