E F I T - ett foto i timmen

Lördag.

06.30
Brinner det? Nej, det är solen som vaknar och speglar sig i fönstren.
Men den luras, snart vräker regnet ner.

07.30
Ibland får man öppna datorn till frukost. Ska bara kolla vädret - vi tänker åka västerut.

08.30
Det regnar rätt bra i stan. Men i Åre ska det vara sol, om "dom" spår rätt.
Vi kör ifrån regnet med bilen full av ungdomar som vill vara med.

09.30
Halvvägs. Solsken inne i bilen i alla fall.

10.30
Nödvändigt stopp i Hårbörsta.
Kalytorna är som paletter.

11.30
Trä, sten, tegel, stål.... Vad hände med byn?

12.30
Lite uppiggande konst på torget. 

13.30
Utanför Åregården. Fast vi har redan käkat.... 

14.30
Solen skiner.
Bakom alla flashiga hus ligger sjön och Renfjället.
Tur det.

15.30
Vi klättrar uppför backarna och trapporna upp till en parkering långt från torg och vimmel,
 dags att åka hem. 

16.30
På hemvägen varierar vädret.
Någon kilometer utanför Åre i en gudsförgäten avkrok är det mulet....

17.30
...men Alsensjön är blank och solen skiner varmt.

18.30
Om man är hungrig och har bråttom hem är storköpet snabbast i stan.

 

19.30
Sen middag. Hög mysfaktor vid bordet nu när ljusperioden börjar.

20.30
Färska fikon till efterrätt. Så gott! Det vill vi ha! Eller i alla fall jag...
Dom andra rynkar på näsan.

21.30
Det är svart ute och fullmånen lyser.
Inne har jag tänt ljusen högt upp under taket.
En stunds slappande i soffan väntar.

22.30
Som en fönstertittare kikar jag in från altanen.
Det ser mysigt ut där inne.....

Gonatt!
//E.

Det händer mycket nu...

...brukar David säga. Och sen hör man inte så mycket mer än enstaka livstecken. Livstecken som frammanats av den undrande modern eller fadern.

Nå, jag är väl inte sämre. Här händer också en del, kan jag väl säga.

Här om kvällen kände jag det där suget som så tydligt uppstår i hjärnan då jag får lust att lära mig något nytt och har all nödvändig litteratur framför mig. Jag känner igen det där, det går inte att hejda och sen blir man liksom frälst av bokstäver och bilder och aha-upplevelser. Det är knappt man kan sova.

Jag sliter ibland mitt hår för att hjälpa elever att läsa och förstå, att skriva några rader och få till ett sammanhang. Att uppleva äventyret med en bok - det ska ingen behöva leva utan. Men det finns ju alltid någon som inte är med på tåget och jag behöver verktygen. Och tänka sig, helt plötsligt uppstår detta verktyg i form av studier å ämbetets vägnar. Helt enkelt en gedigen kurs i hur man kan lära sig att förstå mer av sin läsning. Själv blev jag helt lyrisk då diverse uppgifter att öva på i boken får mig att se tillbaka på en litteraturspäckad barndom med högläsning och glada utrop för varje bok man packade upp till jul eller födelsedag. Jag hade tur, jag. Eller kan det vara slumpen? Eller rent av en mammas oerhörda klokhet som insåg att vi behövde läsas för och det rejält. Undrar om hon till fullo förstod vilken tjänst hon gjorde oss? Jag hoppas och tror att mina egna barn har haft samma möjlighet. Bokkassarna står kvar på vinden och avslöjar i alla fall en del.

Jag har alltså framför mig en oerhört spännande kurs med massor av roliga och intressanta övningar. Helt plötsligt kanske jag tipsar er om en övning som ni kan gotta er i här på bloggen. Jag kan tänka mig att jag tidvis kommer att slukas och då blir jag så där tråkig som jag bara kan bli när jag rabblar lösningar på världsgåtor inom mig - sånt som händer då jag lär mig nåt jag längtar efter att kunna.

