Skrotar...

 Jag går och skrotar. Åtminstone var det en som sa det till mig, nu när jag inte jobbar. Förra terminen ( när ska jag sluta räkna tid i terminer och lov?) var jag ju faktiskt pensionär förutom enstaka dagars inhopp som timvikarie. Vårterminen ser likadan ut. Och det var efter jullovet som någon kommenterade att jag går väl runt och skrotar.

Kanske. Jag måste medge att efter julen med barnen i soffan, all mysig matlagning och alla fina samtal, så blev det liksom tomt och jag har inte riktigt hämtat mig. Jag och maken har våra rutiner: slappar i sängen med kaffekopp och lokala nyheter efter att hunden kissat på gården. Efter det frukost och andra nyheter. Sen behövs ytterligare kaffe. Livslusten får sig en rejäl (nyhets-)smocka varje dag. Att skrota runt blir destruktivt. Jag har tappat tron på mänskligheten, kanske för länge sen, och tycker att jag är färdig med mitt.

 Den lilla hunden pockar på uppmärksamhet och så går vi vår dagliga förmiddagspromenad på ett par kilometer. En dryg timmes vandring. Det brukar kännas lite bättre sen. Kanske för att djuret påverkar mig positivt och kanske för att jag inte kan låta bli att se vackra saker omkring mig. Snöflingor, vita bär på röda grenar, Drommen långt bort, ett gammalt mintgrönt trähus... Maken pratar på om husbilsbygge och jag undrar om vi hinner. 

Ungefär så. Skrotandet fortsätter ibland och det kan ju vara en följd av för mycket tid (att grubbla). Jag har massor av saker jag vill göra men det blir inget av. Inte just nu. Det var lättare när jag jobbade. Åtminstone inbillar jag mig det. Men efter att ha släpat fram dagböcker för att försöka bidra till Nordiska museets insamlingar, så stannade liksom allt upp ett tag. Jag fastnade i allt jag skrev om under de åren då vi blev trebarnsföräldrar. Om vi då vetat att det skulle bli fyra...  De här dagböckerna berättar så oerhört mycket om oss och vårt liv i detalj att det kändes som att lära känna sig själv igen. Vet inte hur jag annars skulle beskriva det. Det finns i alla fall en hel del intressanta saker att avslöja här, något att skriva om som kanske kan glädja både mig och andra efteråt. Om livet när det mesta kretsade kring hur man skulle få vardagen att funka logistiskt och ifall man skulle få avverka kikhostan före eller efter påsk. Att tänka på och reflektera över gårdagen känns bra. 

Skrotandet fortsätter. Lunch och hundpromenad. Flytta ritblocket och pennorna till höger och vänster. Göra en hög med dagböcker. Ta bort den. Laga middag. Nyheter... Vid halv tio somnar hunden på mina ben och jag kan äntligen drömma mig bort i en roman. 

/E

2025 i bilder. Det är sen gammalt...

2025

Vardagslivets viktigaste händelser med inslag av resor hit och dit.

Allt detta som gör mig tacksam över nuet i mitt och vårt liv i en annars så mörk värld.

Nyårsafton 2024-25
Med bara några dagars betänketid åkte vi till våra vänner i Dalarna och firade ett mycket trevligt nyår. Det var lagom kallt, väldigt mycket snö, det var Dalarna som man vill att det ska vara och kvällen var fylld av god mat och dryck och en massa gamla LP-skivor med Beatles och Hep Stars. 

Januari
Hunden - vår hälsoförsäkring. Ut i ur och skur. Leka och träna, värma varandra i vinterkylan tätt i hop i soffa och säng och så den villkorslösa kärleken till oss, hennes människor. 

