Ensam hemma och en chiffonjé

Nu är jag så gammal att jag kan avslöja sådant som eventuellt kan ge mig en stämpel som knäpp. Varsågod. Vem bryr sig?

Jag har alltid gillat att vara ensam hemma en vardag. (Förutsatt att någon dyker upp under det närmsta dygnet, bör jag tillägga, för jag är ingen ensamvarg, även om jag lurat många att tro det.)

Men att säga hej till alla som går till sitt och sen bli kvar och lyssna på torsdagen eller tisdagen eller vad det är, det gillar jag och har alltid gjort. Ända sedan jag var tolv och fick vara hemma ensam om jag var förkyld. Det är som att få vara med om huset när det är tomt. Som att avslöja vad som sker när ingen är hemma. Hur ser det ut? Vad luktar det? Vad hörs? Oftast sitter jag alldeles stilla en stund och njuter. Det kan bli en lång stund. I morse blev det nästan en och en halv timme på en stol i köket.

Just det. Nu är det ute i cyberspace. Men som sagt, vem bryr sig.

Ja, och vad händer då sen efter att jag suttit stilla och tänkt, lyssnat och känt? Jo, det är då kreativiteten kommer. Oftast från det mest oväntade håll. Som till exempel denna morgon då jag så småningom bytte plats och masade mig in i sovrummet mest för att fundera vidare. Då drogs mina ögon till dammet på chiffonjén och jag förstod att dagen delvis måste bestå av en del justeringar i miljön. Typ dammtorkning och flyttning av prylar från en plats till en annan.

Med dammvippan i handen blev jag fast igen framför monstret jag ihärdigt försöker bli av med. Jag upptäckte så mycket saker som har med hela mitt liv att göra. Saker som bara legat där i flera år, en del av en slump, andra för att de bara ska vara där.

1. Bokmärken från barndomen - antikviteter som slutat lukta bokmärke.

2. Porslinsask i lila - enda minnet från min farmor.

3. Blått glastroll - födelsedagspresent av mamma. Hippies, flower power och lyckotroll...

4. Tennspegel - present lagom till sminkperioden. En vink om att det fanns en toalett(spegel) på sex

personer.

5. Glasfigur - present av en vän till minne av en magisk kväll med nyfångade rädisor.

6. Tavla på brudbukett - buketten bunden av bästa vän, tavlan målad av lillebror och äktenskapet ännu intakt.

7. Två barn - fotograferade av finaste "f-moffa". Älskade ungar i mormors trädgård. 

8. Fotobunt med minnen från en kreativ skrivargrupp - jag och Måddan överst. 

9. Foto av mammas sjuttioårspresent - en resa till gemensamt sommarparadis med klanen samlad i Rättvik.

10. Porslinslamm - en julklapp från en son som just  börjat handla presenter alldeles själv.

11. Ukulelen - makens start på en ny karriär som entertainer.

12. Ask med flugor och kragar - makens steg in i logevärlden.

Jag fattar att ni märker att det är en riktig egotripp. Men vi sparar olika saker, jag och maken. Nästa gång ska jag gå ut i nån av verkstäderna eller bodarna och se över andra milstolpar....

Sånt sysslar jag med en dag som denna. Och nu ska jag dammtorka möbelmonstret, läsa recept och planera fester medan solen lyser och huset ännu ligger bekvämt tillrättalagt bland höstlöven och suckar ljudligt varje gång jag byter rum.

/E

Den lila perioden

Jag pratade med E ikväll. Innan vi avslutade vårt telefonsamtal bestämde vi att vi skulle träffas snart "och prata gamla minnen", som vi ibland brukar säga för att vi ska få känna att vi är till åren. Och beter oss som ett par åldriga vänner.
"Det är tur man MINNS saker", sa hon.
"Vaddårå?" sa jag.
"Ja, lila hår, till exempel, hur kunde du bara glömma så VIKTIGA saker?" sa hon.