Förutom detta har jag även ledsnat på att inte kunna fixa en hemsida att marknadsföra små fiffiga hantverk på. Alltså nappade jag på en kvällskurs och snart ska min hemsida vara klar. Det är evigheter sen jag gått en kvällskurs och funderar på hur man är då. Vad säger man och vad gör man? Fikar man med polarna och är less på alla läxor? Sista kvällskursen jag gick på var kroki. Tror jag. Jag minns innan dess en oändlig radda akvarell, blyerts, batik, porslinsmålning och pyssel med pärlor. Just nu är jag tillbaka i bildsalen i Järpen, känner jag. Jag känner till och med lukten av klister och möter en ny kompis som är kär i samma kille som jag. Därför blir vi bästisar ett par veckor. Jösses, kvällskurser kan leda till vad som helst, tydligen.

Ytterligare händer det att jag har inbjudits till att vara med i en kreativ grupp igen och vi har till och med lyckats hitta en lokal där vi kan kreera, ha happenings, sälja, sjunga, uppträda, softa...vad vet jag. Själv ska jag göra pappersaskar med överraskningar för barn i. Häpp!

Utställning väntar i allhelgonahelgen och till mitt rum har hundra änglar kommit i form av färgeldoradon jag inte kan eller vill styra. Så nog händer det saker alltid.

Bortom detta har jag en del jobb att sköta.

Och dom här får vänta....

//E

Nostalgitrippen

Igår var vi på biltur, jag och brorsan, stockholmarn. Vi hemvände. Det var kul.

Jag åker ju nån gång då och då till mina barndomstrakter men det blir ännu roligare att åka hem med den som har samma glasögon på, så att säga. Som ett par gamlingar (jag anser oss som ogamlingar än så länge) diskuterade vi platser, händelser och funderade på var den och den blev av. Vi missade inget, tror jag. Jo, möjligen att vi borde ha fixat en picknickkorg och käkat på nån strategiskt vald plats, typ Branta Backen eller Sänkan. Eller gömd bakom buskarna vid nerfarten till det forna hemmet. Det hade varit kul - fast inte riktigt som på den tiden då det var full rulle på folk som kom och gick ner mot stationen.

Vi stod på andra sidan järnvägen och glodde på huset vi växt upp i. Vi undrade om dom som bor där nu vet att det var järnvägsstation där alldeles nedanför gården, med perrong, väntkur och stannande tåg. Det var värsta hålligånget då, på den tiden. Folk kom och gick, man hade underhållning varje gång man tittade ut genom fönstret och tåget eller rälsbussen stannade. Vem var det som kom? Vem var det som for? För att inte tala om när man själv skulle åka och fick vända stoppskylten mot tåget så att det skulle stanna. Det var grejer, det!

Ibland kom det nån till oss. Jag minns en sommarförmiddag då vi satt på stora gräsmattan och drack elvakaffe då tåget stannade. Som vanligt stoppades kaffekoppar och saftglas halvvägs till munnarna och man vände sig mot hållplatsen för att se vad som hände. Och så kom Moster avhoppandes i elegant kappa och vita silkeshandskar med handväskan och sju paket under armen. Med tåget hade hon åkt raka spåret från Boden in i vår trädgård för att överraska oss. Sånt händer inte nu, inte.

En annan sommarnatt väcktes vi av sång och skrål efter ett stoppande kvällståg. På vägen vinglade en full gubbe fram och tillbaka. Skräckslagna satt vi bakom gardinen och hoppades att han inte skulle vingla in till oss. Det hände nu inte, men jag smög i alla fall ner i farstun och kände på dörren så att den var ordentligt låst. Mormor sa att det inte var någon fara och att vi kunde sova vidare. Men jag hängde en stund till i fönstret för att se om han kom tillbaka. Dagen efter gick vi ner i väntkuren och kollade om det fanns något spår av fullgubben, liksom för att förstärka gårdagskvällens thriller.

På vinterkvällarna när det var riktigt kallt kunde man ha tur och hinna se det sprakande knallturkosa fyrverkeri som uppstod längs elledningen då tåget passerade. Det var billig underhållning. Och lite mystiskt, men det hörde till framrusande mörka monster på omöjliga tider, det vill säga godstågen.

Ibland kunde man prova sitt mod och sitta i väntkuren och höra tåget braka förbi. Då skakade det lilla huset och blundade man visste man inte om man var i, under eller bredvid tåget. Läskigt och kul! För övrigt var väntkuren en utmärkt plats att ha högkvarter i om man stod ut med stanken av inrökt inredning bestående av två väggfasta före detta vita bänkar, smutsgrå korkmatta och grön metallpapperskorg smockad med fimpar och en och annan flaska. Där kunde man ha hemliga möten eller bara gömma sig, men man hörde om mamma ropade att maten var klar.

