Måste skynda mig...

 ...att skriva några rader för att dokumentera det som hände i morse. Annars försvinner det. 

Det regnade. Vi har spänt upp en plast som provisoriskt tak på altanen under bygget. Vi har plåttak på huset. Smattrandet av regnet som alltid är tydligt i ett hus med plåttak förstärktes av ett lika högljutt smattrande på den där presenningen. Fönstret var som alltid öppet. 

Jag befann mig i halvdvala nästan vaken. Plötsligt svepte ett luktstråk av grönska in i min näsa. Samtidigt hörde jag hur tydligt som helst att något djur utanför fönstret slet av gräs och tuggade i sig med ett malande ljud. Jag visste att det var en kossa. Tänkte att det var konstigt att de stod vid hagen och åt, det hällregnade ju. Borde dom inte vara under träden i dungen? Men troligtvis hade de just kommit till sitt sommarbete så lusten att smaska i sig av det orörda gräset var för stor. 

Jag lyssnade på regnet och kände gräslukt och tänkte att morgonens väder skulle innebära någon timmes serietidningsläsning på magen inne på garderobsgolvet medan regnet föll som mest. Och så kände jag trälukten från golvet och en viss doft av kläder som kanske inte varit vädrade på ett tag. 

Alltså, jag var där. Nån gång då jag var elva-tolv år. Det var magiskt. Det har gjort min dag. Jag var ju liksom tvungen att vakna lite till så att jag kunde masa mig upp ur bingen och kolla om plasten låg kvar över bygget och dessutom brygga det absolut nödvändiga kaffet. Men ändå - jag var på riktigt tillbaka i barndomshemmet i träkåken i backen. Kanske några pennor och lite papper kan bistå till att fästa minnet nånstans. Som sagt. magiskt.

Plåttak


/E

Slut på sommarpyssel. Nu gäller det att fortsätta ta vara på vardagen. Och livet.

 Jag startade terminen med ny klass, som mentor i en åk 8. Rent krasst har vi omstrukturerat oss pga personalbrist och annat stök. Nu har jag hoppat in som gubben i lådan hos ett härligt gäng. Får se hur länge jag blir kvar på jobbet.

Ja, missförstå mig rätt. Jag gillar det jag gör och skulle jag ogilla det mycket då är jag skapt sådan att jag byter sida och gör nåt annat. Arbetsamt och tungt bitvis - ja, absolut, men glädjen över de ungdomar jag möter och vad jag ser och samarbetet med kollegor som hållit ut år efter år, det överskuggar liksom det där tungsamma. Jag tänkte mycket på det idag då vi gapskrattade tillsammans som den mest självklara saken i världen fast vi inte har bemanning på alla positioner än och fast vi jobbar allt vad vi kan för att sy ihop dagens schema. OCH coronaskiten på det. Jag kallar pandemin för coronaskiten hela tiden och kommer att fortsätta med det, för det känns bra. Samtidigt hyllar jag en klok och väldigt ung person som använder denna benämning på eländet. 

Åter till "få se hur länge jag blir kvar på jobbet". Jo, det börjar närma sig pensionen. En del vänner har redan klivit in i denna nya världen. Andra säger att dom aldrig ska sluta jobba för man kan inte tänka sig det. Naturligtvis finns det olika skäl till varför man gör som man gör. Ytterst är det nog ekonomi men jag har också hört många fråga sig vem man är som pensionär. Intressant. Jag tror att det är då jag kommer att gå tillbaka till mitt sanna jag. Jag kommer att sitta under min korkek. Tror jag. Ifall jag också blir pensionär. Kanske.

Ja, inget är ju hugget i sten. Men jag måste säga att det är en skum känsla som gärna tränger sig på om dagarna: det är sista gången jag gör detta. Tänk om det är sista gången jag går till jobbet på en skola och får en ny kalender för året som ska fyllas med anteckningar om möten, uppdrag, prov, planeringar, betyg, telefonnummer, allergier, mailadresser och påminnelser. Något telefonkonstverk, påbörjat men alltid havererat smart system att bokföra elevprestationer, datum för jullov och Pelles Spanienresa och Annas utvecklingssamtal. Tänk om....

