The Long Cool Song

För någon vecka sen slog det mig att jag gick på stan i bara kalsingar.

Ja, jag blev inte särskilt upprörd, såg mig bara omkring och blev med ens lugnad av att ett flertal människor, kvinnor, ska jag kanske förtydliga, spatserade omkring i kallingar. Det heter TAJTS nu för tiden, vilket min dotter en gång påpekat när jag kommenterat benkläderna med fel ord. Alltså - det är helt i sin ordning att gå omkring utan byxor.

Jag är överförtjust och kommer aldrig riktigt att släppa detta. Jag har samma känsla som jag hade som liten när jag kom hem från skolan eller in från snöleken och fick springa omkring i kalasbyxorna. Vilken befrielse! Alltså tar jag gladeligen på mig kallingarna och promenerar ut på stan, på jobbet, på krogen, på shopping. Däremot kommer jag troligen inte att gå omkring i shorts utanpå strumpbyxor igen, där går gränsen för vad jag vill återse på mig själv. Jag minns mornar då man stod med nylonstrumporna och valde mellan de ljuslila shortsen eller de avklippta stretchbrallorna. Ja, det hette inte short, det hette korts. Med kort å-ljud. Jag minns också att jag kände mig fin. Eller ännu hellre - jag kände mig MED. Man var med i gänget, hade rätt saker.

Kalsongen som festplagg har figurerat i mitt liv en gång tidigare, närmare bestämt i början av nittiotalet då det smög sig in i modet. Då var jag ytterst tveksam till det hela. Jag jobbade inom tandvården och kliniken hade just flyttat in i ett nybyggt hus. På samma gata ploppade nya modebutiker upp av och till, bland annat Vero Moda. Eftersom vi befann oss så nära hängde vi på låset då de öppnade och ut kom jag och min kollega med famnen full av kassar. I en av påsarna hade jag en orangerosa (ja, det finns ingen annan beskrivning av den färgen) dress bestående av en lång tröja och ett par tajts i samma nyans.
- Undrar om jag kommer att gilla det här, minns jag att jag sa till min kollega när vi packade upp kassarna och provade framför den dyra figurspegeln vi hade i personalrummmet. Jag kände mig avklädd i kalsingarna och den orangerosa tröjan som nätt och jämt nådde nedanför ändan.
- Du är skitsnygg! sa hon. Men jag fortsatte orma mig framför spegeln, tveksam inför det nya kalsongmodet.
- Ha det där på invigningen! bestämde hon.
- Nja, det får vi allt se, tyckte jag.

Den nybyggda kliniken skulle invigas, nämligen, och fyllas med kolleger från alla håll. Party skulle det utan tvekan bli. Och att vi skulle funka som kuttersmycken var det ingen tvekan om heller, även om det inte utalades högt. Särskilt som det hela skulle filmas för framtida reklam. Underförstått gick det inte an att komma i jeans och t-tröja...

Jag provade mina tajts och långtröja ett par vändor till och bestämde mig för att det fick bära eller brista, jag skulle ta risken. Min arbetskamrats uttalande om att jag var skitsnygg hade ingen inverkan. Hon var född genomtrevlig och spred komplimanger omkring sig dagligen. Å andra sidan skulle hon definitivt sagt ifrån om jag på nåt sätt skulle ha varit en risk för den flashiga klinikens framtida rykte. Hon var inte bara trevlig, hon hade även sinne för PR, en annan medfödd förmåga som av och till fått chefen att buga sig. Jag förberedde mig för en afton i långkalsonger bland festklädda kollegor och lite mer gräddiga deltagare.

Ja, det gick ju bra, förstås. Efter ett glas champagne kände man sig fin och ingen hade glott på mig särskilt mycket trots att vi stått där som välkomstkommitté och delat ut skumpa och snittar. Jag vill tillägga att min kollega och vän INTE hade tajts utan, vad jag minns, kostym a la 40-tal. Vi måste ha sett omaka ut....
Långt efteråt sa min chef att han sett filmen och att "vi var såååååå fina", med ett belåtet uttryck i ansiktet. Vi bara ryckte på axlarna och lät honom förstå att vi ALLTID var snygga och modemedvetna och att vi dessutom struntade i vad han tyckte för vi gjorde som vi kände för ändå och det blev alltid rätt. Vi ville för allt i världen inte att han skulle tro att vi gick att styra när det gällde outfits på flashiga klinikpartyn.

