Examensdagen var här och har snart gått. Det är bara tre timmar kvar. En magisk dag är till ända!
Jag tänkte på det idag, när vi promenerade tillsammans mot kyrkan, jag och mina kollegor och ett 80-tal sommarlovsglada barn. ( För glada är väl barn när det är sommarlov? Frågan fastnar i ett hörn av hjärtat, kan jag säga... jag ÖNSKAR alla barn ett så gott sommarlov som det bara går, i alla fall).
Jag tänkte alltså på det när vi promenerade från den gamla skolan till kyrkan. Tänkte på examen och vad det står för. Sommarlov. Ett kaos? En evighetslång ledighet med sol och bad och äventyr? Spirande förälskelse? Nya kompisar, resor och släktträffar....Sol, värme, soooool och vääääärme.
Det var lovat regn idag. Jag skämtade med min kollega om att det var onödigt att man planerat hela morgonen för regn men det enda som hände var värme och en mulen himmel. Ultimat examensväder enligt mig.
- Va härligt det är! sa jag sen spontant. Om vädret, alltså.
- Idag, ja..., svarade han på jämtländskt vis.
Ja, och så tågade vi då iväg in i kyrkan. Utanför stod föräldrarna som inte genast tagit en plats i den fullsatta kyrkan och väntade. Fotograferade. Torkade en tår. Barnen var finklädda och finkammade och det fanns högklackat och kostym och jeans och favvotröjan och blomsterhåruppsättningar på flickorna och rakade mönster på pojkhuvudena. Det är nåt att fira - examen!
Jag har en del minnen från examensdagar i unga år. Två minnen tar plats överst. Det ena är då jag dagen innan examen tillsammans med klasskamrater beger mig ut på landsvägen hemma i Såå för att plocka blommor till att smycka skolan. Jag kommer till den kära, gamla mjölkbryggan och upptäcker vackra, rosa blommor på kvist som ingen annan förr haft med sig. Jag plockar stolt dessa för att sedan få se hur magistern förändras från leende examensglad dalmas med Gagnef i blick till en gråmelerad surkart som läxar upp mig för att ha
a. plockat något fridlyst
b. plockat något giftigt.
Jaha. Tibast. Det får man inte plocka. Man måste tvätta sig noga ifall man gjort ett misstag angående detta. Nåt lärde jag mig i alla fall. Dagen efter, på examen, sjöng vi om svalor på en telefontråd: "...det gliiiiiiittrar och kviiiiiiiiiiiittrar om vååååååååååren". Mamma satt i publiken på en stol längs väggen med alla andra och applåderade sången. Sen var det fika hemmavid och sommaren var oändlig, som ni vet.
Det andra minnet var då jag som tolvåring tvingats byta skola (nedskärningar fanns då också...) och examen var lika med förhör, tro't eller ej. Man fick en nummerlapp och sen visste man inte vilken fråga som skulle komma. Det var som att sitta på tiotusenkronorsfrågan och publiken var allas familjer. Ve och fasa!!!
Jag fick nummer nio. Frågan var vilken typ av sten magistern visade upp. Jag hade tur för jag kunde - det var en täljsten. Följdfrågan var naturligtvis var det fanns och då kunde jag stolt svara "Handöl", varpå modern även denna sommar kunde få med sig en sommarlovsglad unge hem. Fika och oändlig sommar. Igen.
Undrar hur "mina" ungar idag hade det när dom kom hem och resten av alla dagar i sommar..
Får dom fika och sommarlovsspring i benen? Får dom leka tills solen går ner? Får dom en lagad middag vid femtiden eller så och nån som stoppar om när orken tryter fast fötterna borde tvättas efter spring i lerig hage? Är det någon som läser en saga när det regnar och som tar fram penslar och färg för att måla hela världen....?
Jag ÖNSKAR i alla fall att det är så.
//E.