Jag lever i nuet, verkligen, och funderar på varje detalj jag gör. Tänk om... Och vem är jag då som pensionär när jag sitter under korkeken med en avsevärd summa pengar mindre i månaden och plötsligt hinner läsa dubbla mängden böcker och göra klart diverse sagobilder? Ja, det vet man inte. Kanske blir det inte så att jag nånsin slutar jobba. Vad vet man. Tills vidare återkommer jag med rapporter om saker som förgyller lärarlivet. Jag gör faktiskt annat än att resa, för dig som undrar. 

Vårt Näkten. En lisa för själen.

/E.

Sommarpyssel 5 - saker att göra på semestern

Höga kusten. Jag har en obehagskänsla jag inte kan identifiera riktigt. Den bara finns där. Ja, när någon säger höga kusten längtar jag åt andra hållet. Ingen förklaring.

Ett par gånger har jag tidigare varit där och då har det varit semester med familjen, en kortare sådan. Första gången då vi åkte för att ekonomin inte tillät den sedvanliga turen runt halva Sverige. Vi hade det trevligt men ett par av ungarna var på väg mot tonåren och det var lite vajigt som det är då med allas viljor. Andra gången hade redan två aviserat att det fick vara slut med familjesemestrar hopklämda i samma stuga eller tält så vi tog helt sonika med de två yngsta och for. Kort. Lätt att ta sig hem om det skulle behövas liksom. Mor- och farföräldrar stod för hemmaservicen när det behövdes, minns jag. Kanske är det detta som gör att jag har denna obehagskänsla - det att det var en förändring på väg. Barn växer som bekant och livet tar nya vägar. Eller kanske är det ett tidigare liv med diverse vedermödor som gör att jag ruskar på mig vid tanken på att åka till Höga kusten? Vad vet man? Nåja, nu ska du få höra hur det blev den här gången.

Maken hade gjort en resa med några "gubbar" på hoj medan jag roat mig med barnbarnet i enande del av världen. Resan han gjort hade just precis gått till Höga kusten, en fin dagstur på ca 60 mil. Nu föreslog han att vi skulle göra en sådan också men stanna ett par, tre dar åtminstone. Naturligtvis höll jag med. Hojåkning säger jag inte nej till och avståndet kändes lockande, man kunde ju alltid åka hem på nån timme, tänkte jag rent krasst. Dessutom borde jag ju ge området en ny chans på nåt sätt.

Tur var väl det. Vi har haft tre dagars riktigt fin hojåkning på fantastiska vägar med fina vyer och mysiga småbyar blandat med öppet hav och skärgård. Av någon anledning var det svårt att hitta boende eftersom vi inte vill trängas på tältplatsernas servicehus i dessa tider. Men till slut fann vi ett rätt hyfsat ställe i Docksta. Priset kan ju säga en del om standarden men är det bara rent brukar vi inte bry oss så mycket. Vi skulle ha Docksta som bas under två nätter, tänkte vi. Dagarna skulle vi tillbringa på vägarna.

Så blev det. Jag har omvärderat Höga kusten och minns nu mest fin körning och perfekt väder. Lite bilder får fortsätta berätta.

Norrfällsviken. Gissa om jag snubblat där jag gått med ansiktet vänt mot stenarna. Inte för att se var jag kliver, utan för att se vilken som passar in i mitt stensamhälle. (En annan historia som handlar om stenar och akrylfärg)

Norrfällsviken. Havet, där är det, havet. Som på Louvren....  Som i Göran Palms dikt. En favorit.

Vi fastnade liksom här en stund. Det är nåt magiskt med ljudet av vågor.

Vissa platser fick mig att längta extra mycket till Norge. En sommar utan norska vägar är liksom lite fattigare, tycker jag. Det fattas för mycket.

Som ovan.

 

Bönhamn. Grymt besviken att Arnes Sjöbod var borta...

Höga kustenbron

Spegelblankt vatten får mig alltid att stanna upp. Det påminner om så mycket gott att det är omöjligt att inte stanna och bara titta. 

Bottniska viken

Bilden påminner om något -vad? Vet du?

Norrfällsviken.

//E