Jul

 Jag är nog en riktig julgris i alla fall. Man ska känna att det är jul både i munnen och i näsan. Det ska synas med glitter och röda tomtar. Julgardiner, gran och girlander. Kakor, choklad och doften av hyacinter och griljerad skinka. Och i hallen ska man snubbla över massor av skor. Boet ska vara fullt av nära och kära på besök. Kakburken ska vara länsad innan man hunnit stänga den.

Och julklapparnas vara eller inte vara, som sagt, jag tycker nog det är mest för de minsta. Men ska man nu ändå hålla fast vid det så okej. Då får det bli mer symboliskt, typ lite choklad eller ett vackert ljus. I alla fall är det vad jag klämt i ungarna. Det funkar nästan. Men någon gång ibland poängterar jag böckers betydelse för mänsklighetens överlevnad i det stora och våra inre resor i det lilla. Det har liksom gått upp ett ljus för våra ungar, i alla fall grabbarna. Alla läser mycket och denna jul hamnade ett rejält boktorn var framför mig och maken då vi öppnat klart alla paket. Tacksamt tog jag min hög under armen och gick till sovrummet efter julkvällens slut. 

Jag har sett ett citat på Facebook som jag delar ibland. Jag vet inte om det är sant eller inte men väljer att tro att det är på riktigt:

"In Iceland books are exchanged on Christmas Eve, then the tradition is to spend the rest of the night reading and eating chocolate..." (Brooke Hampton). 

Vi fick choklad också. Så de har nog kikat på Fejan, sett och förstått. Sen lade sig lugnet över huset här på Tegelbruksvägen.  Böcker, choklad, en och annan film och där emellan hundpromenader (tack, hund, för att vi rör på oss utomhus!). Det här lugnet är inget särskilt nytt för en pensionär, jag kan ju bestämma själv över tiden. Men det är något extra över dagarna mellan jul och nyår. Något som suttit i sedan barndomen är uppfattningen eller kanske känslan av att huset levde. Efter julaftonen kändes det alltid  som om huset släppte ur sig en lååång suck av lättnad och lade sig till rätta för att vila med familjen i sitt sköte. Som om det rullade ihop sig om oss och andades lugna djupa tag med oss människor, som vaggades med i rytmen. Huset var varmt och mysigt, luktade gott och släppte ifrån sig små ljud då och då. Som en avlägsen röst från undervåningen där någon talade i telefon, eller någon som borstade bort snö från bron, en källardörr som stängdes när någon hämtat något gott... Allt medan man kurade på sängen i sitt hörn och läste och läste och läste i julklappsböckerna. 

Det här hände bara kring jul. Mina fantasier om huset, alltså. Lite av den stämningen kom för mig nu, då några av våra julfirare drog iväg på andra äventyr och vi gamlingar blev kvar i soffhörnet med boktraven och TVn och kaffet och chokladen.

Jahapp, snart är julförtrollningen över och nyåret tar vid. Och jag kommer att sluta tänka i rött och går över till grått och blått. Det funkar så inuti mig. Jag har en annan egenhet också, men den tar vi nästa gång. 

God fortsättning!

/E.

Den lille som kramar tomten lite, undrar om han kände av hur huset slöt sig om honom sen, när han öppnat alla paket, sovit och sen smugit till sin mormors säng om morgonen och låg och myste...

Lucia eller inte?

Lucia eller inte i förskolan? Jag har halvt trött på gnäll halvt intresserad av vad det handlar om tagit del av debatten om firandet av Lucia eller inte i förskolan. Jag ska erkänna att min trötthet över gnäll har gjort att jag inte är riktigt insatt i vad det egentligen handlar om, men så mycket har jag förstått att vissa förskolor inte kommer att bjuda in föräldrar till luciafirande. Vad den egentligen anledningen är har jag som sagt inte riktigt koll på men någonstans har jag för mig att man inte vill pressa barn att uppträda inför föräldrar. Jag har massor av tankar om det som jag inte tänker lyfta just nu, men det finns tydligen olika åsikter bland pedagoger om att barn ska tränas och övervinna sin blyghet medan andra tycker att man inte ska behöva utsättas för denna press när man är så liten. 

 Min spontana reaktion är att varför kan inte alla göra som man vill och så är det inget mer med det? Barn som inte vill uppträda kan slippa eller kanske göra något annat som man känner sig bekväm med, barn som vill uppträda gör det och föräldrar köper läget så som varje förskola bestämt. För det kan väl inte vara så att det är föräldrarna som till varje pris vill se sin unge i ett luciatåg redan på förskolan? Det finns säkerligen möjligheter senare i livet. 

Mina barn lussade på sin förskola. Det funkade fint, men en ville dansa schottis framför de andra medan de sjöng, en annan såg mig i publiken och avbröt för att sitta i knä. En tog det mycket seriöst och framträdde proffsigt i kören medan den yngste ville vara tomte och stå bakvänd mot publiken. Allt var tillåtet och allt var ok.  

Jag kommer att tänka på när jag började på min arbetsplats i början av 2000-talet. Lucia skulle röstas fram och jag som nyexad högstadielärare och lätt försiktig till vardags, luftade min upprördhet och talade om att allting var fel. Det övergick till lottning istället, som tur var. Själv såg jag det som en bragd eftersom jag inte fick sparken för min framfusighet att ändra på traditionen.

