söndag 7 juni 2020

Lössläppt äntligen.

Luktviolerna tar sig.
Regnet strilar och växthuset doftar. Tomatplantorna är tjocka och fina och luktärterna kommer så sakteliga. Ljuvliga tid. Vi stålsatte oss för att inte kunna resa i sommar och jag hade precis räknat ut hur min rastlöshet skulle få utlopp i trädgård och stuga. Då kommer den efterlängtade reselättnaden.
Jag släpper det jag har för händer och riktar blicken mot packningen. Det vill säga köket till husbilen som står diskat och klart på köksgolvet. Kommunikationsradion till motorcykeln. Kartboken - roligaste vägarna. Var är den? Växthusspaden slänger jag på golvet.

Vi ska få se vårt barnbarn live. Fattar du? Längtan är stor, fast vi inte kan föreställa oss hur den ska vara sen. Efter att vi har (förhoppningsvis utan hinder av minsta snuvasymtom) fått snusa på den lilles huvud och hört hans röst. Hur är längtan då?

I förmiddags videochattade barnbarnet med sin farmor och farfar. Han blinkade flera gånger och vinkade vilket uppenbarligen betydde "kom genast hit". Han sa också nåt men det är hemligt. Nåja, vi får åka till Skåne - inte det sämsta. Eftersom det eviga åksuget i min tarm har hållits tillbaka med mer våld än vad jag anat, satte jag igång med att - städa. Just det. Om jag inte får åka NU, måste energin ut nån annanstans. Du vet, stryka gardiner till stugan och skura kaklet bakom spisen. Och absolut INTE jobba en enda dag till fast det är två veckor kvar. Jag har inte tid med det. Jag måste packa. Och sticka en barnkofta. Baka kakor och göra en lista på vad mamma behöver.

Den lille väntar. Jag ska bara tanka.

/E






1 kommentar:

Ingemar Edfalk sa...

Naä, men nu sa ju Tegnell att ingen får lämna Jämtland eftersom bläckåsbacken ännu inte är tillplattad. Satt...