Tja, sen då. Jag vet att jag inte använde de orangrosa tajtsen ofta efter den där gången, kände mig fortfarande som en elvaåring i kalasbrallor, men tröjan hängde med överallt. Jag gillade det där långa, halvt klänning, halvt säckig tröja. För den blev lite säckig efter några år. Idag har jag inga skrupler, långkalsingar och kjol, långkalsingar och tröja, långkalsingar och klänning, no problems. Men för bara fem år sen skulle jag bara tänkt "in my dreams" om jag skulle sett mig gående på gågatan i långkalsonger och tröja. Konstigt hur man förändras, det kan ha med ålder och mognad att göra. Därför ska jag gladeligen återkomma om jag får lust att använda korts och nylonisar. Men då hoppas jag nog att nån ringer polisen, för då är jag välan en dam på sjuttitre. Men vem vet. Kunde kalsongmodet omvända en inbiten klänning-och kjolhatande jeansslitare så kan nog nya trender förvirra än en gång. Men som sagt. Ring gärna polisen....

//E.

PS. Filmen - den fick jag aldrig se. Kanske ligger den på utube, kanske ligger den i en papperskorg, kanske är den arkiverad i en källare bland dammiga journaler och gipskäkar. Vem vet. DS.

Bloggen har fått en utmärkelse av Eva Grelson . Hennes motivering är:

Eva, med sina humoristiska betraktelser av livet och dessutom en mängd vackra bilder.


Det tackar jag för. Det känns väldigt roligt att få!
Särskilt roligt då jag använder bloggen i min undervisning ibland i svenska och bild och särskilt roligt att någon läser den frivilligt utom mina elever som (oftast) gör det på kommando...

Ofta frågar jag mig faktiskt vad som gör att man gillar att blogga. Tja... för min del så är det helt enkelt skrivandet. Jag håller mig mer till krönikamodellen eller helt enkelt en vardagsbetraktelse eller av och till en kortare skröna. När det kliar i skrivtarmen och man vill få ur sig något fort (och för all del oredigerat ibland) så känns det skönt att ha en eller flera bloggar. Så, Eva, jag tackar för utmärkelsen och skickar den vidare till några av mina favoriter - inte alls ett lätt val....

Här är några tips från mig:

Mauds blogg - om hur livet kan se ut och hur det kan hanteras i både glädje och sorg. Här finns många insiktsfulla tankar och reflektioner som alltid får mig att fundera över våra livsöden och meningen med allt.

Staffans blogg - en fotoglad killes liv och leverne i den allmänna villervallan. Kul att läsa  (eller kanske se!) om hur ett intresse växer och undra hur det går sen. Blir han proffsfotograf som Morbror Koko?

Karins blogg - om hur livet i Malaysia ter sig för en svensk småbarnsfamilj. Jättespännande! Och fina bilder till....

Ingelas blogg - vad vore livet utan en ungdoms fyndiga livsbetraktelser i bloggform? Håll koll - snart kanske det dyker upp fler böcker!

Bridos blogg - motvallskärring kallar hon sig med bister humor. En krutdam som sliter för andras och egna ungars bästa. Heja på!



Till utmärkelsen hör en uppgift. Liebster betyder "käraste"och utnämningen ges till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:
Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna utmärkelsen vidare till dem och låta dem veta det genom att lämna en kommentar i deras blogg.Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...

Kram och hej hej leverpastej!
//E

Julbilder från förr 3

Vi hade julgransplundring igår. Rätt stillsam tillställning. Bjöd morsorna och ungdomarna på middag. Tallen (som var plundrad och klar) hade vi monterat fast på makens biltak och kört omkring med under hela dagen. Detta för att vi missade återvinningsstationens öppettid med en minut. Succé på köpcentrats parkering. Folk fnissade och dessvärre även pekade. Som om det vore en dundersensation att någon kör omkring med en tall på biltaket den 14 januari. Visserligen en grön och fin tall, fräsch som om vore den nyhuggen. Men ändå. För att undanröja alla misstankar om att vi missat sopstationen pratade jag högt med maken om hur vi hade firat hela julen vid Medelhavet och att det nu äntligen skulle bli skönt att få klä julgranen och ha lite efterfest. Sen smet vi in på affären.

