Ooooh, sommarnatt...

När det blir den första sommarkvällen och sommarnatten längtar jag alltid till urhemmet. Det går aldrig att bortse från. Förr tyckte jag att det bara var ett tecken på svaghet, typ att jag ännu inte flyttat hemifrån och växt upp. Andra gånger har jag tänkt att andra kanske tror att jag blivit övertalad eller inte sett nån annan utväg än att dra. Men så är det inte. Jag älskar min stad och att bo i hjärtat av Jämtland. Jag skulle inte vilja bo nån annanstans. Men den där längtan den är jag stolt över numera och berättar gärna om den. Det skulle kunnat vara värre, jag är tacksam att jag har det jag har med mig i livet. 

Jag säger ofta att jag kommer från världens vackraste by och fortsätter envist att säga det. Och inget kan ta sommarnätterna i Åredalen ifrån mig. Rent krasst är det ju så att jag kan åka dit när jag vill. Därför bor jag lugnt kvar i min stad och tänker att ett par timmar bort, så...

Första sommarkvällen var i måndags. Växthuset fick sina tomatplantor och lavendelkrukorna trängs. Pelargonerna är utflyttade och samsas med murgrönan. Check. Nu är frön i jorden som ska se till att väggarna kläs av väldoftande blomster. Luktärter och bönor. Men det var när jag fann en påse grekisk lövkoja som jag fick en sån vansinnig längtan ”hem”. 

Mamma planterade då och då grekiska lövkojor i rabatten utanför huset, mitt barndomshem. På kvällen när vi rekat styvmorsviolsbeståndet och var på väg in i huset kunde mamma stanna tvärt och dra in den ljuvliga doften av lövkojorna i näsan och säga:

- Nu är det verkligen sommar. 

Jag gjorde ju likadant, förstås. Och dessutom kallade vi inte den väldoftande lilla lila blomman för grekisk lövkoja, vi trodde de hette luktviol eller nattviol eftersom de bara luktar på kvällen. Märkligt. Det var sommar. Det var luktvioler och en lila Åreskuta och höfläkten i Danielssons och en motorbåt på Indalsälven. Huset luktade trä när man kom in och kanske en avlägsen doft av kaffe och lite gammal och seg sockerkaka. Och snart styvmorsviolslukt när mamma fyllt en skål med sin bukett. Sen satt vi där i tystnaden vid köksbordet. Tittade på kvällssolstrålarna som låg  på gräsmattan och drack en kopp te med skorpa och marmelad. Eller gammal seg sockerkaka, ifall man ville. Kände hur fötterna liksom kändes lortiga av vägdamm och visste att jag måste tvätta tassarna handfatet innan jag hoppade i bingen. 

Allt det där överfaller mig alltid första varma sommarkvällen. Var jag än är. Och en överjordisk längtan. Återkommer med rapport om växtligheten. När jag ser om luktviolerna tar sig. 

E.

E.

Nu är det tvärtom

Jag ser tillbaka och inser att jag ofta säger att tiden springer. Det gör den väl också, i alla fall ut mitt vanliga perspektiv. Men, just nu har jag upptäckt att jag tycker tiden går oändligt sakta. Inget händer. Samma gamla pandemi, samma gamla nyheter som alltid säger olika saker men ändå samma:
Alla blir smittade men se upp så att du inte blir smittad. Håll avstånd men ok att krama en släkting, till och med bättre än att ta i hand. Åk inte men åk om det är nödvändigt. Åk till sommarstugan och stanna där men åk inte alls. Dom flesta märker knappast av sin sjukdom men för det mesta blir man väldigt sjuk. Det här är över till juli men kommer nog aldrig ta slut.

Allt beror på var man råkade lyssna/läsa.
Jag tror fortsatt på att hålla mig (oss) från andra men omöjligt i jobbet där vi trängs och det verkar plötsligt ok. Det hör väl till. Ett råd hit men ett annat dit. Suck. Jag som är så sjukt beroende av struktur och en plan i vardagen. För övrigt trivs jag alldeles utmärkt med att hålla mig från andra.
- Du har blivit som jag! sa svärsonen glatt. Han som inte nån gång stuckit under stol med att han gärna skulle vilja bo långt från folk.

Varför går då tiden så erbarmligt sakta? Jo, det är som att trampa i en seg deg. Varje dag segar sig fram. Det är fyra oändliga veckor kvar till semestern. Varje dag är som rysk roulette, bli sjuk eller inte bli sjuk. Snö eller inte snö. Betyg eller inte betyg...

