Ta vara på livet! Rapport från Tegelbruksvägen: Sommarpyssel 2

Ja, släktforskningen får vänta. Nu är allt fokus på Finn.

Finn är vårt första barnbarn. Man är farmor. På riktigt.

En dag i mitten på juni tog vi husbilen till Malmö där den lille bor. Väl isolerade från omvärlden skulle vi få ta del av den ljuvliga lilla parveln, ja kanske till och med få snusa och bära på undret. Att bila genom sommarsverige får mig alltid att känna förundran över det land vi bor i. Varje gång åker vi nya vägar, varje gång gör vi nya upptäckter. Varje landskap har sin charm. På grund av den outhärdliga hettan (ja, jag tillhör ju dom som gillar det vi ofta kallar "svensk sommar", dvs ca 23 grader och i bästa fall uppehåll), tog vi oss bara korta bitar. Den där gamla husbilen som kostat mekanikern åtskilliga timmar kvällar och helger, den älskar vi. I alla fall jag. Att kuska runt med huset på ryggen och alla tänkbara bekvämligheter - det gillar jag.

Nå, vi landade på en tom camping vid Fryken, sedan på en parkering nånstans i Dalslandsskogarna och på den tredje dagen rullade vi in på en cirkus i Malmö, där vi skulle bo. Eller nja, det var i alla fall en campingplats som ståtade med dyra hus att hyra (cirkusvagnar) samt ett stort cirkustält för eventuella happenings och en foodtruck, tillika. Lugnt och skönt. Vi och några få till. Lagom i dessa tider.

Och så fick vi då beskåda undret, så småningom. Några få månader gammal, rund och go, låg han där och betraktade oss misstänksamt. Det lilla ljusa håret stod på ända, huden doftade bäbis och armarna var som gjorda att bita i... Ja, missförstå mig rätt. Jag kunde inte låta bli att bita i mina egna ungar heller. Vad jag minns skrattade dom mest. Möjligen kan det ha lett till att en av de små senare blev känd som "han som bits" på dagis och andra lyfte upp sina bebisar när jag och min kull kom.... Nåja, sånt man får fundera över på gamla dar.

Det är så märkligt. Jag och maken får vänja oss vid att se den lille filuren typ tre gånger om år om vi har tur. Ja, fast det gäller nu. Vi har redan planerat för hur det blir om några år då vi förhoppningsvis får rå om längre tider. Du vet, lekstuga, 14 kilo lego, sju hyllmeter sagoböcker, sandlåda, verkstad med allt som behövs för den lille kontnären, musikstudio, sportstuga, räserbil.... Ja, hos farmor och farfar ska allt hända. Det ser vi fram emot. Om ödet vill oss väl blir vi gamla och starka.

Vi var ju tvungna att återvända efter tre dagars oupphörligt snusande och tittande och bärande. Och jag skänker en varm tanke till en som inte längre finns med oss i livet. När vi var nyblivna föräldrar och inte visste hur vi skulle stå och gå eller sitta med den lille fanns Ingrid. Hon bodde två kvarter bort med tre ungar och gubbe. På nåt vis visste hon hur det kändes när man var nymamma. Jag minns glasklart när hon kom in och skyndade sig att tvätta händerna (35 år innan coronatiden) och sen förklarade för oss att "je ske bäre hit och syytt je". För dig som int´begrip så betyder det att man bara ska bära, ha i famn, ha i knät... njaä, det går inte att förklara riktigt. Och så tog hon sen bebisen i famnen och talade om för honom att han hade det bäst som fått oss som föräldrar, att vi var dom viktigaste som fanns och att vi älskade honom över allt annat. Men att ibland skulle hon in och sytta...

Det blev väldigt mycket syttat för Ingrid kan jag säga. Men det är en annan historia som jag ska berätta en annan gång. Saker man minns när man snusar på en bebis.

Som sagt, vi var ju tvungna att åka hem. Färden hem i normalväder gick via Öland, Lönneberga och Bullerbyn, Vikbolandet och Kolmården och väl hemma väntade växthuset med tomaterna och alla krukväxter som släppts ut till sitt sommarbete. Lyckliga farmor och farfar, ja, det är vi det, bjöd in blom- och husvakterna på grillmiddag. Och packade hojväskorna samtidigt. Återkommer.