Advent

Lördagskvällen fylldes av adventspyssel och viss förväntan inför julen.

Det är alltid något särskilt med att ta fram adventsstjärnor, ljusstakar och julgardiner. Glöggen får vara (huvva va läskigt!) och pepparkaksdegen ligger i kylen i väntan på bättre tider. Men i övrigt haver vi intagit saffransbröd och kaneldoftande bröd på längden och tvären. Nu kan tomtarna få komma!

Dotter suckar

Familjeprinsessan suckade djupt efter att vi kommit hem från första julinköpsrundan. (Ja, hon hade med sig ett par presenter, jag blev utan p g a att jag inte kom ihåg ett varumärke på konjakskupor...) Däremot hade jag famnen full av julgardiner, som hon valt, samt dukar och lite tillfälligt bjäfs som ofta åker ner i korgen på billiga-prylar-butikerna. Hon tittade på dukarna som glittrade lite av lurex och satin.
- Det är som liksom lite tråkigt med julen nu, sa hon försiktigt, förmodligen då hon inte riktigt visste om hon var ute på ömtålig mark.
- Jasså..., sa jag och gjorde mig beredd att peppa, försvara, vända på tanken och glädjas åt att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Jag anade var skon klämde och fick rätt. Det handlar om saknaden av barnajularna. Antagligen har det slagit ner som en bomb nu. Hon har nyligen lämnat tonåren och är sist ut. Vem vill sitta hemma med ett gäng gamlingar? Tidigarelagt julfirande till och med! Urk, usch och fy!

- Ja men du har ju ett par brorsor som kommer hem, sa jag glatt och menade att vi bara längtade till jul! Allt blir som vanligt! Kalle Anka, Saltkråkan, julkalendern, whatever!!
- Det är inte samma sak i alla fall....vi är ju inte nå många, sa hon och såg sorgsen ut. Dessutom skulle pojkvännen inte fira hos oss, vilket eventuellt kunde ha vägts upp av ett tiotal andra, vilka som helst bara de var under femtio. Antog jag.

Det var bara att erkänna att julen tog en annan gestaltning omkring 2006 då en var på andra sidan jordklotet och vi anade att det hädanefter skulle bli svårt att samlas till klämmysiga storfamiljejular igen. Ett par år innan det hade även tomten avslöjats en gång för alla då nämnda familjeprinsessa bara lojt pekade ut grannen. Vi skämdes för att vi trott att det skulle gå att luras ännu en jul.

Själv har liksom aldrig riktigt varit med om det där eftersom det känts som det alltid varit barnjular - en ung kusse hack i häl fyllde ut tomrummet då vi syskon slutade tro på tomten..... Sen kom våra egna ungar och jularna har fortsatt i ett oändligt storfamiljsfirande varannan jul hos våra rötter med stora och små och tomtar och hemlisar och spänning och lucka 24, The D-day. Faktum är att jag också saknar det. Så jag satte mig vid köksbordet och resonerade med prinsessan om livet. Jag insåg hennes dilemma. Hon har alltså blivit vuxen. Och vuxna jular är inte detsamma som barnajular. Huvva, säger jag bara. .

Nu får vi tänka om. Vad gör vuxna när dom jular utan kids? Ja, det går ingen nöd på mig och maken - tre av fyra är hemma och tänker förära oss några dagars samvaro nästan nonstop. Jag tycker det är toppen jag. Men visst - inte blir det Kalle Anka ihop, familjefilmer och paketskräll vid halvåtta sisådär. Dom har sitt och det är ju knappast under vårt tak kan jag säga. Och varför skulle det?

Jag tänker själv på baltiden. Så fort paketen var öppnade och man fått just den där tröjan som skulle locka till sig rätt Person ställde man in sig på utelivet och om man skulle få ihop det eller ej innan nyår. Nu har man liksom sitt på det torra och får hitta på andra roligheter. Kanske blir det Kanarieöarna ändå? 
Jag tittar på familjeprinsessan igen. Sällskapsresa?
- Tja, säger hon, varför inte?

//E




På den gamla goda tiden....



Fuska inte!!!

För en vecka sen dök dom upp - ljusstakarna.
Fönster på fönster fylldes med adventsstakar och lampor, idag har en och annan stjärna dykt upp....

Jag säger som min vän Ingela d.ä.: Är det första advent? Nääää!

Jag håller fullkomligt med. Vad är vitsen med att pimpa hus och hem innan det är dags? Va? Kan man inte hålla sig i skinnet åtminstone tills adventshelgen gör sitt intåg? Aldrig har då modern i mitt liv burit fram några ljusstakar och adventskalendrar före Dagen D. Det vill säga första advent. Enligt min mening är det då det börjar. Inte en minut innan. Okej för att man bakar nån dag tidigare, men då får man ta mej sjutton göra det sent på kvällen (så ingen frestas smygfika) och sedan gömma allt i frys och källare tills det är dags med DET FÖRSTA BETTET i saffransbrödet.