Jag har planterat om tomaterna. De har växt sig ur krukorna. Men de går inte att sätta ut i växthuset, frostrisken är för stor. Jorden innehåller naturgödsel och alla står i mitt rum samt i köket. Ska vi nu vakna till bajslukt varje dag? Varför går det så sakta? Varför är det inte juni nu?

Finns det nåt bra då? Jo, det är klart. Jag städar bäst när jag lyssnar på ljudbok och betar av den ena efter den andra. Varvar med pappersbok om ändan vill sätta sig ner nån gång och händerna inte vill laga mat eller rita. Det finns såna stunder också. Men nu är det så att min tänkta barnbok snart är klar och det fattas bara att texten kommer på plats. Idag gjorde jag sista bilden. Sista bilden. Som jag segat på med detta. Nästa som en långsam pandemi. Men nu tror jag att allt är på plats. Jag firade med att köpa ett paket nya pennor och planera nya bildprojekt och börja beta av listan för Enhenna

Lev väl. Håll avstånd.
/E.

Gravturen. Hemliga platser.

Va?
Jag har en känsla av att det var igår jag skrev i bloggen, men tji fick jag. Det var på dagen två veckor sedan. Å andra sidan har jag sett till att Enhenna uppdaterats, vilket inte är en dag för tidigt. Det finns massor av roliga saker att minnas och idag tog roadtriplusten oss till hemliga breddgrader, hemlig som i hem. I alla fall för min del, till urhemmet. Vi åkte västöver.

- Ska vi ta en gravrunda? sa jag muntert så här i pestens tid.
- Varför inte, sa maken och var fortare ut genom dörren än jag. Vi lämnade glatt krattning och fönsterputs till nåt annat århundrade. Och så tog jag med ett par penséer i lerkrukor som mormor skulle ha gillat. Tänkte hon behövde lite blommor i sitt hår.

Vi tog alltså en gravrunda.

Gravrundan tog oss både till Duved och Åre. Våra morföräldrars minnesmärken stod kvar ordentligt och en och annan morbror och moster åt både maken och mig. Mormor och morfar fick en pensée var och så vinkade jag åt barndomskamraterna (alltså gubbarna och tanterna i byn) som ligger utspridda runt mormor och morfar. Det brukar komma upp en massa roliga minnen när jag ser alla dessa namn och då kan det hända att jag behöver besöka HEMliga platser som förstärker det jag vill minnas.

Samtidigt passar jag på att samla på mig idéer till nya inlägg i Enhenna. Ofta krävs att jag ska vara på plats för att minnas roliga och knäppa saker. Jag vet att jag ofta sagt att jag haft det och har det oföärskämt bra. Jag trivs med livet och har så gjort för det mesta, med sorger och annat trist som hör livet till, men ändå. Och ofta kommer jag tillbaka till barndomen i världens vackraste by. Jag har gjort den till en guldskimrande barndomsdröm med snälla vuxna överallt och inga problem i hela världen att bry sig i. Så enkelt är det ju inte men ändå. Jo, nästan. Det är därför Enhenna är viktig.

Efter gravrundan och en del idéer åkte vi hemöver igen och just när vi passerade mitt barndomshem på avstånd kom jag på en annan gång i en annan tid då jag stod på lägdan framför mig. På den tiden fanns det höhässjor fullt på lägdan. Jag hade gömt mig bakom en sådan hövägg och fångat in en katt som jag tänkte prova att sätta koppel på (läs snöre) och leka hund med. Men kattens matte anade ugglor i mossen och tur var väl det. Ja, det är en annan historia som jag tror Enhenna får regissera. För att du inte ska förfäras kan jag lugna dig med att jag aldrig skulle kunnat skada någon levande varelse. Jag utgår alltså från att leken inte hade funkat ändå.

Ja, nu stod jag där och glodde ner över lägdan och mindes saker. Det är hemliga platser, precis just en punkt där man minns något speciellt. Jag har några på lager, platser alltså, men vill inte avslöja alla. Men lite bilder kan jag bjuda på.

2020

1990

 Här ifrån har jag utsikt över ett antal hemliga platser. Det känns som om det var bättre förr.

Hemlig plats. Ganska lugnt på den här bilden, i alla fall. Hör du regnet? 

Plats med märklig dragningskraft fast jag vet inte varför. Men nåt är det i alla fall.

