Jag slänger inga dagböcker!

Av och till stöter jag på människor som uppmanar mig att slänga mina gamla dagböcker. Orsaken till varför det skulle vara bra brukar vara varierande. Det är allt mellan att ingen ska behöva läsa om mina privata tankar från att vem skulle vara intresserad. Ja, inte vet jag. Själv vet jag bara att de är en rikedom jag släpar på. Här finns allt från innerlig och ärlig julkänsla, beskriven och gestaltad som bara en tolvåring kan till insiktsfulla eller blåögda utlägg om livet från blivande mor till fyrabarnsdito.. Det är guld, det.

Ibland behöver jag ta fram dagböckerna och påminna mig om livet. Det är framförallt tillfällen då jag söker inspiration till bilder och texter. Men också de gånger jag funderar på vad vi gjorde och hur det var. Det finns så gott som inget som ska censureras. För i så fall är det redan borta. Eller så skrev jag det aldrig, jag bara tänkte.

Inlåst i hemmet som jag är på grund av en elak förkylning är det ett lättsamt tidsfördriv att rota i lådor när kroppen måste upp ur vilande ställning. Så skedde även denna gång. Jag fick för mig att jag skulle söka efter en liten semesterdagbok då jag låg och tänkte på en resa jag gjort men inte kunde minnas några viktiga detaljer om en ort. (Då är det bra att ha dagböcker kvar!) Jag hittade genast anteckningarna men kunde inte låta bli att fiska upp en annan bok från -93. Årtalet lockade till en titt. Hur var det? Vi hade tre små killar. Therese hade fortfarande kvar sin biologiska mamma i livet och vi hade en unge i skolan och två på dagis. Jag var tandsköterska och maken hade börjat jobba med datorer. Livet flöt på och vi hade kommit i fas efter blöjåren. Boken lockade till läsning, kan jag säga, eftersom jag lätt kan erkänna att det var vilda västern med tre mycket unga filurer och två som jobbade oregelbundna tider...

Vad det står i boken avslöjas jag inte mer än till den det berör, men en del saker vill jag bara dela med mig av. Dagböckerna innehåller inte bara min egna anteckningar om vardagen, de innehåller en del foton och andra minnen som piggar upp livet ytterligare. Eller vad sägs om ett handskrivet hjärta, förmodligen tillverkat till Alla hjärtans dag av en som lärt sig skriva. Nej, jag slänger ingenting!

/E