Skamgrepp!

Jag har ju sagt att man faktiskt kan välja att ha roligt i livet ifall man är frisk och kry. Och inte nog med att jag alldeles själv har kommit till insikt om detta genom att så ofta det går ha hysteriskt eller ibland något mer stillsamt KUL, utan jag går även kurs ibland och får påfyllning.
Jag var på Jana Söderbergs föreläsning "Våga vara". Mycket bra innehåll - tänkvärt om hur man fixar bättre självkänsla och självförtroende genom att helt enkelt bejaka sig själv och det man gör. Och inte minst: berätta vad det egentligen är man vill, tycker och känner i stället för att tro att andra ska veta. Ja, ni vet hur det kan bli...klassikern med att frun säger att mjölken är slut och mannen säger synd, då får det bli vatten. Egentligen MENAR hon att han ska köpa mjölk, men han tolkar det inte så. Det finns en massa kul historier om detta, ni vet. I min familj har vi vant oss. Jag säger att mjölken är slut. Mannen beordrar en unge att handla mjölk. Så! Klart!

Bland annat berättade denna förträffliga Jana om en dam som bestämt sig för att designa sin födelsedag själv. Boka presenter och bord på restaurang. Familjen betalade och alla var glada - inte minst frun, som annars om åren varit sur (?) på sina födelsedagar.

Intressant. För ett antal månader sen fick jag i min hand en attans rolig bok av Eva Halldinger: "Den medelålders kvinnans nästan oumbärliga handbok för ett lyckligt liv". Det är vännen I som lånat ut den till mig. Dessutom hade hon tipsat om favoritstycken, varav ett handlade om just födelsedagar. En kvinna ser till att bli firad utav bara den. Hyr in ett gäng gorillor som hämtar upptagna vuxna barn, catering, briljantörhängen, champagne...och har fest och alla andra får pröjsa. Trevligt blir det ju, trots att mamman även levererar en del sanningar. Hon avslöjar till slut att hon gått på kurs:

Citat ur boken: " ´Ta skamgrepp på livet!´,....Så hette den. Och den var så inspirerande. Vi fick lära oss att det inte går an att sitta och tycka synd om sig själv för att man blivit gammal och ensam och ingen längre bryr sig om en. Nej, man måste ta tag i saker själv. I livet. ´Make it happen´, som amerikanerna säger."
Själv bara suckar jag av lycka över sådan genialitet. Visst! Sätt igång!

Vi bör nog lära oss lite till mans och kvinns att ta för sig. Och vara glad över sig själv och att man finns. Det smittar på andra. Förresten, som min vän M säger: "Jag väljer glädje". Vilket slagord, va! Vi borde trycka upp pins och skänka mot ett bidrag till forskningen som säger att lyckliga människor lever längre. Ja, jag ville bara påminna er. Ha kul.

By the way. Jag var till frissan idag. Jag har hittat en finsk dam som jag gillar, hon fattar vad jag vill. Eller så är det helt enkelt så att jag talar om vad jag vill och hon har förmågan att göra som jag vill. (För tjugo år sen gjorde jag som frisören ville...) Nåja. Hon inledde i alla fall med att bistert fälla en kommentar på sjungande finskdialekt:
" Och du trivs i den här skrikfärgen?"
" Jaa, min man vill gärna hitta mig bland alla andra flaxande kärringar på rean på Kappahl", svarade jag strängt tillbaka.
" Jaha, jag trodde det var färg efter humör", sa den orädda frisörskan och schamponerade frenetiskt för att se hur mycket färg jag fällde denna gång.
Det är vårt förhållande i en ask.

Stäng inte ner bloggen förrän du skrivt upp titeln på boken av Halldinger. Läs och le.
Kram.

Kolla vilken vägg...

Var hos mamma hela förmiddan och gjorde en fotovägg i hennes kök. Jättekul!
Det är roligt med bilder. Men varför trycka in dessa i ett album som står och tar upp plats? Jaa, man kan ju inte ha ALLA sina foton framme och uppe eller var dom nu är, men i alla fall kan man göra lite annorlunda saker med sina minnen.
- Nu ska jag titta på mina barnbarn när jag sitter vid bordet, sa mamman och såg ut som hon skulle få stort sällskap av alla möjliga filurer som numera tronar på väggen. Själv blev jag ju inspirerad också. Ni vet, jag håller ju fortfarande på med garderobsdörrarna i sovrummet. Det är alltså en STOR yta vi pratar om där.

Som sagt, det är kul med bilder. Jag har nästan alltid kameran med mig. Dock fattas den alltid när det verkligen händer saker. Som t ex när jag och vännen S firade oss ner i brandsele från ett fönster efter date på förbjudet ställe. Eller när älstingen fyra år gammal lyfte på farmors kjol i kön på HM och frågade allvarligt om hon hade fisit. Eller hur min värsta rival såg ut när jag hade dekorerat henne med en halvliter äcklig hudkräm...jodå. Jag kan, jag också. Jag ska berätta mer en annan dag. Och - det är kul med minnen.
Hej o kram.