Jag minns andra julgransplundringar. När jag var liten gick man till tant B. Där var det party! Först fick man fika med massor av kakor som var annorlunda än mormors och mammas. Det var mer marsipan, det var teaterkonfekt (fast det visste jag ju inte att det hette då), det var oblater doppade i choklad och det var gröna och rosa kakor. Sugrören var fiffigt smala och saften räckte länge. Och den var hemkokt. Inget slarv där inte. Efter fikat och alla vuxnas babbel blev det dans kring granen. Vi gick igenom hela registret. Allt från den elaka "Skära, skära havre..." till den genanta "Vi äro musikanter..." Jag kan än idag se framför mig den spensliga lilla ljusa flickan i knästrumpor och blå klänning där hon stod ensam och log så glatt fast hela gänget av tanter och ungar stod runtom och pekade finger och sjöng "fy skam, fy skam, för ingen ville ha 'na...". Förresten såg alla lika glada ut. Trots sång och text om utstötning och odugligheter. Själv hatade jag "Björnen sover" för då gällde det att rädda sitt liv. Jag skrämde upp mig själv tillräckligt varje gång för att få nåt skumt i magen när det var dags för björndansen. Ännu värre var det om det var nån busgrabb som var björn. Av någon dunkel anledning lyckades de alltid ha björntänder och öron som låg bakåt när de vrålade och viftade med ramarna framför näsan på oss. Det stank vilt länge efteråt och enda trösten var att husets herre, farbror H, som var jägare, höll sig lugn.

Naturligtvis älskade jag julgransplundringarna hos tant B. Alla var där, kändes det som. Huset kändes enormt stort, salen där granen stod mitt i för att möjliggöra ringdans kändes gigantisk, långdansen böljade genom hela salen och hela huset och upp och ner för trapporna och in i salen igen. Det fanns hur mycket plats som helst och det var hur mycket ungar som helst. Och mammor med, för den delen. I tofflor.

Jag har ett tydligt minne av hur jag satt på golvet och tittade på ringdansen. Det var säkert den genanta "Vi äro musikanter...", den ville jag helst slippa. Jag konstaterade att alla tanter hade tofflor som såg ut som en ballerinasko i glittrigt stretchtyg. (Jösses! Jag skulle ge vad som helst för ett par såna idag! ) Tant B:s tofflor var snyggast för de var turkosa. Det var en höjdarfärg. Jag satt och tittade länge på allas tofflor och hur de liksom lätt tassade omkring i ringdansen i takt med fiolioliolej och fånade sig. Generad satt jag där och tänkte att det var en låt som bara tanter i tofflor passade till.

Kalaset avslutades alltid med "Nu är glada julen slut, slut, slut..." och Raketen. Lomhörda efter att ha kört Raketen tre gånger gick vi hem med påsar i nävarna. Jag minns inte så noga vad jag tänkte om det, det var ju slut på julen och man tyckte väl att det var eoner till nästa. Särskilt sorgsen var jag nog inte.

Vi har också haft våra plundringar sen ungarna kom. Det beror mest på att två av grabbarna råkar fylla år en månad efter jul, varför vi passat på att slå ihop fenomenen Kalas och Plundring. Ett tag var det ok för grabbarna att ha kalasen tillsammans varför det kunde vara en tolv - femton ungar och rätt många mammor och pappor som gärna också ville fika. Det var en storhetstid, kan jag säga. Ett år var granen så stygg så vi slängde den strax efter nyår och skaffade en ny för plundringens skull. Det var det värt. Och precis som min barndoms tant B har jag bakat färgglada kakor och gjort påsar. Undrar vem som haft roligast - jag eller ungarna? Nåja, den som njuter av att ha ett tiotal glada barn sjungande julsånger (inte Skära havre!) och dansande runt granen vet vad jag pratar om.

Jag tror att jag ganska snart ska leta mig iväg till tant B medan hon finns kvar. Kanske har hon sparat ett par glittriga tofflor i nån låda? Kanske behöver hon veta att hon inspirerat mig till plundringar i kolossalformat. Det skulle också vara spännande att stega upp salen där granen stod så att jag kan avleverera en mer nyanserad bild av plundringen och dansutrymmet. Återkommer om det. Nu är det snart vår, hörni. Regnet smattrar mot rutan, tulpanerna står på bordet och på makens biltak ligger en plundrad tall och väntar på att bli resajklad.

//E.