Ja, vi var överens, där vi åkte runt i hembygden, att vi hade haft det gott och att livet var kul för det mesta.  Nån väntkur fanns som sagt inte att besöka, men huvudsaken är ju att den fanns förr, så att säga. För övrigt fick jag en gång frågan hur jag kunde sova med järnvägen så nära. Jag minns att jag svarade att det gick inte att sova utan att höra tåg signalera eller köra förbi. Och det är nästan så att jag saknar det nu också.

Lite bilder att fnissa åt, drömma över eller bara titta på.

Ett foto i väntan på en ny dag och nya äventyr, taget från sovrummet
 och med perfekt utsikt över vägen ner till järnvägsstationen.

Provfoto med ny kamera. Tidigt sjuttiotal.
 Från samma fönster med perfekt utsikt över ett garage och en järnvägsstation. .

Några som väntar på tåget till Boden.

Ja, där bor dom, utan att ha en väntkur att se på,
eller tåg som stannar utanför husknuten. ...

// E.

Höst - och jag kör på reservtank.

Efter ett par intensiva dagar på jobbet, där alla vimsar runt och försöker hitta formen efter sommarlovet, kände jag att jag behövde fartvind och avprogrammering en stund. Hojen startade snällt där den förpassats från asfalten till det höga gräset i trädgården bara för att husvagnen skulle få ta plats. Det var bara att köra några mil i 15 graders kvällsvärme med låga grå moln hängande över axeln. Mystiskt. Med en dryg mil kvar att åka innan jag kom hem slog jag över på reservtanken och plötsligt kände jag ett vemod utan dess like.
- Fasen, tänkte jag, är det åldern? Stress? Jag måste hem. Innan jag bryter ihop. Har man nån egen reservtank att vrida på i såna här lägen?

Desperat, ungefär. Bara för att jag vred om en kran. Jo, det blir nog inget mer tankat i sommar. Och det har blivit lite åkt, förhållandevis. Och nu är det höst. Och mörkt. Och ogästvänligt hojklimat. Därav den mystiska känslan, som om man vevade fram sommaren igen i en repris, en av de där sällsynta varma kvällarna som var i år. Skitsommar, har jag tänkt ibland, och besviket konstaterat att inga hundratals mil asfalt har avverkats.

Jag tänker stanna kvar i det här vemodet en stund. Det är nytt för mig. Kanske blir det en tavla av det.
Återkommer när jag är på g. Septemberbilderna hör till.

//E

Och jag ska måla...

Att måla till en utställning är inte bara vansiningt roligt och spännande. Det är också rätt tungt. Det ska handla om änglar. Jag har ju gjort slut med mina änglar. Eller, vi har som en del ungdomar säger, en paus i vårt förhållande. Då vet man ju att det inte är bra och att det troligen inte heller går att reparera. Just så har jag det med mina änglar.

Jag har målat och målat och till slut tog mina två gula färger slut. Utan gult går det inte att göra en ängel, inte. Utan gult går det över huvudtaget inte alls att måla. Jag har inte köpt hem nya färger. Än. Det är ovanligt, säger det mig något? Vi får se hur det går. Änglarna tycks inte heller ha nån lust att umgås med mig och mitt papper.

Några strategier har jag inte när jag ska göra något. Det brukar vara så här:
Jag öppnar locket till färglådan. Doppar penseln i vatten (rejält) och ruggar upp färg tills det rinner över kanten. Då luktar jag på den för att känna den där härligt inspirerande jordiga lukten av akvarell och sen sätter jag penseln på papperet. Det är det som är grejen. Vad som sen händer är ren och skär vällust då jag vältrar mig i färg och blir förvånad över vad som kommer fram. Mer än skapar en bild med ett speciellt motiv, menar jag.

En sur typ kom fram här om dan, med plastvingar och plastgloria på pinne. Hon symboliserar min känsla för frambringandet av väna, vita, bevingade varelser med ljuva leenden. Oroa er inte, det är en skiss och hon kommer att hamna under bordet. Men ändå. Och efter henne tog som sagt det gula slut.

//E