Gott slut???

Jaha, här sitter jag halvmitt i natten och bakar pajer till nyåret. Det är mysigt.

Funderar över uttrycket Gott Slut. Kan ni vara så hjärtans urvänliga att sluta använda det? Tack.

Gott Slut låter som om man nalkas ett slut, vilket jag vägrar se. Jag nalkas ALLTID en början. Ja, ja, jag har också haft det där med kramar och tårar och hej o hå. Men har aldrig sagt Gott Slut, det har varit Gott Nytt...så varför hitta på ett uttryck som påtalar slutet. Vaddå slut? Det är väl för skönt att det går framåt? Året rullar på, den som vill ser en gräns för nya påhitt: banta, börja träna, sluta röka är vanligast. Sen har vi spara mera, planera bättre, bjuda hem gammelmomma en gång i veckan på middag. För att inte tala om att enbart äta ekologiskt närproducerat, köpa rättvisemärkt och varje vecka vända veckotidningar i affären man handlar mat, så att ingen ska se skvallerrubrikerna på framsidan och bli sugen att köpa skiten.

Ja, det är bara att välja av alla härliga nya saker man kan se framför sig! Själv ska jag se till att skriva en timme varje vecka (för lite, men jag är realist!), använda en söndag i månaden till att måla HELA dagen, simma två dagar i veckan, vare sig det är nationella prov i skolan eller fem föräldramöten inklusive angående mina egna barn. Sen ska vi bygga om verandan, (jag har en fantastisk idé om hur den ska inredas!), måla på lite färg där det behövs, renovera hallen, köpa nytt kök, klippa gräset en gång i veckan, åka till Stockholm, Boden och Oslo och så ska vi ha en mc-tur till Nordnorge. Jodå, så att...

Livet är till för att drömmas, kära läsare! Okej då, ifall det inte blir nåt nytt kök. Man måste ju ha nåt kvar till nästa nyår att besluta om. Märker ni uppmärksamma att det mesta handlar om sommarhalvåret? Ja, det kan inte hjälpas, jag längtar ihjäl mig trots att jag bestämt mig för att tänka rätt hyfsade tankar om is och snö. Sorry, Maud. Men mitt hem är juligt, as ever.

Tittar lite i dagböckerna från 68 till 71 för att se om jag hade önskningar eller löften inför forna nyår, men icke att jag hittar en enda en. Ja, det skulle i så fall vara den sida där det står att jag hoppas på ett lika kul år i plugget som det som var. Det, ni! Jag vet vad det beror på, kanske någon enstaka fler. Men annars så är det en av mina största hemligheter. Kul var det i alla fall.

Gott Nytt, alltså! Framåt!

Julafton, min femtioandra...

Julafton - alltid speciell.
Denna julafton inleddes kl 06 16 med ett brak - då vek sig granen. I och med detta regnade det glaskulerester och vatten över klapphögen. Och vi, trötta efter "klapplackarkvällen" tillika uppesittarkväll, kastade oss mer eller mindre i sömnen över julgåvor innehållande elektronik som icke fick dränkas. Vi jobbade i tysthet, maken och jag, dammsög, torkade golv och paket, rättade upp och klädde om granen med det som var kvar och gick i säng. (Doggen sov.) Själv sträckte jag under detta en sena i foten och blev handikappad på köpet. I morse klockan sju linkade jag upp och glodde på granen. Jodå, den var på väg igen, fast åt andra hålet, sakta men säkert, så jag band fast den i fönsterhaken med ett julsnöre. Nu står den där och vill slita sig, men tji fick den!

Snart har juldagen gått, jag har en förkylning att tampas med, en ond fot att linka på, en norsk bautakalkon i ugnen, ett presentkort att köpa gouachfärger för och ett att köpa en linneklänning för! Vi degar i soffan med världens goaste ungdomar och dagarna har blivit någon minut längre.