Pimpa sovrum

Jag skulle behöva en fondtapet, ni vet en sån där med snygg bild så att man inbilla sig att man t ex ligger på Addu Atoll på Maldiverna eller kanske en väldig port ut mot en JohnBauerskog där troll och älvor smyger omkring. Eller varför inte en filmstudio med diverse fräschingar in action? Det är garderobsdörrarna i sovrummet som ska pimpas. Jag börjar bli less på bruna blomslingor. Övriga sovrummet är laserat i himmelsblått. Men dörrarna till garderoberna blev ogjorda och har så förblivit. Ni vet, när man inte gör det direkt så blir det liksom inte av. Men då kom jag på att jag kan fixa tapeten själv. Kanske..?
Jag sprang runt med kameran och letade. Tog till och med en sväng till hem(liga) trakter och hittade en liten glänta där det mesta har hänt. Nån av er polare som känner igen sig? Pussar, smygciggar, byte av stjärnbilder, hemliga lådor, matsäck, och kanske en del annat finurligt och uppiggande. Titta på bilden.
Eller vad skulle man kunna tänkas ha på en fondvägg? Ingen tråkig tapet, nää, kom med kul förslag. Storbild på kungen? Brad Pitt? Graffiti? Hm. Nu blir det svårt. Jag får allt sova på saken.

By the way, nu går det att kommentera i bloggen - en inställning som var på sniskan.
Ses snart.

Svammel

Detta är en positiv blogg med fokus på guldkanter i livet. Därför skriver jag inte heller när jag någon enstaka gång i mitt liv känner mig surtjurig. Du kanske inte tycker det är så noga med att en blogg försvinner, jag bara fortsätter ju i en ny. Men, sörrö, så lätt är det inte.

Jag har ett obeskrivligt starkt behov av att spara texter. Mina texter föder nya rätt som det är. Så det känns som att förlora en dagbok. (VE OCH FASA! Som jag sagt förr, jag antar att jag räddar liv först men sen kommer dagböckerna! Och bilderna! Om det skulle brinna i huset, menar jag.)

Nå, nu råkar det vara så att mammsen inte har tillgång till internet men väldigt gärna vill läsa allt jag skriver. Så då fick hon en gång ett utdrag, d v s först sparade jag ner bloggen och sen skrev jag ut allt och vips så upptäckte jag nyligen att jag hade min gamla blogg på disken. Vilket gör att jag kan länka till den här. Dock är inte era inlägg med, men den smällen får vi ta. Så nu känns livet en aning lättare fast det mörknar ute.

Skolstart innebär att hjärnan inte vill skriva eva-saker. Den skriver bara skolsaker. Det tar tid att ställa om sig, men snart är det vardag igen. Och det är ju kul. Särskilt kul blir det med vardag om man betänker detta ur ett par unga damers synvinkel idag. Det var på lunchen. Ett gäng likbleka flickor dök upp på skolgården och bönföll om tröst. Dom hade hört att jorden skulle gå under vid femtiden idag för "nåra gubbar i Schweiz skulle kanske göra så att vi försvinner eller nåt". De förtvivlade damerna hade läst eller hört om ett experiment om Bigbangteorin varpå tidningarna också passade på att lägga till eventuella biverkningar som kanske skapande av ett nytt svart hål som slukar oss med hull och hår. Jaja. Domedagsprofetiorna avlöser varandra stup i kvarten.

Jag kraxade åt tjejerna att dom minsann lugnt kunde planera helgjippona för vår existens skulle säkerligen fortsätta efter middagsdags. Och det såg ut som om dom älskade en vanlig sketen onsdag med blodpudding och läxor och tjatiga föräldrar. För min del var det ju mumsigt i hjärtat att se deras ögon börja tindra igen och färgen komma tillbaka. Och det var min förtjänst. Lärarns. Det ni!

Själv minns jag ett flertal gånger under min uppväxt då jag varit livrädd på samma sätt. Meteorer, domedagssektens besök och en avbruten livslinje i höger hand. Kunde bara betyda död och elände. Det är bara det att jag sitter då kvar och det är höst och det är vinter och snart är det sommar och...

Hälsningar från en luttrad men optimistisk kärring.

Nämenhejigen!

Tro det eller ej, men jag raderade min blogg av misstag. Av misstag!!!
Otroligt, men sant!
Bittert för mig och min osaliga skrivklåda. Men skam den som ger sig. Jag kommer igen. Sådeså. Här är en ny.

Hur nu denna osannolika händelse kunde uppstå tänker jag inte gå närmare in på. Jag skulle defenitivt radera en blogg - bara inte min privata! Ojojojojoj, som pensionatföreståndaren i Sollefteå sa då han låst ut mig och min nyblivne make i mörka höstnatten i främmande omgivningar i en okänd stad. Jodå. Då var han allt skraj. Pensionatägaren, alltså. Inte min man. Han däremot visade en relativt bister sida, det hörde jag då han spårat farbrorns telefonnummer. Han pratade så rutorna i telefonkiosken immade igen. Det immade troligen här i mitt kök också igår kväll då jag upprört berättade för mannen om mitt fatala misstag.

Han klappade mig lugnande och började undersöka saker och ting. Men tyvärr. Mail till supporten med tårdrypande fraser tycks inte hjälpa. Tystnad råder.

Jajaja, jag vet, det tar tid att svara på mail. Men jag kan inte vänta, jag, så nu blir det nya tag. Igen!

Vi ses här som vanligt då. Kram.