Ja, det handlade om en avundens suck när familjens prinsessa meddelade att hon tänkte färga håret lila. Jag önskade faktiskt att jag också fick ha ljuslila hår, pastell, alltså, och att det skulle bara vara lite ballt. Inte väcka bestörtning över hur en gammal kärring beter sig och till och med en som brukar ryta att det fattas en vuxenvärld. Min önskan, som jag spontant delade med ett hundratal andra i ett känt socialt forum, möttes av en rad glada kommentarer. Minns jag INGENTING? Jodå, plötsligt drog jag mig till minnes en händelse som jag brukar försöka gömma i nån vrå. Det är lite pinsamt, nämligen.

Jag har nämligen verkligen haft lila hår. Det är bara det att det inte alls var meningen (tror jag) och dessutom inte alls en sådan lilafärg som jag nu suckade efter. Jag kopplade inte det ena till det andra, så att säga.

Det var tidigt sjuttiotal och inte var det många som färgade hår blått, grönt, rosa eller lila. Möjligen till någon karneval, och då blev man uppmärksammad som en vågad händelse. Sen fanns det blåfärgade amerikanska damer, men det var ju i en annan värld och tidsålder. Själv höll jag mig till röda toner, vilket var helt ok. För att laborera med hårfärg - det gjorde jag! Jag älskade alla röda nyanser och provade allt som var nytt, det hette kastanj, koppar och mahogny.

En dag, mest troligt en fredag eller lördag eftersom jag gjorde en extra insats inför en festlig kväll, hittade jag en ny färg som hette Black Tulip. Så mörkröd ville jag vara! Sagt och gjort, hem och färga! Jag skulle hinna jobba några timmar också så det fanns inte mycket tid att vinka på.

Jag kan inte direkt beskriva hur glad och nöjd jag var när jag såg mig i spegeln sen. För jag fick panik! Den djuprödlila varelse som glodde tillbaka på mig, var det jag? Ja, uppenbarligen, för när det lila monstret skrek på mamma var det min röst som kom fram. Och när jag såg mamman i spegeln så var det då min, som stod där och frågade om jag riktigt klok, eller..?

Jag bönade och bad modern att hon skulle gå med på att jag sjukanmälde mig på jobbet, bara en endaste liten gång. Men hon stenvägrade. Aldrig i helskotta att jag skulle få skolka bara för att jag inte kunnat förutse vilken färg mitt hår skulle få. Hon tvingade iväg mig till jobbet. Och hur det var sen, det hör till hemligheterna. Men en del skratt och visk fick man stå ut med och det pratades om "min lila period".  Den som jag alldeles hade förträngt för nån vecka sen när en glad tjej färgat sitt långa hår ljuslila.

/E

Tänk er.....

Gråhösten

Jag tog och gjorde om gråhösten lite, jag. Man har väl rätt att skoja till det lite. Snart ska jag rita en barnbok, då behövs lite färgklickar som kittlar fantasin. Nu sa jag det igen. Det där om barnboken. Tänk om man måste skrida till verket. Bara för att folk förväntar sig nån form av actioooooooon.

Det är inte lätt när man vaknar och tror att världen är lila och sen minns att man bytte gardiner kvällen innan.
Kan det bero på höstförkylningen som gör hjärncellerna luddiga och fluffiga?

På andra sidan huset ser jag att guldet har ramlat till marken.
Bautabjörken har klätt av sig höstskruden.

Gråhösten ligger som ett lock över Frösöberget

Jag tänker att det vore fräscht om världen vore gul ibland. Särskilt en söndag om gråhösten.

Plötsligt ville jag känna på vintern. Tänker mig is och två timmars dagsljus mitt på dan.

Lila himmel. Ragnarök inom en nära framtid?

Det ser ut som om det smakar chilipeppar. Mmmmmmm...

Karamellslott? Disneyworld?

Fiket i parken i försommargrönska i stället. 

