Dagböcker

 Många tankar snurrar just nu i mitt huvud. Det är en salig blandning av då och nu, särskilt som jag fick tipset att göra något med de dagböcker jag släpat runt som en livboj i alla vrår jag slagit mig ner i. Detta har krävt vissa utgrävningar i garderoben igen. Lådan med samtliga dagböcker från 1968 till idag... det finns faktiskt tillfällen då jag funderat på att spara enstaka böcker eller till och med valda sidor och sen slänga (elda upp) resten.  Men det har alltid stannat vid tanken. Det måste finnas en anledning till att jag släpat dessa med mig överallt. Aldrig någonsin har en enda bok lämnats i någon kartong i urhemmet medan jag provbott här och där på min resa genom livet.  

Nu återgår jag till sena 60-talet med nya ögon och ser mina barnsliga anteckningar. Jag sugs in i min egen barndom. Ljud och lukter uppstår igen och bortglömda händelser blir så levande att jag måste ibland bokstavligen ta mig själv i kragen och gå ut i mitt kök och dricka kaffe och påminna mig om att det är 2026. Det kan faktiskt ta lite tid, som jag sa i början, många tankar snurrar. Men nu, då jag provar att läsa med nya ögon för att dela mina minnen med framtiden, ser jag texten på annat sätt. Hur otroligt barnslig jag var länge. Jag lekte öppet och skrev om det ända in i tidiga tonåren. Det var så oskyldigt och enkelt. Jag använde ibland vuxnas ord och beskrivningar av saker, för jag trodde det var så man skrev dagbok, och jag ser hur språket har förändrats från då till nu. Vilka ord jag använde som skulle kännas främmande idag, även för mig. Tolv-trettonåringar idag känns dessutom långt mer mogna. I alla fall ytligt sett. Bra eller dåligt? Jag lutar åt det senare. 

Dock minns jag, och det har jag nämnt förr, att lekförmågan liksom bleknade och att jag kommer väl ihåg hur det kändes. Det var inget jag vågade beskriva i dagboken av rädsla för missförstånd ifall någon skulle läsa. Men minnet sitter i. Och när jag läser i dagböckerna kommer sådana minnen upp som är obehagliga men som jag inte direkt ville beskriva. Kanske för att skona mig själv lika mycket som en eventuell tjuvkikare? Det finns inga ord om skräcken för att i första hand mamma skulle försvinna, skolåret i sexan med utstuderad mobbing, sorgen att tappa lekförmågan, oron över att bästa kompisen skulle svika och paniken över att mormor kunde dö inom något år eller så. Men jag ser koderna i mina egna ord. "Trist dag" betyder att tjejerna som utsatte mig för tyst mobbing var extra jävliga eller att de värsta killarna slogs extra mycket och jag fick gömma blåmärken så morsan inte skulle se. Tja, som sagt, minnet sitter i. 

Nå, nu ska jag göra något med alla mina anteckningar. Valda delar ska få ingå i Nordiska museets samlingar. Härligt. Äntligen. Mina noggrant (för hand) nedskrivna  anteckningar från barnslig och blyg lantisunge till pensionärslivets softa tillvaro i stan. Fyra ungar och ett par yrkestitlar senare har jag överlevt att urfamiljemedlemmar försvunnit, gett igen med råge på alla sätt för den skit jag utstått genom att delta i otaliga utbildningar och aktiviteter för att motverka mobbing och jag har vänner för livet varav vissa känner mig bättre än jag själv (ibland till min förtret). 

Det är bra med dagböcker. När maken påstår något kan jag genast skrika "nähä, så vare inte för det där jag jag skrivit om, sådeså". Sånt kan ju vara en fördel. Kanske mest för mig själv, om jag ska vara ärlig. Jag skriver för att minnas, för att på något sätt förankra mitt liv i papper och penna. Citatet "Jag skriver för att veta vad jag tänker" önskar jag att jag kommit på. Nu är det en okänd författare, så jag kan tyvärr inte ta åt mig äran. Det känns ändå som en förklaring till mitt envisa klottrande. Nu till sömnen. Sen till ytterligare en dag i garderoben.

/E