Dotter suckar

Familjeprinsessan suckade djupt efter att vi kommit hem från första julinköpsrundan. (Ja, hon hade med sig ett par presenter, jag blev utan p g a att jag inte kom ihåg ett varumärke på konjakskupor...) Däremot hade jag famnen full av julgardiner, som hon valt, samt dukar och lite tillfälligt bjäfs som ofta åker ner i korgen på billiga-prylar-butikerna. Hon tittade på dukarna som glittrade lite av lurex och satin.
- Det är som liksom lite tråkigt med julen nu, sa hon försiktigt, förmodligen då hon inte riktigt visste om hon var ute på ömtålig mark.
- Jasså..., sa jag och gjorde mig beredd att peppa, försvara, vända på tanken och glädjas åt att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Jag anade var skon klämde och fick rätt. Det handlar om saknaden av barnajularna. Antagligen har det slagit ner som en bomb nu. Hon har nyligen lämnat tonåren och är sist ut. Vem vill sitta hemma med ett gäng gamlingar? Tidigarelagt julfirande till och med! Urk, usch och fy!

- Ja men du har ju ett par brorsor som kommer hem, sa jag glatt och menade att vi bara längtade till jul! Allt blir som vanligt! Kalle Anka, Saltkråkan, julkalendern, whatever!!
- Det är inte samma sak i alla fall....vi är ju inte nå många, sa hon och såg sorgsen ut. Dessutom skulle pojkvännen inte fira hos oss, vilket eventuellt kunde ha vägts upp av ett tiotal andra, vilka som helst bara de var under femtio. Antog jag.

Det var bara att erkänna att julen tog en annan gestaltning omkring 2006 då en var på andra sidan jordklotet och vi anade att det hädanefter skulle bli svårt att samlas till klämmysiga storfamiljejular igen. Ett par år innan det hade även tomten avslöjats en gång för alla då nämnda familjeprinsessa bara lojt pekade ut grannen. Vi skämdes för att vi trott att det skulle gå att luras ännu en jul.

Själv har liksom aldrig riktigt varit med om det där eftersom det känts som det alltid varit barnjular - en ung kusse hack i häl fyllde ut tomrummet då vi syskon slutade tro på tomten..... Sen kom våra egna ungar och jularna har fortsatt i ett oändligt storfamiljsfirande varannan jul hos våra rötter med stora och små och tomtar och hemlisar och spänning och lucka 24, The D-day. Faktum är att jag också saknar det. Så jag satte mig vid köksbordet och resonerade med prinsessan om livet. Jag insåg hennes dilemma. Hon har alltså blivit vuxen. Och vuxna jular är inte detsamma som barnajular. Huvva, säger jag bara. .

Nu får vi tänka om. Vad gör vuxna när dom jular utan kids? Ja, det går ingen nöd på mig och maken - tre av fyra är hemma och tänker förära oss några dagars samvaro nästan nonstop. Jag tycker det är toppen jag. Men visst - inte blir det Kalle Anka ihop, familjefilmer och paketskräll vid halvåtta sisådär. Dom har sitt och det är ju knappast under vårt tak kan jag säga. Och varför skulle det?

Jag tänker själv på baltiden. Så fort paketen var öppnade och man fått just den där tröjan som skulle locka till sig rätt Person ställde man in sig på utelivet och om man skulle få ihop det eller ej innan nyår. Nu har man liksom sitt på det torra och får hitta på andra roligheter. Kanske blir det Kanarieöarna ändå? 
Jag tittar på familjeprinsessan igen. Sällskapsresa?
- Tja, säger hon, varför inte?

//E




På den gamla goda tiden....