onsdag 29 oktober 2014

Den lila perioden

Jag pratade med E ikväll. Innan vi avslutade vårt telefonsamtal bestämde vi att vi skulle träffas snart "och prata gamla minnen", som vi ibland brukar säga för att vi ska få känna att vi är till åren. Och beter oss som ett par åldriga vänner.
"Det är tur man MINNS saker", sa hon.
"Vaddårå?" sa jag.
"Ja, lila hår, till exempel, hur kunde du bara glömma så VIKTIGA saker?" sa hon.

Ja, det handlade om en avundens suck när familjens prinsessa meddelade att hon tänkte färga håret lila. Jag önskade faktiskt att jag också fick ha ljuslila hår, pastell, alltså, och att det skulle bara vara lite ballt. Inte väcka bestörtning över hur en gammal kärring beter sig och till och med en som brukar ryta att det fattas en vuxenvärld. Min önskan, som jag spontant delade med ett hundratal andra i ett känt socialt forum, möttes av en rad glada kommentarer. Minns jag INGENTING? Jodå, plötsligt drog jag mig till minnes en händelse som jag brukar försöka gömma i nån vrå. Det är lite pinsamt, nämligen.

Jag har nämligen verkligen haft lila hår. Det är bara det att det inte alls var meningen (tror jag) och dessutom inte alls en sådan lilafärg som jag nu suckade efter. Jag kopplade inte det ena till det andra, så att säga.

Det var tidigt sjuttiotal och inte var det många som färgade hår blått, grönt, rosa eller lila. Möjligen till någon karneval, och då blev man uppmärksammad som en vågad händelse. Sen fanns det blåfärgade amerikanska damer, men det var ju i en annan värld och tidsålder. Själv höll jag mig till röda toner, vilket var helt ok. För att laborera med hårfärg - det gjorde jag! Jag älskade alla röda nyanser och provade allt som var nytt, det hette kastanj, koppar och mahogny.

En dag, mest troligt en fredag eller lördag eftersom jag gjorde en extra insats inför en festlig kväll, hittade jag en ny färg som hette Black Tulip. Så mörkröd ville jag vara! Sagt och gjort, hem och färga! Jag skulle hinna jobba några timmar också så det fanns inte mycket tid att vinka på.

Jag kan inte direkt beskriva hur glad och nöjd jag var när jag såg mig i spegeln sen. För jag fick panik! Den djuprödlila varelse som glodde tillbaka på mig, var det jag? Ja, uppenbarligen, för när det lila monstret skrek på mamma var det min röst som kom fram. Och när jag såg mamman i spegeln så var det då min, som stod där och frågade om jag riktigt klok, eller..?

Jag bönade och bad modern att hon skulle gå med på att jag sjukanmälde mig på jobbet, bara en endaste liten gång. Men hon stenvägrade. Aldrig i helskotta att jag skulle få skolka bara för att jag inte kunnat förutse vilken färg mitt hår skulle få. Hon tvingade iväg mig till jobbet. Och hur det var sen, det hör till hemligheterna. Men en del skratt och visk fick man stå ut med och det pratades om "min lila period".  Den som jag alldeles hade förträngt för nån vecka sen när en glad tjej färgat sitt långa hår ljuslila.

/E
Tänk er.....

Inga kommentarer:

När en ny årstid håller på att födas fram...

...blir jag alltid så trött. Det är som om jag själv är med och krystar. OK, liiiite lättare förlossningar har jag framåt vårvintern. Men ...