Och inget är som FÖRSTA KLUNKEN julmust. Och nu citerar jag en annan vän, Ingela d.y. Detta får inte ske före julafton vill jag påpeka. Här i huset bevakar jag musten varje dag. På julafton ska korkarna smälla!

Håhåjaja, det är jobbigt att hålla ordning på folk. Men som ett gott föredöme hur man håller fast vid traditionerna så ska det väl ändå gå att se till att det går i arv till familjens yngre garde. Och det gör det nog också. Det märks när det närmar sig och oroliga röster undar om allt är som det ska vara. Jojo, säger jag bara, här är det ordning!
//E.

Här kommer ett bra......

....till och med MYCKET bra citat:

"Pennan är det vassaste vapnet"

Ur Katitzi, en teaterföreställlning för unga och helt suverän.
//E.

Plötsligt fick jag lust att också lägga upp en stadsbild....

....så ifall ni råkar läsa andra bloggar än min och finner jäsiga bilder på fläskiga skyskrapor så kan ni ju alltid kolla på den här också. Så det liksom jämnar ut sig, menar jag....

/E

När slutar man vara hönsmamma?

Aldrig antar jag.

Jag hörde på radion ett samtal om hur man blir stressad som nybliven mamma av alla goda råd och tips man ska följa. Det var en ung mamma, bebisen var fem månader. Hon kände sig ledsen och stressad i sin nya bebislycka därför att hennes sunda förnuft och magkänsla ifrågasattes av omgivningen, när hon hittat ett naturligt förhållningssätt till sin bebis och tyckte att allt hade fungerat så bra.

Det var någon typ av frågeprogram där man kunde få prata med någon expert på hur man är/blir en bra förälder. Programledaren beordrade genast den förtvivlade mamman att sluta lyssna på alla och sluta läsa allt och lita på sig själv. Jag känner igen mig.

Jag känner igen mig så mycket att jag får ont i magen. Den där första tiden när man borde få känna sig för i lugn och ro haglade tipsen över en från höger och vänster och då vill jag bestämt säga ifrån att det då inte var från kompismammor med ett eller två års erfarenhet. Nej, det kom från alla som varit med en längre tid och var proffs. Jesses, låt mig ALDRIG bli en besserwisser av det slaget.

För att kontra alla uppmuntande tips och råd lånade jag och läste böcker om barnavård och blev ännu mer förvirrad. ( Begreppet "googla" fanns inte då. Än mindre en dator i familjen). Sen var cirkusen i full gång. Jag föreslog maken ett års semester i urskogen med okänd adress men rent krasst var det inte görligt. Vi harvade på och undrade om ungen skulle överleva.

Naturligtvis gjorde han det. Och när nästa unge kom var jag rätt mycket kaxigare, för att inte tala om den tredje som bara helt plötsligt ingick i barnaskaran och kaoset som ödelade vårt hem ett par gånger i veckan. Tre småttingar under fem - jodå, det var vilda västern. Men kul var det. Och när sedan den fjärde damp ner fix och färdig då hade jag ett rejält övertag, minsann. Men jag glömmer inte den första tiden med första ungen och alla goda råd. Jag kände så mycket med den där mamman i radion. Kände hennes förtvivlan över att inte duga.

Kaxigheten gick hand i hand med hönsmammesyndromet som växte fram under den här tiden. Det ska jag säga er - det var fanken så mycket lättare att hålla ihop en skock tvärhandshöga vildingar än vad det är i dagens läge att hålla ihop flocken. Armarna räcker inte riktigt till numera då avstånden förlängts. Men en sjuk unge i en annan ände av landet gör mig hönsig igen. Det är inte så värst stor skillnad, vill jag säga.
"OK, du får två dagar på dig att bli frisk sen kommer jag!", säger jag barskt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller säga för att få ungen frisk, så klart, men själva hotet känns bra. Jag säger det liksom mest till mig själv. Att om han inte blir sitt forna jag snart så hämtar jag hem honom och pysslar tills han blir frisk. Ni vet, honungsvatten och serietidningar och uppuffade kuddar en gång i timmen.
En annan unge hade ju den goda smaken att komma hem med sin blindtarm så att jag riktigt fick leva ut mitt hönseri. Härligt! Det var synd om honom som hade ont, men det gjorde mindre ont i mig för att han var hemma. 

Ja, jag är säkert alla svärdöttrars skräck efter detta inlägg om nu någon skulle få för sig att läsa detta. Men faktum är att det hittills gått bra. Jag lägger liksom över lite av hönsandet och ser flickvänner som presumtiva kompanjoner i omhändertagandet....Förresten så är min mamma en hönsmamma och jag gillar det. Åtminstone tar jag det med en klackspark och säger att allt ordnar sig.

Precis som mina ungar gör.

samlade...

//E.