Loppis på Furan

Ja, vi tog oss till Furuparken och hyrde ett bord. I packningen fanns ett gevär, en bakmaskin, musikinstrument, dockor och en kyl-/värmeväska. Plus en massa gamla skrivmaskiner. Bland annat, alltså. Vi blev av med en hel del. Sonens gitarr gick innan vi ens hann få upp bildörren. Dom är på hugget kunderna. Det som blev kvar var skrivmaskiner och bakmaskin. Typiskt.

- Sånt där inreder ju folk med nu för tiden, sa en passerande antikkännare och klappade på en svart skrivmaskin anno 1927.
- Vem farao vill dammtorka en sån? undrade jag som tänker praktiskt. (Och estetiskt - i alla fall min estetiska värld. Och där ingår ingen gammal skrivmaskin).
- Säg inte det, smålog antikförståsigpåaren och spankulerade vidare.

Jag härdade ut och jag och maken turades om att vakta bordet. Jag gillar ju att se på folk så jag hade det väl inte allt för tokigt, ska jag erkänna. Mitt i allt hämtade jag min gamla mor som ville se en loppis igen. Hon tänkte på loppisar vi åkt på när barnen var små och kassan skral. Då besökte vi rätt frekvent den typen av handel och aldrig gått tomhänt hem. Plastpulkor och leksaker, bandyklubbor och rullskridskor....

Mamman handlade glatt både gardiner och deckare och jag var belåten över att hon överlevde kalabaliken. Innan hon gick hann hon både såga en brödförsäljare vid fotknölarna och roffa åt sig en komplimang av en man. Imponerat traskade jag i hennes fotspår och skjutsade sen henne hem i solskenet innan jag återvände till trängseln och maken som håvade in stålar.

Med tanke på folkmängden en solig marssöndag så behövs denna typ av försäljning. Jag var rätt skeptisk, tänkte på tidigare försök när vi släpat porslinssvanar och barnkläder i lådor. För det mesta har vi kommit hem med lika många prylar eller fler. Den här gången var vi mer realistiska och sållade hårt, vilket bar viss frukt. Medlidandet visste inga gränser när vi såg hur folk suckande packade ner klädhögar, bokhögar och gammalt bricbrac. Vem vill köpa en glasljusstake med stearinfläckig ljusmanschett av tygrosor eller en träkåsa från Göinge med rispig dekal? Uppenbarligen ingen, trots folkmassan på loppmarknaden en söndag när vårsolen ler. Själv kom jag hem med en bok om akvarellmåleri som jag ska ta till jobbet och så, ja, just ja, ett par cerisefärgade gardiner. Undrar var jag ska ha dom? Men 20 spänn, det var dom väl värda. Eller..?

/E

En marssöndag i svartvitt

Vi väntar på våren som kommer och går, kommer och går, kommer och går...

En helg kom en son på besök och livade upp oss vårtrötta. Men hem till sitt for han ju och vi tog oss an en blötgloppig söndag efter frukosten. En promenad i Badhusparken och en oförklarlig känsla av gäralaushet ledde till ett cafébesök med gamla mammor och en fikasugen yngling. 

Gråvårväder och trötta krukväxter som inte vaknat än.

Thomas goda limpa livar upp frukostbordet

Morgonmöte i soffan

En ensam staty i parken

Vem vill bada? 

Mot Frösön, fika på Svenssons - bäst!

Resenärer bak i bilen

Hugga in på citronkaka i femtitalslampans sken.

Tack för idag

/E

Internationella kvinnodagen

Dagen bjuder på alla väder som finns. I morse när jag vakande hörde jag vindknak i trät och vid en snabb koll utanför rutan konstaterade jag snöstorm med noll sikt. Undrade om snöskoveln stod kvar på gården. Efter kaffet strålade solen och jag såg att gräset vuxit under grilltunnan och tänkte på gräsklipparn. Men den står i ju i boden...

Nå, nu i plaskregn och vårsus i trädkronorna sitter jag och filosoferar över internationella kvinnodagen. Att det ens ska behövas. Jag, som är bra på att göra massor av roliga saker, funderar på mitt eget kvinnoliv. Någon har ibland haft synpunkter på hur ett kvinnoliv ska se ut. En studievägledare sa till mig en gång (då barnen var fyra, sex, åtta och tio år) att jag borde flytta hemifrån för "nu var det min tur"... Jag kan inte glömma det. Det gällde någon utbildning. Vaddå min tur? Jo, hon var riktigt sur över att jag inte ville lämna hemorten. Jag hade ju en karl...nu var det hans tur att tvätta, städa och mata ungar. Sade hon. Och jag reste mig upp och gick. Utbildning har jag skaffat mig på plats, efter att ha bytt studievägledare. Det var en man.

