Måste skynda mig...

 ...att skriva några rader för att dokumentera det som hände i morse. Annars försvinner det. 

Det regnade. Vi har spänt upp en plast som provisoriskt tak på altanen under bygget. Vi har plåttak på huset. Smattrandet av regnet som alltid är tydligt i ett hus med plåttak förstärktes av ett lika högljutt smattrande på den där presenningen. Fönstret var som alltid öppet. 

Jag befann mig i halvdvala nästan vaken. Plötsligt svepte ett luktstråk av grönska in i min näsa. Samtidigt hörde jag hur tydligt som helst att något djur utanför fönstret slet av gräs och tuggade i sig med ett malande ljud. Jag visste att det var en kossa. Tänkte att det var konstigt att de stod vid hagen och åt, det hällregnade ju. Borde dom inte vara under träden i dungen? Men troligtvis hade de just kommit till sitt sommarbete så lusten att smaska i sig av det orörda gräset var för stor. 

Jag lyssnade på regnet och kände gräslukt och tänkte att morgonens väder skulle innebära någon timmes serietidningsläsning på magen inne på garderobsgolvet medan regnet föll som mest. Och så kände jag trälukten från golvet och en viss doft av kläder som kanske inte varit vädrade på ett tag. 

Alltså, jag var där. Nån gång då jag var elva-tolv år. Det var magiskt. Det har gjort min dag. Jag var ju liksom tvungen att vakna lite till så att jag kunde masa mig upp ur bingen och kolla om plasten låg kvar över bygget och dessutom brygga det absolut nödvändiga kaffet. Men ändå - jag var på riktigt tillbaka i barndomshemmet i träkåken i backen. Kanske några pennor och lite papper kan bistå till att fästa minnet nånstans. Som sagt. magiskt.

Plåttak


/E