Nu är det tvärtom

Jag ser tillbaka och inser att jag ofta säger att tiden springer. Det gör den väl också, i alla fall ut mitt vanliga perspektiv. Men, just nu har jag upptäckt att jag tycker tiden går oändligt sakta. Inget händer. Samma gamla pandemi, samma gamla nyheter som alltid säger olika saker men ändå samma:
Alla blir smittade men se upp så att du inte blir smittad. Håll avstånd men ok att krama en släkting, till och med bättre än att ta i hand. Åk inte men åk om det är nödvändigt. Åk till sommarstugan och stanna där men åk inte alls. Dom flesta märker knappast av sin sjukdom men för det mesta blir man väldigt sjuk. Det här är över till juli men kommer nog aldrig ta slut.

Allt beror på var man råkade lyssna/läsa.
Jag tror fortsatt på att hålla mig (oss) från andra men omöjligt i jobbet där vi trängs och det verkar plötsligt ok. Det hör väl till. Ett råd hit men ett annat dit. Suck. Jag som är så sjukt beroende av struktur och en plan i vardagen. För övrigt trivs jag alldeles utmärkt med att hålla mig från andra.
- Du har blivit som jag! sa svärsonen glatt. Han som inte nån gång stuckit under stol med att han gärna skulle vilja bo långt från folk.

Varför går då tiden så erbarmligt sakta? Jo, det är som att trampa i en seg deg. Varje dag segar sig fram. Det är fyra oändliga veckor kvar till semestern. Varje dag är som rysk roulette, bli sjuk eller inte bli sjuk. Snö eller inte snö. Betyg eller inte betyg...

Jag har planterat om tomaterna. De har växt sig ur krukorna. Men de går inte att sätta ut i växthuset, frostrisken är för stor. Jorden innehåller naturgödsel och alla står i mitt rum samt i köket. Ska vi nu vakna till bajslukt varje dag? Varför går det så sakta? Varför är det inte juni nu?

Finns det nåt bra då? Jo, det är klart. Jag städar bäst när jag lyssnar på ljudbok och betar av den ena efter den andra. Varvar med pappersbok om ändan vill sätta sig ner nån gång och händerna inte vill laga mat eller rita. Det finns såna stunder också. Men nu är det så att min tänkta barnbok snart är klar och det fattas bara att texten kommer på plats. Idag gjorde jag sista bilden. Sista bilden. Som jag segat på med detta. Nästa som en långsam pandemi. Men nu tror jag att allt är på plats. Jag firade med att köpa ett paket nya pennor och planera nya bildprojekt och börja beta av listan för Enhenna

Lev väl. Håll avstånd.
/E.