Även i Östersund låser man fast sin kärlek.

I ett enda slag försvann gråhösten. 

Fast här är den i alla fall, nu går den inte att undvika.
 Motorcyklar stallas in och det är LÅNGT till vår. Suck.

Landsvägen utsocknes.


/E

Nästa dag

Efter att ha jobbat med en ond fotled och ett ont knä (andra benet) och inte kommit fram till min läkare så tar jag en promenad till mamma, konstaterar att hon är pigg och skiner upp ännu mer när hon hör att ett barnbarn beställt biljett till urhemmet i jul. Och så tar jag fram ritboken till slut- oh, la, la, laaa. Och där finner jag mig själv en gång för länge sen. Nya tag i morgon. Klart slut.
/E.

Dagen

Snabbt rinner tiden iväg. Vardagen upptas av tusen måsten och ingen plats finnes för att skriva eller rita.
Jag saknar skrivandet. Men det kan bara inte komma ut en endaste liten bokstav ur fingrarna när livet inte ger en endaste liten minut över till själsro. Jag kan också konstatera att jag inte har ritat på tre månader. Det är skräckinjagande fakta som slår mig varje gång jag flyttar ritportföljen fram eller tillbaka för att dammsuga.  

Förhoppningsvis förändras saker och ting nu när vi ser hösten i vitögat och det är skönt. Mörker och kyla kommer att bromsa en del praktiska måsten. (Det trodde jag aldrig att jag skulle se mig själv skriva!)

Dagen har bjudit på en mycket typisk höstruskdag som i sin tur inbjöd till långpromenad och ett försök att skaffa inspiration till någon fantasi. Om det lyckades eller ej säger jag inte. Däremot blev vi en aning nostalgiska, maken och jag, och tog en tur runt gamla marker. Och det är inte helt fel med regn, lite blåsigt och med moln som slickar trädtopparna. Som sagt - välkommen höstmörker.

I köket kan vad som helst hända

Man drar undan gardinen och ser att löven äntligen ligger fastklistrade på taket till cykelboden
och inte virvlar omkring på ett lössläppt sätt för att sen skräpa ner min altan. Jag gillar bautabjörken
men när den har sin skräpigaste period ser jag med onda ögat på den och morrar.

Fridgårdsgatan i höstskrud.
 Just här minns jag höstrusklekar med barn som ännu inte
förpassats tills dagis och får lust att ta en sväng runt just gamla lekplatser.

Vi går till gamla bekanta marker och ser att de två cementkattorna ser ensamma ut nu för tiden.
En gång klättrade barn på deras ryggar. Nu är de oftast måltavla för större barns sprayburkar.
Nån funktion tycks de i alla fall fylla.

Döda torget. Ofattbart hur ett torg fullt av liv och rörelse bara dött. Här rör sig oftast ingen.
En gång var det ett centrum för alla händelser runt oss. Affären, lördagskiosken, lekskolan och öppna förskolan.
Julgransplundringar och happenings. Nu är det över, liksom. 

Öppna förskolan. Utbytt till sängexpo. Här inne har alla viktiga kontakter knutits, alla goda kex fikats med alla
barnlediga grannar och alla blöjor bytts medan syskon lyssnat på sagor i sagohörnan eller målat eller pysslat eller
lekt med bandyklubbor och stora plastbilar på en enorm springyta. Möbelaffär - suck.

En gång tog jag en treåring under armen och sprang på affären för att köpa livsnödvändigheter
medan en sjuåring passade en femåring.
Det tog tio minuter och när jag kom till dörren på centrumhuset såg jag att sjuåringen stod på balkongen
 och ropade till mig. Tur det var nära...

.

Dagis. Fast nu har träden växt upp som skydd för insyn.

Vi gick hem sen och packade in hojväskorna i bilen för att magasinera dem.
Som sagt - hösten är här.

Härligt höstruskig våt infart till en stökig gård som väntar på vintervilan.


/E