Jag slänger inga dagböcker!

Av och till stöter jag på människor som uppmanar mig att slänga mina gamla dagböcker. Orsaken till varför det skulle vara bra brukar vara varierande. Det är allt mellan att ingen ska behöva läsa om mina privata tankar från att vem skulle vara intresserad. Ja, inte vet jag. Själv vet jag bara att de är en rikedom jag släpar på. Här finns allt från innerlig och ärlig julkänsla, beskriven och gestaltad som bara en tolvåring kan till insiktsfulla eller blåögda utlägg om livet från blivande mor till fyrabarnsdito.. Det är guld, det.

Ibland behöver jag ta fram dagböckerna och påminna mig om livet. Det är framförallt tillfällen då jag söker inspiration till bilder och texter. Men också de gånger jag funderar på vad vi gjorde och hur det var. Det finns så gott som inget som ska censureras. För i så fall är det redan borta. Eller så skrev jag det aldrig, jag bara tänkte.

Inlåst i hemmet som jag är på grund av en elak förkylning är det ett lättsamt tidsfördriv att rota i lådor när kroppen måste upp ur vilande ställning. Så skedde även denna gång. Jag fick för mig att jag skulle söka efter en liten semesterdagbok då jag låg och tänkte på en resa jag gjort men inte kunde minnas några viktiga detaljer om en ort. (Då är det bra att ha dagböcker kvar!) Jag hittade genast anteckningarna men kunde inte låta bli att fiska upp en annan bok från -93. Årtalet lockade till en titt. Hur var det? Vi hade tre små killar. Therese hade fortfarande kvar sin biologiska mamma i livet och vi hade en unge i skolan och två på dagis. Jag var tandsköterska och maken hade börjat jobba med datorer. Livet flöt på och vi hade kommit i fas efter blöjåren. Boken lockade till läsning, kan jag säga, eftersom jag lätt kan erkänna att det var vilda västern med tre mycket unga filurer och två som jobbade oregelbundna tider...

Vad det står i boken avslöjas jag inte mer än till den det berör, men en del saker vill jag bara dela med mig av. Dagböckerna innehåller inte bara min egna anteckningar om vardagen, de innehåller en del foton och andra minnen som piggar upp livet ytterligare. Eller vad sägs om ett handskrivet hjärta, förmodligen tillverkat till Alla hjärtans dag av en som lärt sig skriva. Nej, jag slänger ingenting!

/E

Morfars vas

Av någon anledning har vasen alltid kallats "morfars vas". Det är inte alls min morfars. Det är min. Däremot har jag fått den av min morfar en gång när jag var för liten för att ansvara för oersättliga värdesaker. Den ansågs som mycket dyr och mycket exotisk. "Bavaria" står det under den. Inte vet jag vad det innebär, annat än att den var så märkvärdig i min barndom att den låstes in i det skåp som kallades buffén i vardagsrummet och bara kom fram på högtidsdagar. Hanterad av vuxna.

Konfirmationsblommorna hamnade i "morfars vas", det vet jag. En annan gång minns jag att jag försiktigt frågade modern om möjligheten att sätta en vanlig sketen bonnbukett med baldersbrå och timjan i den. Efter en del eftertanke svarade mamman att det fanns ju andra vaser... Därmed var det otänkbart att "morfars vas" passade till annat köpeblommor. När jag släpade hem en stor bukett slemmiga och klargula kabbelekor och krävde att de skulle ha finaste vasen fick jag en plasthink. Vem hade trott nåt annat, plockade i diket i kohagen som dom var.

Nu har den flyttat med mig i vuxen ålder (inte flyttningarna under senare tonår då man levde i och med kartonger, då var den inlåst i urhemmet i buffén...) Men sen, sen fick den nådigast intaga en hedersplats i mitt första egna hem - längst in längst upp i ett köksskåp. Inga rödklövrar och blåklockor från Solbergs soliga ängar där inte. Nix. Jag tordes nog inte ens tänka tanken. Tror att jag blev förvånad när jag fann den när vi flyttade vidare.

Sen dess har den alltid stått orörd i ett furuskåp med bättre porslin medan en mängd andra vaser trängts lättillgängligt i köket. Konstigt att "morfars vas" liksom besitter en magi som säger att den inte får användas utom i undantagsfall, som exempelvis bröllop och begravning. Om man nu minns att den finns, så att säga.

Nå, nu har märkvärdigheten kommit fram. Jag har beslutat mig för att den ska få härbärgera vårens tulpaner ända fram till sommarens blandbuketter, konstant stående på mitt köksbord. Morfars vas är ju min för hundan! Och förresten - en av dom där sämre vaserna som stod ute på brotrappan i alla väder året om och höll både maskrosor om sommarn och sandgegga hopjoxad av ett par ungar på vårsidan, den stod det "Majolika" på, om man vände på den. Men den har vi slängt.

/E

Gott slut eller god början?

Gott slut är ett onödigt uttryck. Jag tycker det låter som om jorden ska gå under fortare än den gör. I stället bör man önska sina nära och kära en god början. Sätt igång nu med det du alltid tänkt. Tiden går ju. Jag tänker på John Lennon: "Livet är det som händer medan du gör upp andra planer".

Jag ger inga nyårslöften mer än att jag påminner mig själv varje nyår att jag ska ta vara på dagarna och framför allt ljuset som sakta rullar in. Det gör jag också, så uppenbarligen lyckas jag alltid hålla mitt löfte. Det är bra gjort, vågar jag påstå. Men än är det bara 30 minuter längre dag så det märks inte allt för stor skillnad, och i fönstret står tomtarna kvar, i vardagsrummet står tallen kvar och julstjärnorna hänger uppe, trots att de tre vise männen både hunnit fram och tillbaka för läääääänge sen. Jag pyntar av Tjugondag knut. Punkt slut. Det är då man ser en strimma ljus.

