Skrotar...

 Jag går och skrotar. Åtminstone var det en som sa det till mig, nu när jag inte jobbar. Förra terminen ( när ska jag sluta räkna tid i terminer och lov?) var jag ju faktiskt pensionär förutom enstaka dagars inhopp som timvikarie. Vårterminen det likadan ut. Och det var efter jullovet som någon kommenterade att jag går väl runt och skrotar.

Kanske. Jag måste medge att efter julen med barnen i soffan, all mysig matlagning och alla fina samtal, så blev det liksom tomt och jag har inte riktigt hämtat mig. Jag och maken har våra rutiner: slappar i sängen med kaffekopp och lokala nyheter efter att hunden kissat på gården. Efter det frukost och andra nyheter. Sen behövs ytterligare kaffe. Livslusten får sig en rejäl smocka varje dag. Att skrota runt blir destruktivt. Jag har tappat tron på mänskligheten, kanske för länge sen, och tycker att jag är färdig med mitt.

 Den lilla hunden pockar på uppmärksamhet och så går vi vår dagliga förmiddagspromenad på ett par kilometer. En dryg timmes vandring. Det brukar kännas lite bättre sen. Kanske för att djuret påverkar mig positivt och kanske för att jag inte kan låta bli att se vackra saker omkring mig. Snöflingor, vita bär på röda grenar, Drommen långt bort, ett gammalt mintgrönt trähus... Maken pratar på om husbilsbygge och jag undrar om vi hinner. 

Ungefär så. Skrotandet fortsätter ibland och det kan ju vara en följd av för mycket tid (att grubbla). Jag har massor av saker jag vill göra men det blir inget av. Inte just nu. Det var lättare när jag jobbade. Åtminstone inbillar jag mig det. Men efter att ha släpat fram dagböcker för att försöka bidra till Nordiska museets insamlingar, så stannade liksom allt upp ett tag. Jag fastnade i allt jag skrev om under de åren då vi blev trebarnsföräldrar. Om vi då vetat att det skulle bli fyra...  De här dagböckerna berättar så oerhört mycket om oss och vårt liv i detalj att det kändes som att lära känna sig själv igen. Vet inte hur jag annars skulle beskriva det. Det finns i alla fall en hel del intressanta saker att avslöja här, något att skriva om som kanske kan glädja både mig och andra efteråt. Om livet när det mesta kretsade kring hur man skulle få vardagen att funka logistiskt och ifall man skulle få avverka kikhostan före eller efter påsk. Att tänka på och reflektera över gårdagen känns bra. 

Skrotandet fortsätter. Lunch och hundpromenad. Flytta ritblocket och pennorna till höger och vänster. Göra en hög med dagböcker. Ta bort den. Laga middag. Nyheter... Vid halv tio somnar hunden på mina ben och jag kan äntligen drömma mig bort i en roman. 

/E