Ja, så där håller jag på. Säkert kan det här inlägget leda till en fråga om jag är berusad, tokig eller allmänt ålderssvamlig. Tack, jag tror inget av detta. Det är väl bara det att nu för tiden skriver jag vad jag tänker utan att ta så mycket hänsyn till vad folk tycker. Det kan behövas lite text som inte innehåller nya rön om hur jorden går under och vi alla långsamt utplånas på olika sätt.

Jag tar en gravtur med maken jag. Det är fint, det. Som när man var liten och morsan sa att "je ske fära på graven, je, ske da fålj mä?" Det gjorde man ju gladeligen. En tur in till byn, och kanske, om man hade flyt, ett besök på kiosken på torget och glass eller tidning och en chokladbit. Idag hade jag flyt igen, så här femtio år senare. Glass blev det och så öppnade sig det där minneshålet som gör att jag vill skriva.

Bilkarantän - coronaturerna

Så här i pestens tid gäller det att byta läge så gott det går. Vi är ju gamla vägdrivare så för oss är det ingen konst att hitta på små förströelser. Rastlösheten som gör att man måste iväg ibland har jag för länge sen förlikat mig med, maken likaså. Det funkar så här, att nån av oss säger att vi har en sak att göra idag. Sen följer ungefär samma mönster:

- Eller ska vi ta det senare så kan vi ta en tur till...

- Jo, det skulle vi kunna.

Sen packas kaffekorg. Och det där vi skulle göra sen det gör vi alltid sen. OK, det kanske inte går så fort med allt, men det kan ju vara det som är meningen. Efter mitten av mars har det varit så hela tiden, särskilt sen reseavrådandet trädde i kraft. Samtidigt får vi höra att vi ska försöka leva som vanligt men inte göra det och inte göra det och tänka på det och det. Jaha, vi isolerar oss alldeles utmärkt i bilen. Synd man måste göra avbrott för jobbet. 

Här kommer att antal bilder från vårt vackra landskap i vår och vårvinter, från april till maj. De flesta tagna genom bilfönstret i farten vilket innebär att de är just till för att påminna om dagen som var och dessutom har alla ett passande gult filter just nu då världen känns en aning pissgul i coronatider.

Det var barmark heejm...

Innan Isön. Oviksfjällen i bakgrunden och sörjig is. 

Ensligt i Hovde. Men kaffet var gott.

Lagom dag att åka runt på. Vart är vi på väg? Tja, kör mot Ångsta, eller nåt...

Kan man få hyra här? Som ett tåg i skogen i Ångsta.

Ibland tänker jag att det skulle vara fint att vara eremit. Skogen, huset, fåglarna... Och så gärna maken. Fast då är man ju inte eremit? Eremitduon A-n.

Kvarnen i Ångsta. Spöklig miljö nu, fritt fram för fantasin.

En Trisslott till den som kan se gamen. Vi hittade trädet bakom kvarnen. Grenarna påminner om spindelben, eller hur? Eller för mycket mascara. Det har man ju varit med om.

Om man slänger fram en arm med en kamera framför maken som kör och tar en bild i farten blir han inte alltid så glad. Men jag samlar på bilder (inte nödvändigtvis så proffsiga, mer som dokumentation av stämningen) och då är denna perfekt. 

Ett litet hus fullt med lera (torv?) och en isig sjö - kan det vara Bodsjön? 

Nånstans i skogen mellan Lockne och Bodsjö

Majmiljö

Ja, nu är det mer åt Persåsen till. Kvissle kanske.

Ja, det är nog Kvissle, i Berg. Det finns visst Kvissle lite här och där.

Nytt fikastopp denna dag i Hoverbergs hamn.

Hoverberg

Lågvatten än.

Ett lusthus vid vattnet. Men jag har ett växthus på gården. Och nöjer mig med det. Och en bryggbåt i Näkten. Väldigt nöjd. Väldigt.

Nu blev det vårligt. Röda små hus susar vi förbi. 

Mot Vigge, nånstans. Ett Hoverberg och en Storsjö. 

En lägda. 

Och en lägda till.

Lilla Ede, en liten värld för sig i skogen mellan 45.an och Mariebyvägen. 

Bäcken. Den där bäcken saknar jag från Solbergstiden. Faktiskt. Ljudet av en bäck är magiskt.

Ytterligare en lägda. I Solberg, just. Det är som i Skåne. 

Och där skymtar stan. Vi kommer liksom alltid hem lagom till god middag och en känsla av att vara rik. Man behöver inte fara långt - kom ihåg det. Kaffekorgen passar på alla ställen och alltid blir man lika lycklig över att det finns så många guldkorn i ens egen närhet.

Nya turer kommer. Med eller utan bilkarantän.

/E