Jag ritar och ritar, målar och målar så ofta jag kan på min lediga tid. Ett plötsligt tillbakahopp på jobbet jag lämnat för en termins svenska i nian är precis lagom för att hålla ångan och uppe. Ett samtal med barnbarnet i Skåne gör att jag lovar att måla John Blund, så som jag tror och alltid har trott att han ser ut. Bilden skickas med en lagom portion choklad, så klart. Det är alltid lördag när farmors brev kommer....

Februari
Åretur med Årearkitektur? Hälsa på kompis, kompis sen tidiga tonåren. Min närmsta vän.
Titta till mormor och morfar som ligger tryggt nergrävda i den västjämtska mullen. Och resten av min barndomsbys bybor, förresten. Jag gillar att åka till hembyn och liksom tanka något obestämbart. Men jag har kommit på att det är som att göra en "reset" av mig själv. Skumt.   

Mars
Bergen. Att få komma till Bergen och till en son som skämmer bort oss med god mat (oooh, fisken och smörsåsen...) och bilturer - det är lyxigt. Men vi ska skämma bort tillbaka. Han fyller 40, vi gör en helkväll på finrestaurang och äter oss igenom en smakmeny.  Det var en minnesrik kväll!

Vårnatt i Bergen

Vår är det även i Dalarna där vi lämnat hunden hos våra vänner medan vi varit i Bergen. Vi stannar till i Rättvik på hemvägen, bara för att se om leksaksaffären Centrum fortfarande finns kvar. Jodå. Samma plats, kanske lite nytt innehåll, men annars - vårt givna mål på alla våra sommarsemestrar i Dalarna som barn. Leksaksaffären som hade öppet på kvällen, till och med!  

April
Vi åkte hem från Bergen, packade om väskorna och for till Skåne. Det måste man när en prins fyller år. 
Förutom födelsedag och andra roliga utflykter, små som stora, firade vi påsken för tredje gången hos prinsens mormor och morfar. Alltid trevligt och framför allt roligt. Här är beviset: något barn runt bordet såg till att samtliga prydde sina huvuden i gula servetter. Är det påsk så är det. Tacksamt tänker jag på alla mysiga middagar och alla bra samtal vi haft här. 

Om prinsar får bestämma blir det middag på Max. Så klart.

Maj
Sen for vi hem och packade om väskorna och tog en tur till Stockholm för att se min brors utställning.
Eftersom vi är hundfria även denna gång tar vi ut svängarna lite. Det var länge sen vi njöt av huvudstaden på tu man hand. 

Förutom en halvdag på Drottningholm med god lunch, middag hos brorsan, promenad i gamla stan, en turlig chans att få en första sneakkik på en utställning i ett galleri på Mariatorget så lyckades jag övertala maken att åka Katarinahissen. En gång aldrig mer, ungefär. Men fötter och ben blir trötta och det går alldeles utmärkt att åka hem efter en välfylld helg mestadels i solsken.

Hemma blommar den lilla vitsippekransen runt körsbärsträdet. Det är startskottet varje år för semesterplaner. Tro det eller ej, men vi planerar nästa resa....

Juni
Medan vi förbereder sommarresan och husbilen går vi även i tankar att ställa i ordning torpet i Solberg för uthyrning eller försäljning. Vi planerar ordentligt, så ska det nog gå. Det är mycket att göra men vi börjar och satsar på att hösten ska ägnas åt huset med paus för husbilsresan.

Mitt inhopp som lärare igen innebär också att man går på niornas avslutningsfest. Allra, allra sista gången för mig. Nu är det klart! Inte ett dugg vemodigt, bara ett konstaterande att jag jobbat klart som lärare och kan enbart tänka mig korta vikariat från nu.

Nu har mamma vilat ett år i jorden. Hennes favoritblomma styvmorsviol ska blomma på hennes plats varje sommar, tänker jag.

Juli
Så packar vi husbilen, lämnar huspysslet i Solberg och vår egen trädgård också för den delen. Det blir en het sommar bitvis, men vi kör direkt mot västkusten i Norge och neråt, för nu har vår storsemester börjat och vi ska ta oss till Bergen. 

