Höst - och jag kör på reservtank.

Efter ett par intensiva dagar på jobbet, där alla vimsar runt och försöker hitta formen efter sommarlovet, kände jag att jag behövde fartvind och avprogrammering en stund. Hojen startade snällt där den förpassats från asfalten till det höga gräset i trädgården bara för att husvagnen skulle få ta plats. Det var bara att köra några mil i 15 graders kvällsvärme med låga grå moln hängande över axeln. Mystiskt. Med en dryg mil kvar att åka innan jag kom hem slog jag över på reservtanken och plötsligt kände jag ett vemod utan dess like.
- Fasen, tänkte jag, är det åldern? Stress? Jag måste hem. Innan jag bryter ihop. Har man nån egen reservtank att vrida på i såna här lägen?

Desperat, ungefär. Bara för att jag vred om en kran. Jo, det blir nog inget mer tankat i sommar. Och det har blivit lite åkt, förhållandevis. Och nu är det höst. Och mörkt. Och ogästvänligt hojklimat. Därav den mystiska känslan, som om man vevade fram sommaren igen i en repris, en av de där sällsynta varma kvällarna som var i år. Skitsommar, har jag tänkt ibland, och besviket konstaterat att inga hundratals mil asfalt har avverkats.

Jag tänker stanna kvar i det här vemodet en stund. Det är nytt för mig. Kanske blir det en tavla av det.
Återkommer när jag är på g. Septemberbilderna hör till.

//E