Det var nära att jag inhandlade en plastgran.
Jag fortsätter att prata om julen och sånt vi brukar göra som ABSOLUT inte får ändras. Det är inte så ofta jag känner sådan barnslig julstämning som i år, den förändrades sedan ungarna helt plötsligt själva började inhandla julklappar för egna tjänade pengar. Ja, kort sagt dom har ju växt upp. Men man kan inte annat än förundras då de senaste veckorna bjudit på ett julstämningsväder utan like. Varje morgon jag och doggen går ut blir vi lika förvånade över att alla träd fortfarande ser ut att vara doppade i vispgrädde och att hus och gårdar ligger inbäddade i samma tjocka bomullstäcke som vore det klippt ur en sagobok. Det är alltså omöjligt att inte känna att det blir en bullerbyjul i år.
Det är mitt i allt detta jag får för mig att man kan ju prova att ha en plastgran. Det finns en bakgrund till min befängda idé. (Befängd för att det i vår familj har varit helt otänkbart att bryta allt som har att göra med själva julgransanskaffningen.) Jo, jag var på ett synnerligen eminent party i ett synnerligen vackert hem. Där var det julstämning, vill jag lova! Det gamla huset var som klippt ur en amerikansk trettiotalsfamiljefilm och i ett hörn stod en gigantisk gran. Designad, inte hafsigt smyckad. Två och en halv meter hög, tror jag.
Visserligen var jag tvungen att påpeka för värden att man inte bör klä granen före dan-före-dan, vän av ordning som jag är. Men han bara log och sa att till advent åkte den fram. Annars får man njuta så kort tid, menade han. Så var det med det. Jag gav mig inte in i någon diskussion utan uppförde mig exemplariskt och sa till och med att det var en vacker gran.
Jag menade det verkligen och bestämde mig för något så revolutionerande som att härmas (Ja, jag menar typ av gran, inte tidpunkt för gran). Jag frågade maken som, som vanligt lät sin hustru hållas tills hon vet bättre, och han sa att han hade en till försäljning på jobbet till och med (Han visste nog att den var ful...) Jag kollade med sonen som bara sa jaså och med dottern som såg ut som ett frågetecken och dom andra två dom får ju skylla sig själva som inte är hemmavid över julen.
Sagt och gjort - jag åkte ner till makens arbetsplats och tittade på granarna. Det tog mig bara fem minuter att avfärda tanken. Inte gick dessa att jämföra med den gigantiska gran jag blivit så betuttad i. Nej, det var bara att återgå till urtraditionen. Med en viss lättnad ska jag erkänna. Alltså, ett par dagar före jul kommer vi att paniskt köra runt halva Jämtland för att hitta en gran som duger. Hos en försäljare, alltså, tro inget annat. Det är bara det att till traditionen hör att man ska vara sen. Typ síst. Nåja, vi har aldrig blivit utan. Och snygga har dom varit. Mycket därför att vi har uppträtt myndigt och strängt bland julgransförsäljarna och inte låtit dessa på något vis tro att vi nöjt oss med en undermålig gran.
"Skaka fram den största och jämnaste", brukar maken strängt säga.
"Just det, till det priset, så...", brukar jag säga, för att ytterligare förstärka kundens rätt att få det bästa.
Det hjälper alltid.
Jag kanske vågar avslöja att vi haft andra metoder. Det är nu mer än 30 år sen vi i vår gröna ungdom stal en gran nånstans söder om stan. Jag tänker inte säga var, trots att detta brott nu är preskriberat, skulle jag tro. Men det var en cirkus utan dess like och vi kände oss som de brottslingar vi var och hade hut nog i kroppen att skämmas inför vårt tilltag. Vi hade en bil med täckt flak, en yxa, en ficklampa och... nä, inte huvor med hål för ögonen, men typ nåt liknande. Vi väntade tills kvart över midnatt så smög vi bilen på småvägar söderut.
Efter en dryg timmes letande hittade vi den: den perfekta granen. (Jo, jag erkänner. Vi hade sett ut den någon vecka innan i dagsljus.) Jag hade den äran att köra så det var så ledes den dåvarande fästmannen som kastade sig ut med yxan i högsta hugg så fort jag saktat ner till promenadfart. Med skräck såg jag hur han i mörkret försvann ner i ett meterdjupt dike, dök upp igen, kastade sig över granen och svingade yxan i månskenet med ett enda hugg (tyckte jag, som var så rädd att jag knappt höll mig på vägen) så körde han in granen på flaket och vräkte över kapellet och slet upp dörren för att kasta sig in i bilen som jag knappt hunnit stanna. Tre minuter tog det.
"KÖR!" skrek han och jag stampade gasen i botten och efter några mil kunde vi slappna av och fästmannen kunde släppa taget om yxan samtidigt som jag återgick till lagstadgad hastighet. Runt tretiden på morgonen smög vi in bilen på vår gård. Tände inga lysen utan gled smidigt in i huset och kröp i säng. För säkerhets skull. Ja, vi hade inga grannar och så, men man kunde ju aldrig veta. Vi hade ju ändå begått ett brott.
Granen? Ja, lite tilltufsad vill jag minnas, men rätt snygg ändå.
Att skaffa gran har alltid varit ett äventyr. Det hör till, även om äventyret på sistone mest bestått av att vara sist ute. När jag hade en ettåring och en treåring på kälke och en bäbis på g när som helst, då var det hippt att stöna fram till granförsäljaren att han måste hitta en gran, två komma fem meter hög, binda fast den på kälken, binda fast ungarna ovanpå och sen hoppas att jag tog mig hem utan att bäbisen kom på parkeringsplatsen. Granförsäljaren gjorde allt jag bad om och undrade om jag hade långt hem och jag svarade alltid "inte så värst" och vaggade lite extra därifrån. Sen gick vi runt kvarteret och in i huset. Det fanns ingen hiss så jag och knattarna knatade uppåt fyra trappor och slet in granen som alltid var för stor så det var till att ta itu med ett mindre skogsröjningsarbete på vardagsrumsgolvet till ungarnas stora förtjusning. Det var barr och kåda överallt och man fick bada den yngste i smör och plocka barr ur sängarna och besticklådorna. Men jul blev det. Och bäbisen kom när den skulle - flera veckor efteråt. Och så höll vi traditionen vid liv: man MINNS hur granen kom i huset.
Som sagt. Gran köpes. Om ett par veckor.
//Eva