Vi tar den här vägen.... man kan liksom välja på fler. Alla lika brutalt vackra och spännande.

Då var vi på plats, då. Halva nöjet med att besöka släkt och ungar överallt är allt gott man äter. 

Efter några dagar i Bergen kör vi över Hardanger och tar oss mot Sverige igen.

En av de bästa ställplatserna vi stått på. Västkusten, Gerlesborg. Duschen, ett träbås under ekarna, värmdes upp av solceller. Varför känns det extra gött att duscha utomhus?  Efter ett par övernattningar ska vi besöka min syster och se hur hon bor.

Jag och lillasystern poserar i solen innan vi trycker i oss en lass glass. 

Där bor hon - nu vet vi det. Onödigt långt bort men för oss som gillar att resa känns det lyxigt att ha mål med familj och vänner som välkomnar en. Mot Skåne nu!

Med trampbil genom livet på en camping i Malmö. Jag får äran att skjutsa runt prinsfamiljen. Vi har en fin vecka tillsammans med band annat ett besök på Skånes djurpark, vilket blir en nostalgitripp för mig som har svaga minnen av barndomen på samma ställe. Vi njuter av prinsen innan vi packar oss vidare mot Öland.

Husbilen parkerad på en liten plats på Ölands sydvästra sida. Nu ska vi umgås med brorsans familj ett par dagar och se hur länge vi klarar hettan. 

Cikorian och utsikten mot havet, bakom husbilen.

Lite sightseeing med bror, hav och himmel, glass och rökt fisk, fika och jordgubbar och en tålmodig hund. Tacksam för alla upplevelser. Vi ser slutet på resan och ska åka uppåt nu, hem till fortsatt jobb med Solberg och nya krafter. Utvilade och mätta på sommarresan. Tack alla våra nära och kära som tar emot oss med mat och fika och turer runt om.

Augusti

Jahapp. Då fortsätter vi. Varenda dag från morgon till kväll. Måla, röja, tömma, putsa, snickra, laga....

Belöningen är alla resor vi gör. Plus att vi kanske blir av med huset i Solberg snart.

Att överraska Helena som har vernissage i Vaxholm var givet. En helgtripp alltså. Vi bor kungligt på airbnb i Norrtälje. 

Galleri Shine i Vaxholm.

September
Tillbaka i Solberg. Saker ska säljas som vi lagrat där. En bondgård, till exempel. Efter en snabb koll med barnbarnet som rynkade på näsan bytte den ägare på nolltid. Gammaldags leksak? Intresset var inte så stort bland våra ungar heller, vad jag minns. Kanske det är bara jag som tycker sånt där är kul...? Och mamman som köpte den till present till sina småpojkar.

Oktober
Ja, vi kan inte hålla oss från en resa till rekordreseåret -25. Mot prinsen och pumpamarknaden i Vellinge i spöregn. Men vad gör det när man åker därifrån med famnen full av pumpa.

Karvar du pappa så håller jag i dig.

November
Sista rycket, kolla och reparera skorsten och bygga stege på taket. Nu kan sotarn komma och kolla upp öppna spisen, köksspisen och kaminen. Skylift är ju kul, det finns att hyra...

Proveldning efter sotarns okej. Nu känns det som om andra smådetaljer får vänta till våren. Vi har gjort det vi skulle, så gott som, och all energi kom från våra resor. 

December
Julen är här. De flesta i vår urfamilj dyker upp och firar med oss, det är vi tacksamma för. Allt är som vanligt i år också. Tomtarna på plats och skinkan, sillen, jansson och tjälknulen åker fram och tillbaka i kylskåpet ett par dagar. 

