Sommarpyssel 5 - saker att göra på semestern

Höga kusten. Jag har en obehagskänsla jag inte kan identifiera riktigt. Den bara finns där. Ja, när någon säger höga kusten längtar jag åt andra hållet. Ingen förklaring.

Ett par gånger har jag tidigare varit där och då har det varit semester med familjen, en kortare sådan. Första gången då vi åkte för att ekonomin inte tillät den sedvanliga turen runt halva Sverige. Vi hade det trevligt men ett par av ungarna var på väg mot tonåren och det var lite vajigt som det är då med allas viljor. Andra gången hade redan två aviserat att det fick vara slut med familjesemestrar hopklämda i samma stuga eller tält så vi tog helt sonika med de två yngsta och for. Kort. Lätt att ta sig hem om det skulle behövas liksom. Mor- och farföräldrar stod för hemmaservicen när det behövdes, minns jag. Kanske är det detta som gör att jag har denna obehagskänsla - det att det var en förändring på väg. Barn växer som bekant och livet tar nya vägar. Eller kanske är det ett tidigare liv med diverse vedermödor som gör att jag ruskar på mig vid tanken på att åka till Höga kusten? Vad vet man? Nåja, nu ska du få höra hur det blev den här gången.

Maken hade gjort en resa med några "gubbar" på hoj medan jag roat mig med barnbarnet i enande del av världen. Resan han gjort hade just precis gått till Höga kusten, en fin dagstur på ca 60 mil. Nu föreslog han att vi skulle göra en sådan också men stanna ett par, tre dar åtminstone. Naturligtvis höll jag med. Hojåkning säger jag inte nej till och avståndet kändes lockande, man kunde ju alltid åka hem på nån timme, tänkte jag rent krasst. Dessutom borde jag ju ge området en ny chans på nåt sätt.

Tur var väl det. Vi har haft tre dagars riktigt fin hojåkning på fantastiska vägar med fina vyer och mysiga småbyar blandat med öppet hav och skärgård. Av någon anledning var det svårt att hitta boende eftersom vi inte vill trängas på tältplatsernas servicehus i dessa tider. Men till slut fann vi ett rätt hyfsat ställe i Docksta. Priset kan ju säga en del om standarden men är det bara rent brukar vi inte bry oss så mycket. Vi skulle ha Docksta som bas under två nätter, tänkte vi. Dagarna skulle vi tillbringa på vägarna.

Så blev det. Jag har omvärderat Höga kusten och minns nu mest fin körning och perfekt väder. Lite bilder får fortsätta berätta.

Norrfällsviken. Gissa om jag snubblat där jag gått med ansiktet vänt mot stenarna. Inte för att se var jag kliver, utan för att se vilken som passar in i mitt stensamhälle. (En annan historia som handlar om stenar och akrylfärg)

Norrfällsviken. Havet, där är det, havet. Som på Louvren....  Som i Göran Palms dikt. En favorit.

Vi fastnade liksom här en stund. Det är nåt magiskt med ljudet av vågor.

Vissa platser fick mig att längta extra mycket till Norge. En sommar utan norska vägar är liksom lite fattigare, tycker jag. Det fattas för mycket.

Som ovan.

 

Bönhamn. Grymt besviken att Arnes Sjöbod var borta...

Höga kustenbron

Spegelblankt vatten får mig alltid att stanna upp. Det påminner om så mycket gott att det är omöjligt att inte stanna och bara titta. 

Bottniska viken

Bilden påminner om något -vad? Vet du?

Norrfällsviken.

//E