Jag målade HELA DAN!!!

Lördagsakademien på Jamtli.
Jag befann mig mitt i något jag mår så bra av. En skara människor från olika håll som jag med ett undantag aldrig sett förr. Alla ville måla. Alla var kravlösa.

Fattar ni?

Jag gick dit helt utan tankar på annat än kreativt göra-något. Detta att göra något som kommer djupt inifrån en själv går inte att förklara. Det flyter ihop med egna tankar och drömmar och fantasier, jag vet att jag hamnar i något sorts oförklarligt tillstånd av ovardag. Jag klev ur vardagseva och in i ensameva. Så skönt.

Jag sålde en tavla. Konstigt.
//Kram.

Rapport från Skolgården

Idag var jag rastvärd ute på skolgården en halvtimme. När jag gick omkring där och djupandades in den härligt rena vinterluften ropade en liten rödklädd dam på mig. Hon satt i en snövall. Snövallen var försedd med diverse hål och en smal urholkning. Ovanpå fanns en rishög nertryckt och bredvid den en kvist med en stenhård snöboll på. Bakom snöbollen satt en rosaklädd annan ung dam och såg sträng ut. Där utspelades följande lilla drama då jag kom fram:

- Jaha, och här sitter ni och myser i snön, sa jag, gullig och glad pedagog.
- VA? Ser du inte att det är ett museum? sa den rosa förnärmat.
- Eh, jo, kanske...(Puckade pedagog, hur tänkte jag?)
- Ja, det här är ett museum och det kostar PENGAR. Fast du kan ju få en peng ifall du inte har nån, för då kan du ju gå in. För du vill ju GÅ IN!! sa den röda, inte fullt så sträng, dock, och räckte mig en snöpeng.
- Självklart. Tror jag. Vem betalar jag till?
- VA? Ser du inte att det är ett HÅL där??? Den rosa pekade uppfordrande på en fördjupning i vallen. Jag stoppade ner min snöpeng och fick passera genom urholkningen. Genast togs jag emot av ett par argt skällande hundar i ljusare rosa och grönt. Ovanför hundarna vakade Vaktmästaren. Jag kände mig förvirrad och såg mig om efter museiföremålen allt medan hundarna skällde runt benen.
- Vad gör hundarna här? vågade jag till slut fråga den röda.
- Dom vaktar ju. Det är så bråkigt här nu.
- Va? Varför är det bråkigt i muséet?
- Jo, det är för att det är nyöppnat! (Därav blomkvast = rishögen.)
Samtidigt gallskrek den rosa i mikrofonen (snöboll på kvist!):
- VAKTER!!!!!!HITÅT!!!BRÅK I SALONG FEEEEEEEEEEEEEEM!!!
Vaktmästaren släntrade iväg, hundarna gläfste efter. I salong fem var det fajt, en brun och en grönröd herre rulle runt, hårtussar, pinnar och snö sprutade. Hundarna särade på de två och Vaktmästaren skakade på huvudet. Han följde mig till konstverken i stället. Han visade mig en annan rödklädd prinsessa som låg alldeles stilla i ett av hålen i vallen.
- Det här är "Anna sitter fast i hålet" av Leonardo da Vinci, sa Vaktmästaren.
- Jaha...sa jag beundrande fast jag tyckte att konstverket var lite för modernt för mig som har svårt för installationer.
- Och här har vi "Britta sitter fast i hålet också". Vaktmästaren förevisade nästa konstverk, vilket var mycket likt det första. Fast denna gång var prinsessan lila.
Mitt i mina funderingar över konstens vägar blev jag abrupt ryckt tillbaka till museigolvet igen:
- Vaktmästarn! Bråk i Salong SEEEEEEEEEEEEEEX! (Visst nämnde jag gallskrik tidigare?)
Vaktmästaren fick lämna mig åt mitt öde och ta tag i kombatanterna igen. Jag kände att det var säkrast att gå. När jag närmade mig utgången blockerades den av hundarna och den stränga rosa:
- Hade du BETALAT?
- Jo, jag stoppade i en peng i hålet.
- Kolla det! sa den rosa argt till sina hundar och som tur var hittade dom en snöbit bland snöbitarna som godtogs som bevis. Annars har jag blivit kvar i muséet.

Jag sällskapade med Vaktmästaren senare på väg in.
- Vilken kul lek, sa jag spontant.
- Lek? Vilken lek? Vaddå?
Med en uppgiven blick suckade han och vände mig (minuspoäng igen, jag min dubbelpuckade åsna!) ryggen. Hundarna reste sig på bakbenen och gick in, den stränga rosa såg ut som om hon aldrig varit museivärd och slagskämparna var bästisar medan dom planerade nästa rasts fajt. Det enda som avslöjade vad som nyss varit, var en mycket liten ung dam som ryckte mig i jackan och pekade på den rosa.
- Det var hon som satt i kassan, va?


I love you, kids.
// Eva.



-

Snart så...

...är det jul, va?