Minnesbilder från 2011

Jag brukar alltid skriva i min dagbok (jodå, jag har en sån och den är HEMLIG) några ord om att tiden och allt som händer bara svischar förbi utan att jag riktigt fattat vad som hänt. Så har det varit sedan 1968 då jag började skriva dagbok. Det finns alltid funderingar på hur sommarlovet bara tog slut just som det börjat och varför julen liksom skuttade förbi. Ännu mer spännande blir det då jag tittar igenom mitt ständigt växande bildarkiv. (Tack och lov för digitalisering och externa hårddiskar. Trots det växer också pappersarkivet - tack och lov för en generös make som ser till att det finns förutsättningar både när det gäller papper, färg och teknik!) I bildarkivet förundras jag över hur mycket som sker på ett helt år och vilka nya erfarenheter jag gjort, vad nytt jag har lärt mig och vad det kan betyda.

En kär vän sa en gång så klokt: "...och då undrar jag vad det är jag får nu" då vi pratades vid om livets olika skiftningar och perioder och hur tufft det kan vara ibland. Allt har en betydelse och allt har sin tid. Så är det, det tror i alla fall jag. Och hur det nu än är - det är ofattbart kul med bilder. Ett klipp ur tiden.

JANUARI 2011
Hundens sista dagar har guldkant.
Grabbarnas farmor har som alltid falukorv i kylen

FEBRUARI 2011
Vi flackar runt i snövärlden utan hund, reser i vinterlandskap och gräver oss fram.

FEBRUARI 2011
Det blir inte många turer till Hovde denna vinter. Vad gör vi egentligen?

MARS 2011
Äntligen kommer David hem efter ett halvårs luffande i Sydamerika.
Hemmet fylls av musik och glada kompisar.

MARS - APRIL 2011
Thomas flyttar ut ur huset och in i egen lya. Vi ägnar vårvintern åt att
snickra och möblera. Storebror hjälper till.

MAJ 2011
David är tillbaka i Norge och vi kör en soffa en helg.
Från våren på Slingervägen, över vintern i Härjedalen till
sommaren i Oslo.

MAJ - JUNI 2011
En sällsynt fjäril fladdrar förbi några dagar.
Vi får rå om en son som oftast befinner sig någon annanstans i världen.

JUNI 2011
Äntligen ska vi få åka på Lelles motorcykelträff i Visby.
Väl framme inser vi att vi har roligare utanför hojcirkusen
och drar på egna äventyr runt Gotland och Fårö.

JUNI 2011
Ett romantiskt bröllop i försommargrönskan.
Vi får umgås med släkt och vänner ett dygn.

JULI 2011
Vi blir inbjudna till ännu en släktträff, dock utan bröllop, och har en kanontrevlig
dag och kväll ihop med ett glatt gäng.

JULI 2011
En tur till London med Thomas och Therese.
Det blir en vecka sprängfylld av sightseeing, shopping och pubkäk.

JULI - AUGUSTI 2011
Vad vore en sommar utan minst två långturer på hoj?
Norge igen. Kystriksveien Steinkjer - Bodö.
Ordet upplevelse räcker inte ens till...

SEPTEMBER - OKTOBER 2011
En varm höst och många kortare motorcykelturer.
Storsjön med Oviksfjällen från Mårdsund i september, Körfältet med gröna kullar
i slutet av oktober, Storån på väg till Nulltjärn i september och en sen tur
till Föllinge med ÖMCK. På hemvägen stannar vi vid Långan.

OKTOBER 2011
Jag bor ett dygn med min vän mitt i Åre.
Vi ventilerar som alltid vad vi gjort under alla år,
vad vi gör nu och vad vi kommer att göra.
Långpromenaden runt byn tar ett par timmar minst.

NOVEMBER 2011
Therese fyller 20
Hur kunde det gå till? Hon är ju knappt tio..? Eller så...
Jag får den äran att bjuda på fonduemiddag och efter det förvandlas hon till en vampyr
och försvinner på festen som ordnats.

DECEMBER 2011
David kommer hem igen.
Jobbar man på Freia så ska det synas: två rediga bärkassar med choklad har han.
Vi lyckas med konststycket att äta oss less - tro't eller ej.

DECEMBER 2011
Ett gäng julfirare leker med min ipad.

DECEMBER 2011
Men HALLÅ!
Vem klämmer på paketen?
Där kom vi allt på dig!

DECEMBER 2011
Nyårsafton
Vi tar en kvällstur med bilen upp i backarna på Frösön.
Alla ungdomar firar nyår som ungdomar ska och vi halvgamlingar
slöar framför TVn och smsar nyårshälsningar medan vi gäspar!
Vad vi har det bra!

//E.