The Long Cool Song

För någon vecka sen slog det mig att jag gick på stan i bara kalsingar.

Ja, jag blev inte särskilt upprörd, såg mig bara omkring och blev med ens lugnad av att ett flertal människor, kvinnor, ska jag kanske förtydliga, spatserade omkring i kallingar. Det heter TAJTS nu för tiden, vilket min dotter en gång påpekat när jag kommenterat benkläderna med fel ord. Alltså - det är helt i sin ordning att gå omkring utan byxor.

Jag är överförtjust och kommer aldrig riktigt att släppa detta. Jag har samma känsla som jag hade som liten när jag kom hem från skolan eller in från snöleken och fick springa omkring i kalasbyxorna. Vilken befrielse! Alltså tar jag gladeligen på mig kallingarna och promenerar ut på stan, på jobbet, på krogen, på shopping. Däremot kommer jag troligen inte att gå omkring i shorts utanpå strumpbyxor igen, där går gränsen för vad jag vill återse på mig själv. Jag minns mornar då man stod med nylonstrumporna och valde mellan de ljuslila shortsen eller de avklippta stretchbrallorna. Ja, det hette inte short, det hette korts. Med kort å-ljud. Jag minns också att jag kände mig fin. Eller ännu hellre - jag kände mig MED. Man var med i gänget, hade rätt saker.

Kalsongen som festplagg har figurerat i mitt liv en gång tidigare, närmare bestämt i början av nittiotalet då det smög sig in i modet. Då var jag ytterst tveksam till det hela. Jag jobbade inom tandvården och kliniken hade just flyttat in i ett nybyggt hus. På samma gata ploppade nya modebutiker upp av och till, bland annat Vero Moda. Eftersom vi befann oss så nära hängde vi på låset då de öppnade och ut kom jag och min kollega med famnen full av kassar. I en av påsarna hade jag en orangerosa (ja, det finns ingen annan beskrivning av den färgen) dress bestående av en lång tröja och ett par tajts i samma nyans.
- Undrar om jag kommer att gilla det här, minns jag att jag sa till min kollega när vi packade upp kassarna och provade framför den dyra figurspegeln vi hade i personalrummmet. Jag kände mig avklädd i kalsingarna och den orangerosa tröjan som nätt och jämt nådde nedanför ändan.
- Du är skitsnygg! sa hon. Men jag fortsatte orma mig framför spegeln, tveksam inför det nya kalsongmodet.
- Ha det där på invigningen! bestämde hon.
- Nja, det får vi allt se, tyckte jag.

Den nybyggda kliniken skulle invigas, nämligen, och fyllas med kolleger från alla håll. Party skulle det utan tvekan bli. Och att vi skulle funka som kuttersmycken var det ingen tvekan om heller, även om det inte utalades högt. Särskilt som det hela skulle filmas för framtida reklam. Underförstått gick det inte an att komma i jeans och t-tröja...

Jag provade mina tajts och långtröja ett par vändor till och bestämde mig för att det fick bära eller brista, jag skulle ta risken. Min arbetskamrats uttalande om att jag var skitsnygg hade ingen inverkan. Hon var född genomtrevlig och spred komplimanger omkring sig dagligen. Å andra sidan skulle hon definitivt sagt ifrån om jag på nåt sätt skulle ha varit en risk för den flashiga klinikens framtida rykte. Hon var inte bara trevlig, hon hade även sinne för PR, en annan medfödd förmåga som av och till fått chefen att buga sig. Jag förberedde mig för en afton i långkalsonger bland festklädda kollegor och lite mer gräddiga deltagare.

Ja, det gick ju bra, förstås. Efter ett glas champagne kände man sig fin och ingen hade glott på mig särskilt mycket trots att vi stått där som välkomstkommitté och delat ut skumpa och snittar. Jag vill tillägga att min kollega och vän INTE hade tajts utan, vad jag minns, kostym a la 40-tal. Vi måste ha sett omaka ut....
Långt efteråt sa min chef att han sett filmen och att "vi var såååååå fina", med ett belåtet uttryck i ansiktet. Vi bara ryckte på axlarna och lät honom förstå att vi ALLTID var snygga och modemedvetna och att vi dessutom struntade i vad han tyckte för vi gjorde som vi kände för ändå och det blev alltid rätt. Vi ville för allt i världen inte att han skulle tro att vi gick att styra när det gällde outfits på flashiga klinikpartyn.

Tja, sen då. Jag vet att jag inte använde de orangrosa tajtsen ofta efter den där gången, kände mig fortfarande som en elvaåring i kalasbrallor, men tröjan hängde med överallt. Jag gillade det där långa, halvt klänning, halvt säckig tröja. För den blev lite säckig efter några år. Idag har jag inga skrupler, långkalsingar och kjol, långkalsingar och tröja, långkalsingar och klänning, no problems. Men för bara fem år sen skulle jag bara tänkt "in my dreams" om jag skulle sett mig gående på gågatan i långkalsonger och tröja. Konstigt hur man förändras, det kan ha med ålder och mognad att göra. Därför ska jag gladeligen återkomma om jag får lust att använda korts och nylonisar. Men då hoppas jag nog att nån ringer polisen, för då är jag välan en dam på sjuttitre. Men vem vet. Kunde kalsongmodet omvända en inbiten klänning-och kjolhatande jeansslitare så kan nog nya trender förvirra än en gång. Men som sagt. Ring gärna polisen....

//E.

PS. Filmen - den fick jag aldrig se. Kanske ligger den på utube, kanske ligger den i en papperskorg, kanske är den arkiverad i en källare bland dammiga journaler och gipskäkar. Vem vet. DS.