När jag var liten minns jag flera tillfällen då jag undrade över hur världen kunde fortsätta runt om som vanligt fast det var jul. Ja, MIN lilla värld, förstås. Hade jag haft samma vetskap som tio-tolvåring som jag har nu, hade tankarna och jämförelsen fått en annan dignitet...Men, tillbaka till det jag skulle säga.

Jag minns att jag sprang ner i källaren en julaftonskväll för att hämta något. Tänkte på att oljepannan surrade som vanligt, där hängde tvätten sen ett par dar tillbaka och där var myshörnan som jag och brorsan inrett tidigare under hösten, allt precis som vanligt. Som till vardags. FAST det var julafton!

Långt senare meddelade vår äldste grabb, då femton år, att han eventuellt skulle iväg och åka skoter efter att tomten varit hos oss. Det var några kompisar som skulle ut. VA? PÅ JULAFTON? Vilken hädelse, kunde skotrarna funka, förresten, det var ju jul? Nu blev det inget av, kanhända andra mammor och pappor också sa att det var en omöjlig dag att företaga sig annat än julklappsutdelning, äta, fika och mysa med familjen i det oändliga.

Ja, i går kväll infann sig detta igen, trots att jag ju varit inne på pensionat eller playa under jul. Helt plötsligt, när jag satt där i julklappshögen bland glada miner och belåtna grymtningar, kom jag på det där. Undrar om det är fler som tänker så? Hoppas det i alla fall. Hoppas det är många, för det bör ju i rimlighetens namn betyda att man har det rätt bra, om ni förstår vad jag menar. Mina tankar går till barn som våndas julen med fylla och bråk. Och härmed i min positiva blogg som ser allt från den ljusa sidan vill jag utdela universums största käftsmäll till er som super bort era barns jular. Om vi nu ska hålla oss till julen, bara...

God fortsättning!

Julhandel

Jag älskar att julhandla!
Hur det än är med julen så är det kul att gå i affärer med nära och kära och försöka hitta någon lämplig present som säger allt, kostar lagom och förhoppningsvis blir uppskattad. Svårt, ja, men så trevligt man har på vägen!

Jag och familjeprinsessan var ute på stan igår. Hela dagen. Det gällde att hitta rätt doft till Honom. Jag lotsade henne, som vis allvetande kvinna med åratal av erfarenheter kring herrparfymer, till rätt affär. Vi började sökningen. Luktade oss igenom ett par hyllor tills prinsessan klagade på illamående och huvudvärk.
- Den luktar ved! konstaterade hon surt till en enträgen expedit. Kan passa en skogslurk men inte min kille, tillade hon avsnoppande.

Hoppas inte expediten var ihop med en skogslurk. Men troligen inte, för hon log ljuvt och tålmodigt. Eller så var hon proffs. Eller så tänkte hon att inget går upp emot en skogslurk. Sunt, i så fall. Men det sa jag inte.

När barnen var små så hade vi alltid en lördag innan jul inbokad med barnvakt. Då visste vi att det gällde att göra klart alla julisar. Alla leksaksaffärer skulle besökas, för att inte glömma övriga butiker som kunde tänkas innehålla gåvor till våra äldre familjemedlemmar. Och allt skulle avslutas med ett kort besök på puben där vi skulle gå igenom våra inköp, fundera ut vad som fattades och huruvida moster Ofelia skulle föredra tofflor framför ett kilo getost eller vise versa. Och så gott som alltid ringde vi barnvakten och kollade att allt var väl och så gott som alltid hade en unge blivit sjuk och vi fick hasta hem. Men jul blev det. Och alla fick paket, då som nu. Vi handlade klart idag, fikade förstås i lugn och ro, det ska man, och sen åkte vi hem och gjorde pizza.