Lucia var stort när jag var liten också. På min småskola i Åredalen såg Fröken till att alla (flickor) fick vara Lucia ett år var. Att det skulle röstas fanns inte på kartan. Däremot minns jag att jag satt och tittade i länstidningen för att se på alla snygga damer som fanns att rösta på till vuxen Lucia, utan att göra någon direkt koppling till hur det var på min skola.  Jag minns också att jag tillsammans med en kompis valde bland luciakandidaterna och tyckte att det var en utmaning att det fanns nån som var mörkhårig och dessutom nästan kortklippt. Att dom ens fick vara med? Lucia hade ju långt ljust hår, det visste ju alla. Sedan var det min tur att vara  Lucia med mörkbrunt hår, permanentat av byfrissan, lockigt så det räckte knappt nedanför öronen. Ja, herregud, i mitten av sextiotalet var man inte att leka med. Alla mina små världar var strikt separerade. Som tur var fostrades jag till en något mer vidsynt person. 

Förresten var Lucia stort på annat sätt när jag var liten, förutom att det var som att ni var julen spikad, advent hade dragit igång den lite försiktigt liksom. Luciafesten på byskolan var en stor tilldragelse och spänningen att få gå dit i mörka kvällen med mamma och bror och någon fler vuxen i familjen, det var fest om något. Detta ska jag fördjupa mig mer i och fylla på i minnesbloggen Enhenna, kom jag just på. Nu ska jag julbaka lite till, packa en låda för att försäkra mig om att skåningarna får farmors kakor och paket och sen ska jag vädra hunden. 

Hoppas att de som gnäller över Lucias vara eller icke vara i förskolorna flyttat energin till att njuta av dagen och förhoppningsvis julen. Man vet inte när den avskaffas.

Heppåre/E.

PS. Den söta Lucian på bild är inte jag. Hon heter Therese och lussade den gången för sin morfar. 

Julpyntet

 Många saker flyger runt inom mig varje gång jag tar fram jullådorna. Det står i direkt kontakt med min barndom. 

I urhemmet fanns traditioner och ritualer som gällde bara där. Julsaker togs fram i en speciell ordning och julbaket följde även det ett visst schema. För varje sak som hände kände man som unge ända in i märgen hur julen kom närmare och närmare. Det kan du läsa mer om i min minnesblogg Enhenna. Adventskalendern bestod av papper och varje dag öppnades en lucka. För min del gällde det att smyyyyga upp lucka 24 mycket diskret så fort det gick, att vänta till julafton var omöjligt. Första gången vi hörde talas om en prylkalender var hos en av mina tanter som hade fixat en sådan till sin unge. Jag minns några kommentarer som numera känns som ett otydligt brus i huvudet, men det var allt lite negativt. Lite om "vad ske re bli då på julaftan? Intnå kvær och öppen?" Nää, inga paket kvar att öppna. Allt borde ha gått åt till kalendern. Trodde vi. Och vuxenvärlden skakade på huvudena åt denna konstiga nya tradition.

Hundra år senare satt en liten tvååring framför en välfylld prylkalender och packade upp en liten plastgris. 

"Gris. Också." sa den lille och höll upp kalenderpresenten så vi skulle se. Att han sa "också" berodde på att gårdagens paket även det innehållit en gris. Hans mor och far hade kommit på den ljusa idén att köpa en leksaksbondgård och slå in delarna i tjugofyra paket. Fiffigt, va? Att vi inte hade koll på vad som var i paketen då vi satte fast dem på kalendern var nog mindre fiffigt. Gris fyra dagar i rad var kanske inte ultimat. 

Nåja. Det slutade säkert bra. Våra ungar har också, precis som jag, märkt hur julen bitvis stegar in i huset. Maken har liknande upplevelser som jag, trots färre vuxna i hushållet som såg till att göra sin del i festligheterna. 

När hemvändarna nu dyker upp vid julbordet har jag förstått sedan länge att det är viktigt att allt är sig likt. För mig är det bara bra. Det är länge sedan jag insåg att mitt liv blir så mycket bättre om jag får hålla mig till samma gamla ritualer och traditioner i vissa sammanhang. Ändå ändrar vi på sånt vi vill ändra på efter behov. Jag skulle kanske kunna skippa julklapparna men några i min vuxna familj får hjärtflimmer så fort jag nämner det. Vi klär inte heller granen precis kvällen innan julafton (som jag vaktat genom åren!) utan det kan bli när som under veckan innan jul. 

Några klär granen till advent eller första december. Tja, julmånad.... Vad finns annars att roa sig med? Jag minns en kollega som bjöd in oss till cocktailparty en kväll i början av december. Cocktailparty - ett ord vi gjort oss lustiga över en längre tid i ett mycket festglatt arbetslag. Nå, det är en annan historia, men saken var den att där var det full jul. Disneygranen på flera meter både på höjd och bredd dominerade kåken och det var rosetter och ljus och guld och glitter överallt. Jag kunde inte låta bli att gnälla över "redan". 

"Men va fan, det är bara att jula på. Fyra veckor, skare va!" Sade han glatt och satt och myste i allt det röda. 

Kanske det finns en mening i det också! Men vår  tomtesamling får inte komma fram förrän på måndag. Sådeså. Men då är det nära jul i huset. 

/E.