Jag tänker inte tjata om att julen kom och gick som ett swisch, för det säger alla. För den gör ju det. Tre ynka dagar som alla andra helger med en extra dag ledigt. Men när gamla mor sa här om kvällen att hon inte kunde förstå varför hon släpar fram tomtar och gran när ingen riktigt njuter av det längre som när det fanns småbarn runt omkring, då sa jag att jag tror att det är väldigt obra att låtsas som om inget hänt och bara låta juldagar passera utan tomtar och troll. Men jag förstår vad hon menar. Någon bör komma och beundra granen, längta efter en julklapp, kolla om julgodiset finns på plats och veta att det blir revbensspäll och tjälknul i år också. Jag känner att jag är på väg att trilla dit själv. Om jag vore ensam och ingen skulle komma förbi ens på en kopp kaffe då och då - ja, då skulle jag skita i julen helt och hållet. För hur det än är, så är det en högtid som gjord för umgänge och fest,  förväntan och överraskningar.

Nu är varken mor eller jag ensamma på det viset. Men visst sker en förändring när det alltid har funnits minst en unge i kretsen som längtat och plötsligt är alla vuxna och kanske till och med någon annanstans. Jag har lite lamt försökt propagera för en jul utomlands i familjen. Jag menar, i stället för julklappar och julmat och kan man planera att åka på en billig resa en vecka och bara slappa i en solstol. Eller åka till en storstad och vrålshoppa för all del. (Inget av detta skulle passa mig. Solstol är otänkbart, shoppa är skittråkigt.) Men det brukar inte vara svårt att hitta på äventyrliga upplevelser så jag torde överleva utan problem. Men nu har majoriteten av familjen rynkat på näsan åt mitt förslag och jag har julat på som vanligt. Extra kul var det att ALLA var här. Det har inte hänt på åtta år eller så. Jag är nöjd och tacksam över att så skedde. Som sagt - julen är som gjord för umgänge och fest.

Efter juldagarna har jag helt och hållet ägnat mig åt bilder. Printat ut foton och ritat och målat. Mer än vanligt. Men nu växer en idé i mitt huvud som jag ska hålla fast vid. Så jag önskar mig själv en god början och återgår till pennlådan och skissandet. Vad jag har för idé får du veta om tre år eller så.

Åter igen: God början och håll ut!

//E.

Vilket härligt år det varit! Titta bara!

Januari
Maken snäpper upp hojåkandet och startar året med en tur på vintervägen.

Januari
Den yngste sonen passar på att bli 24.
Vi firar på den lilla röda finkrogen.

Februari
Dagsljuset ger en aning om vad som komma skall.
Vi åker till Hovde med skoter på släp.

Februari
En farmor och en mormor och två barnbarn:
en östersundare och en stockholmare.

Mars
Vi tar oss upp till Anaristoppen och njuter av utsikten över Åreskutan bland andra fjälltoppar.
Hemfärden blir vanskligare då skotern går sönder...

Mars
Jultallen tjänstgör någon månad till som fågelträd.

April
Vi ska äntligen se Jerka i hans farewellshow.
Så bra att man samtidigt kan mysa med nära och kära i huvudstaden.

April
Och sån tur att vissa råkar fylla 28 samtidigt så vi kan fira det också.
Till exempel med shopping.

Maj
Stockholm en gång till! Men nu ska mamman köpa en hoj.
Alla godingar fikar lite på Fjällgatan.

Maj
Säljaren Olle och maken monterar vindrutan.
Jag har provkört, känner mig nöjd och glad och ser fram emot att köra hem vidundret.

Juni
Röjer i Näckten efter stormen förra vintern.
Skogen ser otrevlig ut tycker jag.

Juni
Vi åker mycket hoj. Några rundturer i länet innan semestern som ska gå längre bort.

Juni
Midsommarkalas på morgonen innan de gästande stockholmarna
ska fara på traditionellt  midsommarfiske i Västjämtland.

Juli
Äntligen - hojresan gick till Skagen enligt planerna.

Juli
Hemvägen gick över Öland

Juli
En gatumusikant på Storsjöyran blir beundrad av en tant:
- Men VAD heter du som spelar och sjunger så fint?
- David...

Juli
Hojtur på hemmaplan, Ristafallet.

Augusti
Pärlbröllop
Vad kan bli bättre än en hemlagad trerätters med de två ungdomar som finns i stan?

Augusti
En mindre pärlbröllopsresa går till Trondheim. På hoj, så klart. 

September
Vardagsbiltur.
Vi har alltid velat se vad som finns om man åker förbi Näckten
 och fortsätter på den okända skogsvägen...

September
Sista hojturen med klubben går till ett sommarfik på Annersia.
Småkallt och myggigt och trevligt som vanligt.

Oktober
Nu måste väl båten vara tät ändå..? Vattenfylld ett par månader.

November
Mamman har några dagar ledigt och då blir det Stockholm där halva familjen bor.
Och så vill vi se katten som den outtröttliga djurvännen Ester räddat livet på.

November
Middag hos brorsan som alltid och där är alla.

November
Therese fyller 22 och bjuder på tårta hemma hos sig.

December
Jag och en vän deltar i marknad på Frösön med några av våra fina saker.

December
Alla samlade till jul - det har inte hänt på många år.

December
Storsnasen i eftermiddagsljuset. Vi åker till Norge för att vinka av sonen som bor i Bergen.
Flyget går från Vaernes och vi tar det som en nöjestripp.

Gott nytt år önskar jag er! Jag ser fram emot nästa år och hoppas och tror att det blir lika bra och fyllt av roligheter som vanligt.

/E.