Hörru, Miss Jordgubbe, jag tar mig. Jag klagar inte. Tvärtom, jag ligger i startgroparna. Strykjärnet i högsta hugg, julgardiner, dukar och krimskrams i vänster hand, kokar knäck med den högra. Jag JULAR till det. Längtar, så det så! ÄLSKAR jul, vinter och snö, 10 grader kallt, gnistrande vita ängar, klar vinterluft, rena golv (ingen lorthund som grävt sig in under häcken eller rullat sig i rävskit under nån gran), myggfritt, byggfritt och jag behöver inte tänka på att smörja kedjan och avfetta motordelar. Jag slipper skura grillen och irriteras över maskrosorna och att jag inte rensat rabatten.
Då jag tittar ut genom mitt snart så vackert julpyntade köksfönster ser jag en vit trädgård med gnistrande vit snö, så rent och vackert. På fönstret finns ett rimfrostmönster i ena hörnet. Det glittrar i förmiddagssolen.

Precis som sommarregnet...Suck.
Det kan inte hjälpas, suck igen.

Edert frenetiskt kämpande sommarfreak.

Jaha, så var det vinter då.

Maud sa "välkommen, vackra vinter!" och det ska jag göra till ett av mina favoritcitat. För jag som är antivinter så det skriker måste hitta ett motmedel för att överleva.

VAD är det då som gör vintern så förfärlig förutom att min motorcykel är översnöad, det är isigt när man ska ut och promenera och dygnet består mest av mörker? Jag har fått sätta mig ner och tänka. Att inte kunna ta hojen och dra iväg ensam eller i gott sällskap av likasinnade är ju en stor brist. Dock har jag ett par andra sätt att vila själen och det är med måleri och skrivande. Och det kan man ju faktiskt göra även på vintern. Ja, måla i elljus kan jag knappt men det blir ju trevliga överraskningar när man sen ser vad man gjort och det blev grönt i stället för blått...

Jag har bestämt mig för att ha kul resten av livet - alltså måste jag se vintern i vitögat eftersom vi bor här och troligen blir kvar - och då gäller det att ha kul nu också. Alltså ska jag varje morgon tänka "välkommen vackra vinter" och andas in kall snödoft på morgonpromenaden, lyssna på knarr under skorna och ta vara på vitheten som är så ren. Och sist men inte minst se till att ha roliga saker framför sig.

I går var jag på Palmcrantzskolan och suckade mig runt i bildsalarna, bland annat. Inspirationen flödade! Då slog det mig att man kan ju använda inspirationen till att organisera upp roligheterna så blir det kanske helt ok att det är vinter. Alltså, på lördag ska jag måla i Sunne, en dag att uttrycka livet. Tänk, vilket påhitt och tänk vilken tur att jag känner kreativa människor! Nästa lördag ska jag måla på Jamtli. Lördagsakademin, minsann, undrar vilka som kommer? Och då är det ju som bekant första advent också, vilket innebär att man kan släppa lös skaparlusten i hemmet. I år ska ALLT fram till advent! Utom möjligen granen. Efter det är det Thereses dansuppvisningshelg och sen är det lucia med urkul fest. Vad jag vet så är det jullov, sen. Vilket innebär två och en halv vecka utan måsten. Bara långa promenader i skogen eller på stan, plöjning av bokhögarna, tid att skriva och måla...

Va? Har inte jag roligt!? Helt fantastiskt. Min årstavla är snart klar (ett färginferno a la barnslig 70talsaffisch som ska ändra min tidsbild. Ja, jag återkommer till det där någon gång. Jag är inte fullt så knäpp som du tror) och nu ska jag ta med doggen på promenad i det vackra vita. Har jag tur har jag en dejt och får gå på bio på eftermiddan, också.
Snöboll på dej!

Fars dag!

Med anledning av kommande söndag befinner jag mig mitt i en gigantisk propagandakampanj. Det är fadern i huset som går runt med slogans, typ "Ge åt den som ger", eller "Fars Dag - viktigare än julafton!". När dottern fyllde sjutton häromdagen och fick en del tillskott i plånboken var det med förbehållet att hon inte skulle göra av med allt för "det är snart jul och det ska räcka till julklapppar åt mig". Pappan såg förmanande på sin nyblivna sjuttonåring som stannade upp i uppräkningen av antalet nya behåar och linnen hon skulle köpa.
"Jaha...", sa den ljuva varelsen och drog ner på inköpsdrömmarna. Jag fick gå emellan och förklara att det nog var ett skämt. Varpå fadern säkerligen kom på att Fars Dag är före jul, så då kanske det kunde finnas hopp om att det fanns kvar lite av behåpengarna till en gåva. Inte vet jag hur det gick till.