Jag undviker att kommentera detta mer. Vad jag än säger kan det missuppfattas.

Tidigt insåg jag att matlagning var min grej i familjelivet och kastade ut karlarna, man och tre söner, ur köket eftersom matfixet har varit och är min avkoppling. (Två av sönerna har pluggat hotell&restaurang sen...).
När det kom en fix och färdig treårig dam till familjen insåg hon snabbt att köket var mammas domän som man nådigt lånade om man städade efter sig. När hon flyttade ropade jag efter henne att det var viktigt att dela på hushållssysslorna med den man lever med. Hon sa inte "nix - det är mitt område!" i alla fall så hon går nog sin egen väg helt oskadd. Vad jag vet så har även mina söner inte heller tagit skada av att inte få lära sig koka ägg och gröt och experimentera med kakbaket (förutom traditionsenligt pepparkaksbak när plötsligt alla fick tillträde till borgen). Däremot har det ibland kommit frågor om nåt recept från mina söner som skulle laga till sina prinsessor...

Mannen i mitt liv har alltid jobbat, lagat bilen, hojen, datorn, snöslungan, skotern och gräsklipparn. Jag har varit hemma med ungarna och såg till att dom hade gröna och röda kläder och massor av neutrala leksaker och att killarna fick vara söta påskkärringar och att lilltjejen fick vara Dracula på alla maskerader. Till vardags lekte grabbarna krig och gjorde om lekrummet till grustag där dom hade bilrally och entreprenadfirmor och tjejen målade världen rosa med allt som fanns och mannekängade pimpinett i evigheter i olika kreationer framför varenda spegel som fanns. Dom fick hållas. Och kom inte och säg att dom gör som vi gör, inte som vi säger.

Jag har haft en hel del annat för mig än att pimpa mig framför spegeln och måla rosa. Jag har grovjobbat med renoveringar och kör hoj och kan bli både skitig och genomblöt. Maken har trätt symaskinen och sytt sig en kostym, varit noga med inredning och skurat golv medan jag lagt upp gardinerna med häftapparaten. Så nog har ungarna sett både det ena och det andra. Dom har gått sina egna vägar ändå, grymt olika alla fyra.

Däremot hoppas jag att dom ska förstå att alla oavsett kön är lika värda. Och det vet jag att dom gör. Respekt för människan, helt enkelt!

/E

Jag tar vara på lovet

Ledighet ska brukas anser jag. På mitt sätt.
Jag är uppe vid sextiden, mest för att läsa tidningen FÖRST men också för att inte missa tid att göra sånt jag gillar. Det är allvar. Finns det nåt bättre än att se dagsljuset komma och veta att det är bara början på en hel dag ofylld av måsten? Nej. Det slår det mesta.

Jag har nogsamt delat in lovet i röjning av vind och kök (jo, det är kul när man har lusten och tiden och kan söla kaffe när man vill och lyssna på musik när man vill) och ritlådan.

Vindsröjning har inneburit leksaksrensning. Gotjejen har varit hemma och tyckt. Plockat och slängt och sorterat till försäljning. Inte vill hon spara saker till några barn, inte. Och hon får ju göra som hon vill eftersom det är hennes. Men vi hade en rolig stund då vi försökte ordna Barbiesaker och jag minns så väl min egen Barbietid. Hur det kändes när man lyfte Barbie ur kartongen och plastlukten av perukerna. Den gröna dräkten med snäv 60-talskjol och kort jacka med trekvartsärm. Och skorna.... De första skorna var sköra små sandaletter men plötsligt kom de riktiga pumpsen och de var fantastiska! Jag har sparat en vit sko, som en askungesaga för sig. Kvalitén var hundra gånger bättre än de pumps dotterns plastdonnor äger. Ingen äkta Barbie med självaktning skulle gå i dem! Men som med allt annat översköljs världen av billiga plagiat. Och då kan ju plastmadamerna frossa i skor och fylla sin garderob. Och vårt köksbord.

Mellan röjningarna åker ritlådan fram och jag försvinner in i äventyret. Ur pennan kom plötsligt morfar och ville sitta med mig en stund i rabatten. Det fick han. Vi satte oss där och filosoferade över en fika medan jag väntade på mormor. Då dök hon upp, men en bit bort. Fixade med blommorna som vanligt. Inte gillade hon att vi satt i rabatten men hon sa inget, för det var en tidig sommarmorgon och solen sken så att gräsmattan var randig av gula strålar.

Fast det syns inte än... Men det kommer snart, trallalala.

//E