/E
 

Dagböcker

 Många tankar snurrar just nu i mitt huvud. Det är en salig blandning av då och nu, särskilt som jag fick tipset att göra något med de dagböcker jag släpat runt som en livboj i alla vrår jag slagit mig ner i. Detta har krävt vissa utgrävningar i garderoben igen. Lådan med samtliga dagböcker från 1968 till idag... det finns faktiskt tillfällen då jag funderat på att spara enstaka böcker eller till och med valda sidor och sen slänga (elda upp) resten.  Men det har alltid stannat vid tanken. Det måste finnas en anledning till att jag släpat dessa med mig överallt. Aldrig någonsin har en enda bok lämnats i någon kartong i urhemmet medan jag provbott här och där på min resa genom livet.  

Nu återgår jag till sena 60-talet med nya ögon och ser mina barnsliga anteckningar. Jag sugs in i min egen barndom. Ljud och lukter uppstår igen och bortglömda händelser blir så levande att jag måste ibland bokstavligen ta mig själv i kragen och gå ut i mitt kök och dricka kaffe och påminna mig om att det är 2026. Det kan faktiskt ta lite tid, som jag sa i början, många tankar snurrar. Men nu, då jag provar att läsa med nya ögon för att dela mina minnen med framtiden, ser jag texten på annat sätt. Hur otroligt barnslig jag var länge. Jag lekte öppet och skrev om det ända in i tidiga tonåren. Det var så oskyldigt och enkelt. Jag använde ibland vuxnas ord och beskrivningar av saker, för jag trodde det var så man skrev dagbok, och jag ser hur språket har förändrats från då till nu. Vilka ord jag använde som skulle kännas främmande idag, även för mig. Tolv-trettonåringar idag känns dessutom långt mer mogna. I alla fall ytligt sett. Bra eller dåligt? Jag lutar åt det senare. 

Dock minns jag, och det har jag nämnt förr, att lekförmågan liksom bleknade och att jag kommer väl ihåg hur det kändes. Det var inget jag vågade beskriva i dagboken av rädsla för missförstånd ifall någon skulle läsa. Men minnet sitter i. Och när jag läser i dagböckerna kommer sådana minnen upp som är obehagliga men som jag inte direkt ville beskriva. Kanske för att skona mig själv lika mycket som en eventuell tjuvkikare? Det finns inga ord om skräcken för att i första hand mamma skulle försvinna, skolåret i sexan med utstuderad mobbing, sorgen att tappa lekförmågan, oron över att bästa kompisen skulle svika och paniken över att mormor kunde dö inom något år eller så. Men jag ser koderna i mina egna ord. "Trist dag" betyder att tjejerna som utsatte mig för tyst mobbing var extra jävliga eller att de värsta killarna slogs extra mycket och jag fick gömma blåmärken så morsan inte skulle se. Tja, som sagt, minnet sitter i. 

Nå, nu ska jag göra något med alla mina anteckningar. Valda delar ska få ingå i Nordiska museets samlingar. Härligt. Äntligen. Mina noggrant (för hand) nedskrivna  anteckningar från barnslig och blyg lantisunge till pensionärslivets softa tillvaro i stan. Fyra ungar och ett par yrkestitlar senare har jag överlevt att urfamiljemedlemmar försvunnit, gett igen med råge på alla sätt för den skit jag utstått genom att delta i otaliga utbildningar och aktiviteter för att motverka mobbing och jag har vänner för livet varav vissa känner mig bättre än jag själv (ibland till min förtret). 

Det är bra med dagböcker. När maken påstår något kan jag genast skrika "nähä, så vare inte för det där har  jag skrivit om, sådeså". Sånt kan ju vara en fördel. Kanske mest för mig själv, om jag ska vara ärlig. Jag skriver för att minnas, för att på något sätt förankra mitt liv i papper och penna. Citatet "Jag skriver för att veta vad jag tänker" önskar jag att jag kommit på. Nu är det en okänd författare, så jag kan tyvärr inte ta åt mig äran. Det känns ändå som en förklaring till mitt envisa klottrande. Nu till sömnen. Sen till ytterligare en dag i garderoben.

/E