Gravturen. Hemliga platser.

Va?
Jag har en känsla av att det var igår jag skrev i bloggen, men tji fick jag. Det var på dagen två veckor sedan. Å andra sidan har jag sett till att Enhenna uppdaterats, vilket inte är en dag för tidigt. Det finns massor av roliga saker att minnas och idag tog roadtriplusten oss till hemliga breddgrader, hemlig som i hem. I alla fall för min del, till urhemmet. Vi åkte västöver.

- Ska vi ta en gravrunda? sa jag muntert så här i pestens tid.
- Varför inte, sa maken och var fortare ut genom dörren än jag. Vi lämnade glatt krattning och fönsterputs till nåt annat århundrade. Och så tog jag med ett par penséer i lerkrukor som mormor skulle ha gillat. Tänkte hon behövde lite blommor i sitt hår.

Vi tog alltså en gravrunda.

Gravrundan tog oss både till Duved och Åre. Våra morföräldrars minnesmärken stod kvar ordentligt och en och annan morbror och moster åt både maken och mig. Mormor och morfar fick en pensée var och så vinkade jag åt barndomskamraterna (alltså gubbarna och tanterna i byn) som ligger utspridda runt mormor och morfar. Det brukar komma upp en massa roliga minnen när jag ser alla dessa namn och då kan det hända att jag behöver besöka HEMliga platser som förstärker det jag vill minnas.

Samtidigt passar jag på att samla på mig idéer till nya inlägg i Enhenna. Ofta krävs att jag ska vara på plats för att minnas roliga och knäppa saker. Jag vet att jag ofta sagt att jag haft det och har det oföärskämt bra. Jag trivs med livet och har så gjort för det mesta, med sorger och annat trist som hör livet till, men ändå. Och ofta kommer jag tillbaka till barndomen i världens vackraste by. Jag har gjort den till en guldskimrande barndomsdröm med snälla vuxna överallt och inga problem i hela världen att bry sig i. Så enkelt är det ju inte men ändå. Jo, nästan. Det är därför Enhenna är viktig.

Efter gravrundan och en del idéer åkte vi hemöver igen och just när vi passerade mitt barndomshem på avstånd kom jag på en annan gång i en annan tid då jag stod på lägdan framför mig. På den tiden fanns det höhässjor fullt på lägdan. Jag hade gömt mig bakom en sådan hövägg och fångat in en katt som jag tänkte prova att sätta koppel på (läs snöre) och leka hund med. Men kattens matte anade ugglor i mossen och tur var väl det. Ja, det är en annan historia som jag tror Enhenna får regissera. För att du inte ska förfäras kan jag lugna dig med att jag aldrig skulle kunnat skada någon levande varelse. Jag utgår alltså från att leken inte hade funkat ändå.

Ja, nu stod jag där och glodde ner över lägdan och mindes saker. Det är hemliga platser, precis just en punkt där man minns något speciellt. Jag har några på lager, platser alltså, men vill inte avslöja alla. Men lite bilder kan jag bjuda på.

2020

1990

 Här ifrån har jag utsikt över ett antal hemliga platser. Det känns som om det var bättre förr.

Hemlig plats. Ganska lugnt på den här bilden, i alla fall. Hör du regnet? 

Plats med märklig dragningskraft fast jag vet inte varför. Men nåt är det i alla fall.

Ja, så där håller jag på. Säkert kan det här inlägget leda till en fråga om jag är berusad, tokig eller allmänt ålderssvamlig. Tack, jag tror inget av detta. Det är väl bara det att nu för tiden skriver jag vad jag tänker utan att ta så mycket hänsyn till vad folk tycker. Det kan behövas lite text som inte innehåller nya rön om hur jorden går under och vi alla långsamt utplånas på olika sätt.

Jag tar en gravtur med maken jag. Det är fint, det. Som när man var liten och morsan sa att "je ske fära på graven, je, ske da fålj mä?" Det gjorde man ju gladeligen. En tur in till byn, och kanske, om man hade flyt, ett besök på kiosken på torget och glass eller tidning och en chokladbit. Idag hade jag flyt igen, så här femtio år senare. Glass blev det och så öppnade sig det där minneshålet som gör att jag vill skriva.