Ooooh, sommarnatt...

När det blir den första sommarkvällen och sommarnatten längtar jag alltid till urhemmet. Det går aldrig att bortse från. Förr tyckte jag att det bara var ett tecken på svaghet, typ att jag ännu inte flyttat hemifrån och växt upp. Andra gånger har jag tänkt att andra kanske tror att jag blivit övertalad eller inte sett nån annan utväg än att dra. Men så är det inte. Jag älskar min stad och att bo i hjärtat av Jämtland. Jag skulle inte vilja bo nån annanstans. Men den där längtan den är jag stolt över numera och berättar gärna om den. Det skulle kunnat vara värre, jag är tacksam att jag har det jag har med mig i livet. 

Jag säger ofta att jag kommer från världens vackraste by och fortsätter envist att säga det. Och inget kan ta sommarnätterna i Åredalen ifrån mig. Rent krasst är det ju så att jag kan åka dit när jag vill. Därför bor jag lugnt kvar i min stad och tänker att ett par timmar bort, så...

Första sommarkvällen var i måndags. Växthuset fick sina tomatplantor och lavendelkrukorna trängs. Pelargonerna är utflyttade och samsas med murgrönan. Check. Nu är frön i jorden som ska se till att väggarna kläs av väldoftande blomster. Luktärter och bönor. Men det var när jag fann en påse grekisk lövkoja som jag fick en sån vansinnig längtan ”hem”. 

Mamma planterade då och då grekiska lövkojor i rabatten utanför huset, mitt barndomshem. På kvällen när vi rekat styvmorsviolsbeståndet och var på väg in i huset kunde mamma stanna tvärt och dra in den ljuvliga doften av lövkojorna i näsan och säga:

- Nu är det verkligen sommar. 

Jag gjorde ju likadant, förstås. Och dessutom kallade vi inte den väldoftande lilla lila blomman för grekisk lövkoja, vi trodde de hette luktviol eller nattviol eftersom de bara luktar på kvällen. Märkligt. Det var sommar. Det var luktvioler och en lila Åreskuta och höfläkten i Danielssons och en motorbåt på Indalsälven. Huset luktade trä när man kom in och kanske en avlägsen doft av kaffe och lite gammal och seg sockerkaka. Och snart styvmorsviolslukt när mamma fyllt en skål med sin bukett. Sen satt vi där i tystnaden vid köksbordet. Tittade på kvällssolstrålarna som låg  på gräsmattan och drack en kopp te med skorpa och marmelad. Eller gammal seg sockerkaka, ifall man ville. Kände hur fötterna liksom kändes lortiga av vägdamm och visste att jag måste tvätta tassarna handfatet innan jag hoppade i bingen. 

Allt det där överfaller mig alltid första varma sommarkvällen. Var jag än är. Och en överjordisk längtan. Återkommer med rapport om växtligheten. När jag ser om luktviolerna tar sig. 

E.

E.