Jag startade terminen med ny klass, som mentor i en åk 8. Rent krasst har vi omstrukturerat oss pga personalbrist och annat stök. Nu har jag hoppat in som gubben i lådan hos ett härligt gäng. Får se hur länge jag blir kvar på jobbet.
Ja, missförstå mig rätt. Jag gillar det jag gör och skulle jag ogilla det mycket då är jag skapt sådan att jag byter sida och gör nåt annat. Arbetsamt och tungt bitvis - ja, absolut, men glädjen över de ungdomar jag möter och vad jag ser och samarbetet med kollegor som hållit ut år efter år, det överskuggar liksom det där tungsamma. Jag tänkte mycket på det idag då vi gapskrattade tillsammans som den mest självklara saken i världen fast vi inte har bemanning på alla positioner än och fast vi jobbar allt vad vi kan för att sy ihop dagens schema. OCH coronaskiten på det. Jag kallar pandemin för coronaskiten hela tiden och kommer att fortsätta med det, för det känns bra. Samtidigt hyllar jag en klok och väldigt ung person som använder denna benämning på eländet.
Åter till "få se hur länge jag blir kvar på jobbet". Jo, det börjar närma sig pensionen. En del vänner har redan klivit in i denna nya världen. Andra säger att dom aldrig ska sluta jobba för man kan inte tänka sig det. Naturligtvis finns det olika skäl till varför man gör som man gör. Ytterst är det nog ekonomi men jag har också hört många fråga sig vem man är som pensionär. Intressant. Jag tror att det är då jag kommer att gå tillbaka till mitt sanna jag. Jag kommer att sitta under min korkek. Tror jag. Ifall jag också blir pensionär. Kanske.
Ja, inget är ju hugget i sten. Men jag måste säga att det är en skum känsla som gärna tränger sig på om dagarna: det är sista gången jag gör detta. Tänk om det är sista gången jag går till jobbet på en skola och får en ny kalender för året som ska fyllas med anteckningar om möten, uppdrag, prov, planeringar, betyg, telefonnummer, allergier, mailadresser och påminnelser. Något telefonkonstverk, påbörjat men alltid havererat smart system att bokföra elevprestationer, datum för jullov och Pelles Spanienresa och Annas utvecklingssamtal. Tänk om....
Jag lever i nuet, verkligen, och funderar på varje detalj jag gör. Tänk om... Och vem är jag då som pensionär när jag sitter under korkeken med en avsevärd summa pengar mindre i månaden och plötsligt hinner läsa dubbla mängden böcker och göra klart diverse sagobilder? Ja, det vet man inte. Kanske blir det inte så att jag nånsin slutar jobba. Vad vet man. Tills vidare återkommer jag med rapporter om saker som förgyller lärarlivet. Jag gör faktiskt annat än att resa, för dig som undrar.
Vårt Näkten. En lisa för själen.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar