Nu när man sitter på kammarn och kan landa i sig själv lite, ensam i huset, finns det gott om plats för skrivande och ritande. Tack och lov.
På sistone har jag dock allt mer frågat mig vad det är bra för. Vad är målet? Mer än att jag måste ibland skriva ( och rita med, för den delen) för att veta vad jag tänker, som någon sa. Ja, då fortsätter jag då. Och just nu tänker jag på julfirandet och förhållandet till det. Jag gör så som mamma alltid gjort: förklarar för utflyttingarna att man inte alls behöver känna sig tvungen att fira här och där utan man väljer själv. Vem vill tvinga hem en unge, just för att det råkar vara jul, som egentligen vill vara nån annanstans? Svaret är kanske enkelt. Det vill alla. Det tror jag i alla fall, med tanke på allt från gamla juldängor om att man kommer hem till jul till dagens sociala mediebrus med en aldrig sinande bildflod av samlade generationer.
För mig, som alltid velat samla ALLA, känns det konstigt att det börjar fattas någon fast det är naturliga skäl till det. i år var det särdeles märkligt, men ändå var det jul. Det märker jag ju. Jag har bakat kakor, kokat saffransknäck och nån vegansk variant som smakade skumgummi, tomtarna är på plats och julgardiner och hyacinter i varje fönster. Jullukten ligger tung i huset, så även på gatan, för ute har det luktat mest revbensspjäll, tycker jag. Kanske har man kunnat vädra Jansson också. Själv har jag öppnat dörrar och släppt ut diverse kåldofter: brysselkål badande i smör och nötter, picklad rödkål och den absolut livsnödvändiga långkålen, gräddig och grön.
Julgranen är traditionsenligt klädd strax före julafton och lackarkvällen var den 23e. Som vanligt. Tre unga personer och en hund drällde in till Kalle Anka och pigs in a blanket with pink rhubarbmargaritas enligt Jamie Olivers julkoncept i stället för glögg. Alltså, man var ju bara tvungen att hitta på nåt. Nåt annat. Nåt annat att minnas än corona, menar jag.
Det gjorde succé. Kanske särskilt de små grisarna. Här satt alltså vi och mumsade på snacks bestående av baconlindad blodpudding, baconlindad korv och baconlindad brie med cashewnöt. Blodpuddingarna gick åt först. Nedsköljda med ljusrosa margaritas. Tänk på det en stund. Ett vinnande koncept.
Julmiddag och julklappsöppning och pangtjoff slut på allt. Osentimentalt skuffade vi ner pappersskräp i kassar och bytte kvitton för eventuella byten av varor. Hunden fick leverpastej och en promenad och alla somnade lyckliga och glada och tacksamma för att vi har ett gott hem i ett gott land. Och då låg jag och tänkte på jularna och de nära och kära och hur det varit.
Mamma och jag pratar ibland om "förr i tiden" eftersom det oftast är där hon befinner sig i tankarna nu. Som alltid då det blir jul berättar hon att jularna var bäst när hon var liten och att det vore en innerlig önskan att vi skulle fått uppleva den stämning och det hon upplevt. Den finns inte nu, säger hon bestämt och det har hon alltid sagt. Troligen säger jag samma sak, för jag tänker ju samma sak. Undrar om våra barn också tänker det? När jag frågat mamma säger hon att det var högtidligt, alla samlades, man tände gran och åt länge och var lediga tillsammans, åtminstone en dag eller två. Julklappar har alltid varit viktigt, inte nödvändigtvis stora och dyra, hellre många små. Jag tänker nog samma sak om mina barndomsjular. Och önskar att våra ungar fick ha samma känsla av högtid. En sak är då säker: att alla samlades har varit ett tecken på jul. Och varför inte? Julen är lång, går att töja. I fjol hade vi julafton två gånger då en hemvändare kom senare. Det går alldeles utmärkt. BARA DOM KOMMER HEEEEM.
Så där ja.
Nu är det ju så att det inte går att återuppväcka döda eller kommendera hem folk hur som helst i coronatider. Men annars, så... Samtalade med den som bor på andra sidan norska gränsen och undrade hur han skulle överleva jul utan gamla mor och far och sina barndoms nejder. "Inge bekymmer för mig, det", sa han glatt och upplyste mig dessutom att det nog mer var mitt bekymmer att han skulle vara allena. Den andre som bor i en annan världsdel, dvs Skåne, avslöjade en lite mer känslosam hållning och sa att "det känns lite konstigt" men tröstade oss alla med att det går att skajpa. Nåja, barnbarnet är nog mer intresserad av mor och far än skajpande med några gamla jämtlänningar än så länge. Men vänta bara.
Andra tider kommer. Men inget är som när man är liten och ALLA är samlade, så det så.
/E
2 kommentarer:
Ja, vad är målet? Citerar min salig (som snart alla jag haft) lärare Margareta Linton Lindecrants: Varför? Ja man får väl hoppas att det är ett behov av att uttrycka sig helt enkelt. Mer än så behövs ju inte. Som grottmålarna.
Eller som Gunnar Smoliansky: ”Mitt att göra någonting sträcker sig inte längre än till att göra bilden. Jag har inga planer för bilden sedan. Jag har inga planer alls. Jag bara gör.”
Å sen det där med hemma. Var är det? Om man bott längre på en plats än på en annan så blir väl det hemma? Eller om man som i ditt fall fått barnbarn, så är väl sonens hemma där han bor? Inte där han föddes. Men visst, jag fattar. Jag brukar kalla det för hemortsrätt. En plats man känner att man har rätt att vistas på, även om man inte varit där på åratal. Så är det med Såå för mig. Och säkert med Östersund för dina avkommor :-)
Begreppet kan man ju diskutera i oändlighet om man vill det. Jag borde kanske vara mer precis och skriva "hem till mig/oss", för det är det jag menar - samvaron är det viktiga, inte var man är. Och det vet ju de som står oss närmast, förhoppningsvis. Ordet "hem" har inget tyngre värde än att det betyder "hem till er" eller "hem till födelseorten". Det senare är ju intressant ifall man vill vara med på "hemvändarfester" (typisk annandagsföreteelse i den här delen av världen) som då värderar ordet "hem" på sitt specifika sätt.
De vuxna barnen säger alltid att dom ska "komma hem" när dom får lust att åka hit. Sen far dom hem när dom åker härifrån. Det ligger ingen värdering i ordet som tur är. De två som bor här i stan skulle aldrig säga att dom kommer hem när kommer till oss.
För intresseklubbens noteringar kan också nämnas den utskällning jag fick en gång i min ungdom då jag råkade säga att jag skulle åka hem (till mitt rum-med-egen-ingång som jag hyrde i stan). Det kändes...snålt? Jag minns det i alla fall.
Trots det senare har jag i själ och hjärta alltid betraktat Åredalen som "hemma" men det borde finnas ett annat ord som beskriver det. Det är ingen plats jag vill bo på och inget finns kvar som skulle kunna vara ett föräldrahem. Vad är det då?
Skicka en kommentar