Saken är den att vi lade ner firandet av mors och fars dag för ett antal år sen. Firardagar påhittade av köpmännen bryr vi oss icke om i denna familj, bestämde vi och avlastade därmed en bunt dåliga barnsamveten. Antar jag. Samtidigt är vi bra på att hitta tillfällen till fest i den här familjen så budskapen går en aning stick i stäv. Däremot kan jag tänka mig att ha en fika, bara. Kanske en ros. Och eventuellt, men det är inget måste, ett litet paket bara för att. Och då är det inte innehållet utan tanken som räknas. Det går bra med en deodorant. Eller en slips. Men jösses, va trist. Slips och deodorant. Nä, om vi ändå ska göra ett (årligt) undantag och fira farsan så kan vi ju lika gärna köpa en skjorta till den där slipsen. Corneliani? Jaha, vi lägger på några hundralappar. Och vaddå fika? Då blir det ju mitt på dagen och vi som tänkt utnyttja dan till annat, varför inte middag? Ja, farfar ska ju också firas så då blir det stora familjemiddagen. Få se, vi blir alltså 10 pers... Då blir det ju som jag brukar göra, man vill lite extra när det är festmiddag och då måste jag få njuta av det och då blir det nog coque au vin. Typ.

"Hallå...kan vi åka och storhandla lite bara, vi ska inte fira fars dag och du kan ta ner plakaten nu för vi har ju bestämt att det blir bara en pytteliten grej och du vet ju att vi älskar dig ändå! Vaddå? Annandag Far? Nej, det finns inget sånt! Kom nu! Ta med pluskan, vi behöver fina råvaror!"

Festglad antifirare? Jag?

Paybacktime!

I fredags var vi hem till Pigan och hennes man och käkade.
(Pigan Ingela är en vän, Ingela P en annan. Skillnaden är rätt stor så därför kommer hädanefter den ena Ingela att heta Pigan. För att inte förväxla de båda damerna som kommenterar i min blogg, så måste vi hitta en lösning. Det kan bli rätt komiskt(?) annars.)

Ja, det var en parentes. Sms:et kom nån dag innan: "Tjabba, lust att käka mat här på fredag?" Inga krusiduller här inte. Vi åt en god middag och satt och filosoferade över livet av och till. Vi kom in på ämnet böcker. Pigan anser sig inte vara en bokslukare precis, ändå har jag fått låna en av de roligaste böcker jag läst nån gång av henne. Jag har presenterat den i bloggen tidigare, det handlade om att ta skamgrepp på livet och se till att man får så roligt som man gör sig, bland annat. (Eva Halldinger).

På jobbet fick jag en bok i min hand som också tydligen vandrar runt: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Jag har inte hunnit så långt att jag har nån vettig kommentar, men jag berättade om den för Pigan och vi var överens om att vi nog ville läsa den båda två. Och då filosoferade vi vidare över böcker och genast infann sig idén: man kanske skulle skriva en bok. Den skulle heta Payback Time och helt enkelt handla om alla oförrätter man blivit utsatt för genom livet. Dags att rensa. Att ge igen. Ge betalt för gammal ost. Äntligen!

Vi började gå igenom vissa saker som vi retade oss på och genast insåg jag att det skulle bli en bestseller. Attans, vilken terapi! Om man nu har behov av slika behandlingar.

Bokens synopsis stod glasklar för mitt inre, som ett fyrverkeri av hetska, bitchiga, brutala smockor till höger och vänster. Först skulle jag göra upp med mina egna monster, sen skulle jag intervjua andra som också skulle få en chans att ge igen. 300 sidor torde vara ett minimum för detta livsviktiga dokument. Givetvis skulle jag börja i min allra tidigaste barndom och gå igenom familj, släkt och vänner. Gubben som ville skoja och snodde lillebrors favvobil, "Bentleyn", är tyvärr icke längre i livet, men det hindrar inte mig från att klippa till å min broders vägnar. Minnet av en förvirrad, lessen lillebror som ser sin fina bil försvinna ner i gubblurkens ficka, det sitter som en djävulsk tagg i hjärtat än idag. Efterlevande släktingar skulle få äta upp detta i en rad förtydliganden om huruvida en sån handling påverkat min livskvalitét. Och möjligen min brors. Men han var ju bara tre år eller nåt.

För att inte tala om den vedervärdiga tolvåringen som flinade som en uppblåst kräftlykta när jag inte lyckades hoppa över plinten på dom vidriga, utslagsgivande idrottspassen. Den markattan skulle få sig en omgång. Eat shit! säger jag bara. Och pösmunken i nian som överlägset berättade att hon varit med min hemliga förälskelse hela helgen och att hon inte kände konkurrens från något håll. Där stod hon i sina stygga platåskor och extremt urfula långkofta och tuggade Jenkabubbelgum så käften nästan gick ur led. Hoppa och brinn, din ärkehäxa, han skrattade åt dig veckan efter när han berättade hur fånig du var. HAHAHA!!!

Tja, vad säger du, Pigan? När kan vi träffas och göra utkastet? Boken bör ligga på diskarna till midsommar så att folk har nåt att gruva sig för i den ljuvaste av årstider.
Puss o kram från en revanschsugen.