För övrigt kan jag inte låta bli att berätta om en dag på stan då älstingen var med, fyra år gammal. Då var det mellandagsrean som gällde, vantar skulle provas på ungen, därför var han med i kaoset. Lillebror var i vagnen och lillelillebror låg kvar i magen ett par veckor till, lyckligt ovetande om mellandagsreor och blöjbyten på överfulla fik. Farmor stod i kön, trettiofem personer efter sig, minst, och vi väntade snällt med lillen och vagnen en bit bort. Fyraåringen var som alltid mycket glad och livlig. Inspekterade kön som en general, stannade framför sin farmor och lyfte på hennes kjol.
- Har du fisit? sa den ljuslockige lille prinsen, högt och tydligt till den trettiofemhövdade köns stora glädje.
- Nää, konstaterade han själv, då farmodern inte tillräckligt snabbt fann sig. Sen gick han vidare på sin upptäcktsfärd i varuhuset.

Vi fick plötsligt bråttom att titta på slipsar, åt andra hållet. Men julkön hade väldigt roligt och farmor hade rosor på kinderna. Hade det varit idag hade jag nog gjort high-five med ungen. Men, men. Det tar tid att utvecklas och inse poängerna i livet.
Harebra, hörni. Tomten är på g.

Hallå!
I fall jag skulle missa att få iväg ett julkort till någon (inte för att jag vill glömma någon när och kär, utan för att jag har allt för många jag vill komma ihåg och så några till som jag inte riktigt känner men som behöver ett julkort, tror jag), så kommer här ett av mina egna. Från mig till dig!

Rulla dig i julen, frossa i girlanger och pjoller, baka en liten fruktkaka med suckat och hoppa över glöggen. Njut av att handla ett par julklappar, tag god tid på dig och fika nånstans. Släng dig i soffan, dammsug inte, läs ett kilo böcker och pussa på den som kommer närmast.

Välkommen på Nyårsbrakfesten, lillebror och familj, hoppas att det är lika vackert då som nu.

Utan traditioner stannar världen.

"När är det julklappsinslagning?" undrade 21-åringen.
Han planerade resan till Oslo och ta en sväng förbi Luleå på vägen hem. Jo, en omväg på sisådär 110 mil, men är man ändå på resande fot så varför inte... Men det var inte det, utan hans fråga. För man missar bara inte Stora Lackarkvällen, en viktig tradition i vår familj.
Kvällen innan julafton samlas alla med sina julklappar och sen ska det paketeras, tejpas, snöras, rosettas och rimmas i fall man vill och sen ska lacket dit och stämpeln med "God Jul" på. Det ska drickas glögg, ätas pepparkakor, julgranen ska kläs av den som inte får vara i köket för tillfället där hemligheterna finns.

Jo, det var som sagt en viktig punkt i livet att ta hänsyn till vid planerandet av resa utomlands. Modershjärtat blev varmt, ska jag erkänna.

Lika stor tradition som vi skapat oss kring detta är att det ska vara kaos dagen innan julafton. Jag och min man ska irra runt i panik för att hitta rätt gran, vi ska upptäcka att vi glömt köpa julklapp till Moster Hulda och den ska skickas per post, vi ska leta julängeln och undra om den kasserades förra året och vi ska göra tjälknul, skinka och inlagd sill. Inget får ske i förväg. Det är lika roligt varje gång! Det är mitt i allt detta vi brukar hamna på fiket och sitta läääänge och njuta av julledigheten... Lika roligt varje gång!

Jag tycker det är kul och mysigt med traditioner. Eller så är det tryggheten. Det är något djupt rotat i mig som växt vidare ut i vår familj. När jag var liten var det årets höjdpunkter, man längtade och visste vad som skulle komma. När något ändrades av naturliga skäl tog det ett par år att vänja om sig. Men grundtryggheten har alltid funnits. Kanske är det därför ingen riktigt tar mig på allvar då jag säger att vi kan väl fira årets jul på playan, va?

Undrar hur det skulle gå?
Edert traditionsfreak.

PS. Det funkar bra i år hittills, Maud, jag har julat till det, klarar mig bra, tycker att vintern är vacker. Och som goda vännen E-M bestämt sa: "Bor man här gillar man läget! Man gillar vintern! Man mår bra! Basta!" Hut går hem.