söndag 16 september 2012

Nostalgitrippen

Igår var vi på biltur, jag och brorsan, stockholmarn. Vi hemvände. Det var kul.

Jag åker ju nån gång då och då till mina barndomstrakter men det blir ännu roligare att åka hem med den som har samma glasögon på, så att säga. Som ett par gamlingar (jag anser oss som ogamlingar än så länge) diskuterade vi platser, händelser och funderade på var den och den blev av. Vi missade inget, tror jag. Jo, möjligen att vi borde ha fixat en picknickkorg och käkat på nån strategiskt vald plats, typ Branta Backen eller Sänkan. Eller gömd bakom buskarna vid nerfarten till det forna hemmet. Det hade varit kul - fast inte riktigt som på den tiden då det var full rulle på folk som kom och gick ner mot stationen.

Vi stod på andra sidan järnvägen och glodde på huset vi växt upp i. Vi undrade om dom som bor där nu vet att det var järnvägsstation där alldeles nedanför gården, med perrong, väntkur och stannande tåg. Det var värsta hålligånget då, på den tiden. Folk kom och gick, man hade underhållning varje gång man tittade ut genom fönstret och tåget eller rälsbussen stannade. Vem var det som kom? Vem var det som for? För att inte tala om när man själv skulle åka och fick vända stoppskylten mot tåget så att det skulle stanna. Det var grejer, det!

Ibland kom det nån till oss. Jag minns en sommarförmiddag då vi satt på stora gräsmattan och drack elvakaffe då tåget stannade. Som vanligt stoppades kaffekoppar och saftglas halvvägs till munnarna och man vände sig mot hållplatsen för att se vad som hände. Och så kom Moster avhoppandes i elegant kappa och vita silkeshandskar med handväskan och sju paket under armen. Med tåget hade hon åkt raka spåret från Boden in i vår trädgård för att överraska oss. Sånt händer inte nu, inte.

En annan sommarnatt väcktes vi av sång och skrål efter ett stoppande kvällståg. På vägen vinglade en full gubbe fram och tillbaka. Skräckslagna satt vi bakom gardinen och hoppades att han inte skulle vingla in till oss. Det hände nu inte, men jag smög i alla fall ner i farstun och kände på dörren så att den var ordentligt låst. Mormor sa att det inte var någon fara och att vi kunde sova vidare. Men jag hängde en stund till i fönstret för att se om han kom tillbaka. Dagen efter gick vi ner i väntkuren och kollade om det fanns något spår av fullgubben, liksom för att förstärka gårdagskvällens thriller.

På vinterkvällarna när det var riktigt kallt kunde man ha tur och hinna se det sprakande knallturkosa fyrverkeri som uppstod längs elledningen då tåget passerade. Det var billig underhållning. Och lite mystiskt, men det hörde till framrusande mörka monster på omöjliga tider, det vill säga godstågen.

Ibland kunde man prova sitt mod och sitta i väntkuren och höra tåget braka förbi. Då skakade det lilla huset och blundade man visste man inte om man var i, under eller bredvid tåget. Läskigt och kul! För övrigt var väntkuren en utmärkt plats att ha högkvarter i om man stod ut med stanken av inrökt inredning bestående av två väggfasta före detta vita bänkar, smutsgrå korkmatta och grön metallpapperskorg smockad med fimpar och en och annan flaska. Där kunde man ha hemliga möten eller bara gömma sig, men man hörde om mamma ropade att maten var klar.

Ja, vi var överens, där vi åkte runt i hembygden, att vi hade haft det gott och att livet var kul för det mesta.  Nån väntkur fanns som sagt inte att besöka, men huvudsaken är ju att den fanns förr, så att säga. För övrigt fick jag en gång frågan hur jag kunde sova med järnvägen så nära. Jag minns att jag svarade att det gick inte att sova utan att höra tåg signalera eller köra förbi. Och det är nästan så att jag saknar det nu också.

Lite bilder att fnissa åt, drömma över eller bara titta på.

Ett foto i väntan på en ny dag och nya äventyr, taget från sovrummet
 och med perfekt utsikt över vägen ner till järnvägsstationen.

Provfoto med ny kamera. Tidigt sjuttiotal.
 Från samma fönster med perfekt utsikt över ett garage och en järnvägsstation. .


Några som väntar på tåget till Boden.


Ja, där bor dom, utan att ha en väntkur att se på,
eller tåg som stannar utanför husknuten. ...

// E.




4 kommentarer:

Karin Härjegård sa...

Så roligt att läsa och se fotona! Jag glömmer aldrig din berättelse om barndomen hemma i byn. Människorna, miljöerna, minnena... Var var ju alla överens att vi ville höra dig berätta mer.

Eva sa...

Hahaha, Karin, jag tänkte också på det då jag var hemma...men det dröjer innan jag delar den med fler. Det kanske kan bli en bilderbok ;)

Ingemar Edfalk sa...

Undrar var vi var påväg?

Eva sa...

Ingemar - vi var inte på väg, det var moster som skulle hem. Jag är hundra prcent säker.

LJUVLIGA VINTER!

Det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, men faktum är att jag har hittills älskat januari med hull och hår. Jag har skottat, jag har p...