Sen jag var liten har jag fått höra att man åkte hem för att hälsa på. Planen var att återvända till Amerika men så gick det där osänkbara skeppet under, du vet Titanic, och då tordes de inte åka nåt mer. De blev kvar. Lite senare fick jag en annan version: mormorsmor Märit kunde inte trivas i Sverige, hon ville tillbaka till USA. Därav beslutet att återvända. Men som det blev som det blev, så fick Märit tre barn till och skötte ungar, kor, grisar och höns på en liten gård i skogen och sen dog hon ung, tyvärr. Då fick mormor ta över. Fjorton år gammal fick hon pyssla om och göra sin mamma snygg fast hon var död och sen bli mamma åt sina småsyskon med allt vad det innebar medan pappa Erik skötte jord och skog.
Som liten och under min uppväxt var det liksom bara så det var. Mormor hade suddiga minnen från Escanaba, där de bodde. Men hon hade sparat några mynt hon fått för att hon ”dansat” på båten och i hennes dagbok finns recept på Fry Cakes. Som mellannamn hette hon Constance. Jag kände ingen som hade en mormor som hette Constance så det var minsann nåt att skryta med. Mormor berättade också om sin uppväxt på den där gården och det hände att vi åkte dit. Särskilt när nån av hennes syskon hälsade på i sin barndoms trakter. Efter mormors död hände det att min mamma och min morbror ville åka dit, fast de aldrig har bott där. Då fick vi ungar följa med och fika på brotrappan och känna historiens vingslag.
Men just det där med Amerikaresan är spännande. Jag har plöjt ett antal passagerarlistor men har ju faktiskt ingen aning om varifrån de åkte och var de landade. Bara var de slog sig ner. Jag fortsätter läsa och leta. Gamla brev säger inget om emigration och resa och de tidiga åren over there och mormors lilla dagbok som jag har berättar inget. Däremot har jag fått detaljer från livet på den lilla gården och tänker att mormor var bra på att berätta och beskriva även om det är fragment. Att hon som 11åring fick gå och handla åt familjen, tex. Först ner genom skogen, sen över Indalsälven i båt (hennes far rodde för vattnet var för strömt) och sen en nätt promenad till affären i Björnänge (?) och sen tillbaka ner till stranden och invänta sin far. Och ändå fast det var lååångt och tungt och ensamt har hon beskrivit allt det vackra i Åredalen med fjäll och skog och vatten och dofter och ljud. Hon har också skrivit hur lyckliga de var trots ont om pengar, en död mamma och plikten att ta hand om sin småsyskon.
Mamma har också både skrivit och berättat sånt som jag fått ta del av fast det är en annan tid. Om tidiga mornar i iskallt kök, om låååång väg till drömjobbet på affären och så lycklig trots brist på pengar och dagens lyx. Det där kommer ofta fram nu när jag gräver i gamla minnen både i dokument och brev och annat. Den där lyckligheten. Det är nåt speciellt och jag tror att det var meningen att de skulle bli kvar där i Åredalen. Jag har forskat långt bakåt och ser att på mormors sida håller vi oss runt Renfjället och på morfars sida runt Hammerdal och Lit.
Vi är jämtar ända tillbaka till 1400-talet. Känns fint, det.
Återkommer med mera spännande saker. Här ses ett par minnen, ytterligare en generation som fick sitta på sina förfäders bro i Tvärsätt och naturligtvis njuta av Tvärån, fast storebror ängsligt håller fast lillebror.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar