Eftertanke

 Nu sitter jag här på verandan, föräldralös, på ålderns höst. Naturligt föräldralös. Men det känns mycket konstigt. 

Igår när jag köpte en del varor till middagen kom jag på mig med att även passa på att kolla upp vad mamma kunde behöva. Det tog tre sekunder innan jag reagerade. Och då slog tomheten till. Vem är jag nu? tänkte jag och gick där mellan hyllorna och visste inte längre vad jag skulle ha. 

Den där lilla stundens förvirring fick passera. Jag såg ingen jag kände och behövde inte hälsa på nån jag ändå inte skulle orka prata med just då. Däremot, medan jag kunde slutföra mina inköp, kom jag på att jag aldrig varit längre bort än tolv mil från min mamma. Förutom naturliga situationer som semesterresor. Jag har flyttat men inte långt. Vi har setts och umgåtts rätt frekvent genom åren, alltså, varav de sista två mer i mitt medvetande än i hennes då åldersdemensen tog över helt. 

I förrgår hölls begravningsgudstjänst och mamma överlämnades till något ljusare, förhoppningsvis. Det var sorgligt, men inte ohanterligt. Vi var i en fantastiskt fin kyrkolokal, bårtäcket råkade vara blått som var mammas favoritfärg på saker och blommor men inte på kläder.  Det var en ljus och fin begravning, trots allt. Det var vi, familjen, en rätt bra skara ändå. Att vi också fick sjunga sommarpsalmen ”I denna ljuva sommartid” kändes mycket bra. Mamma gav ju allt för den ljusa årstiden.

Efter begravningen hände det som jag egentligen alltid tycker är bland det roligaste som kan hända: alla samlades hos oss och åt mat ihop. Det blev några timmars skratt och prat. En liten prins i ljusa lockar sprang omkring och jag är säker på att mamma i sin nya tillvaro var med oss. Det kändes och känns så. Några gånger har det hänt, under hennes senare år och då hon inte känt igen oss i familjerna, att jag saknat att kunna göra henne delaktig. Hon har alltid lyssnat och varit uppriktigt intresserad av allt vi tagit oss för. När hon inte längre visste vem jag var försvann också samtalen, även om jag fortsatte berätta om våra liv. Då jag visade första bilderna på hennes barnbarnsbarn tyckte hon det var ett under att få se på en så söt och go liten bebis. Men vem det var, det visste hon aldrig. Det är fyra år sen. Hon kände igen mig och pratade om sin bror och sina föräldrar. Men där tog allt stopp. Jag förstod att det bara var en tidsfråga tills hon inte heller skulle veta vem jag var. Det kändes tomt och fattigt, minns jag, när den där tiden kom. 

Det har ju alltså gått en ansenlig tid då jag ändå inte kunnat göra henne delaktig. På något sätt vande jag mig. Men ändå, vem är jag nu, den frågan kom upp som en påminnelse att jag inte ska åka och göra inköp till mamma: toapapper, tandkräm, skurmedel, tvål, kakor, choklad och färska blommor. Alltid blommor och kakor. Nåja. Jag antar att fler upplever samma saker. Man vänjer sig. Snart, väldigt snart ska jag ta tag i de allra roligaste minnena och uppdatera den halvsovande bloggen Enhenna som ska se det komiska i livet och minnas allt fint jag varit med om.

Och jag är helt säker, mamma finns med hela tiden nu. 

/E.

Mamma

 Dagen efter mitt förra inlägg fick min mamma se vad som finns på andra sidan. Hon somnade in klockan sex på morgonen i den tid hon älskade allra mest - den tidiga sommaren med ljusa nätter. Jag höll henne i handen. Hon slutade bara andas. Så var det tyst. 

 Strax efter fyra ringde de. Jag hade väntat på det samtalet ett par veckor. Förberett mig. Allt var som jag tänkt. Såg mig själv som på film på repeat. Messade min bror som förhoppningsvis också fått samtal, toa, ett par ordentliga klunkar kallkaffe, borsten genom håret två tag och bilnyckeln från byrån, bad maken gå ut med hunden och sen komma efter.

Konstigt hur allt är. Det var så lugnt. Vi visste hur det skulle bli. Mamma skulle få vila efter 94 försomrar. Vila från åren i sin egen värld som både roat och stört henne. Ingen värk i benen längre, ingen förlamande trötthet och frusenhet. Vi tror att hon gick in i ljuset, rakt i armarna på sin Arne. Hon hade gjort sitt nu. Uppdraget slutfört. Jag tittade på BrittMarie som satt i soffan med kaffemuggen framför sig. Hon hade varit med mamma sen sena kvällen. BrittMarie berättade att hon efter sin pension från hemtjänsten för flera år sen brukade vaka vid dödsbäddar. Pensionär hade hon bara stått ut med att vara några år. 

- Då har du sett många dö, sa jag, som fortfarande hängde över mamma och kramade hennes hand.

- Oh, ja, sa BrittMarie och drack lite kaffe. 

Jag hade också fått kaffe nu och berättade att mamma jobbade på hotell Årevidden när hon var i jobbåldern.

- Nämen, va säj du? Der har je vöre myttje ma pensionärsgruppan! sa BrittMarie.

Som sagt. Det var ändå rätt lugnt kring mamma. BrittMarie var dessutom en äkta tant, jag kände mig omhändertagen som jag gjorde som barn när tanter var hemma. Nån att luta sig mot, liksom. Maken kom och vi grät lite ihop och drack ännu mer kaffe. Mamma vilade i sin säng, BrittMarie ordnade med praktiska saker och vi gick hem och tog ut hunden på en promenad så länge. Plockade en sommarbukett och gick tillbaka till mamma som nu var finklädd och kammad. Hunden tassade tyst runt och vi sa hejdå en gång till och satte sommarblommorna på sängbordet. Det hade mamma tyckt mycket om. Sen gick vi hem. Jag åkte och handlade mat till kvällen, på hemvägen fick jag lust att hälsa på mamma en liten sväng till. Hon verkade så fridfull. Jag stod en stund och såg på henne, livets slut, så såg det ut. Jag undrade var hon var nu. På kvällen kom min bror och vi tittade in till mamma återigen för att han skulle få säga hej också. Sen gick vi hem. Jag sov lugnt. Ingen skulle ringa på natten. Kanske var mamma med oss. 

Döden är en del av livet. När det sker naturligt är det ändå okej. Sorgen och saknaden finns så klart, men den är hanterbar. Vi var förberedda. Jag tyckte det var fint att BrittMarie var där. Att hon satt lugnt i sin stickade kofta och med kaffekoppen i handen och talade om mamma och livet och döden så naturligt. 

Hur det blir sedan när jag helt plötsligt inte har mamma att besöka varje vecka, det vet jag inte. Kanske vaknar jag upp en dag och får panik för att hon är borta? Eller ingår det i avvecklingen av ens livsuppgifter? Ungefär som när sista ungen flyttade ut och man efter den första tidens frihetsrus ringer alla ungar och helst nån av deras kompisar också och undrar om de vill komma och sova över en helg eller två. Så man får tillbaka sin funktion, liksom.

Det återstår att se. 

Jag är djupt tacksam för att vi hade just mamma som mamma. Det finns mycket att minnas och roliga saker att berätta. Förhoppningsvis i minnesbloggen, Enhenna, som kan få fart nu när min egen pension närmar sig med stormsteg och därmed ”oceaner av tid” som nån knäppskalle berättat för mig att man får. 

/E

Efter Bergen

 Den vidunderliga resan var just en vidunderlig resa. Det är det alltid när man åker ditåt. Trots det väldiga avståndet till en ständigt efterlängtad son är vi ändå glada att han bor just i Bergen. Vilka resor vi gjort när vi varit på besök! 

Våren har gått med två fina resor, en till Malmö och en till Bergen. Snart blir jag pensionär på heltid och ekonomin kommer att se helt annorlunda ut. Jag sa till maken att om vi inte kan resa kommer jag att få ”lappsjuka”. Ordet ”lappsjuka” räknas nu möjligen till de ord vi ska undvika eller helt enkelt avskaffa, det vet jag faktiskt inte i skrivande stund. Men ordet beskriver alltså, enligt min mor, att man tvingas stanna kvar på en ödslig (?) plats utan möjlighet att ta sig därifrån. Hon använde det rätt frekvent ett tag då vi diskuterade min trygga bullerbybarndom i Åredalen och hon fräste nåt om ”lappsjukan” tillbaka, för att tala om för mig att det minsann inte var nån drömtillvaro att ”bo i en grop” med knappt några grannar. Det där är en annan historia som jag kommer tillbaka till sen. Men det var så hon såg det hela ibland innan hon flyttade till staden. 

Men åter till mig - jag förklarade en gång för maken att jag skulle kvävas om jag inte hade möjlighet att resa. Han mumlade nåt tillbaka men jag vet att han är på. Jag har aldrig stött på motstånd då jag känt rastlösheten som brukar sluta i en resplan, stor eller liten. Snarare tvärtom, han brukar utvidga planen lite mer. Då blir det ännu bättre. Resa för mig är en sväng runt Storsjön en vacker sommarkväll. En tur till Malmö. En tripp till Åredalen för att andas barndomsluft eller en femhundramila motorcykelsemester genom Europa eller Skandinavien. Som sagt, resandet stillar en rastlöshet som jag nog är född med. Och så slipper jag ”lappsjuka”….

När vi kommer till Bergen får vi njuta av att bli kungligt ompysslade av sonen som lagar mat och förser oss med alla bekvämligheter som finns. Vi blir serverade frukost, som han annars inte käkar, med en massa gott, han lagar goda middagar och tar oss på sightseeing både till fots och per bil. Kanske har han tagit till sig det stående skämtet om pay-back-time som vi påmint om vid alla soffkörningar och räddningspådrag till tomma kylskåp lite här och var genom åren. Som vanligt kommer jag att leva en längre tid (typ flera veckor) på resan till Bergen. Bilder får berätta resten. Du som undrar över vägvalet så tog vi vägen över Trondheim och sedan Tindevegen över fjället. Wohooo. Njut du med. 

//E.

Första stoppet. Inte utan strul, men fin liten hytte utan något annat än det mest nödvändiga. Helt ok. Utsikten på kvällen var inte heller så dum….

Bilder från Tindevegen

Framme i Bergen

Bryggan

Promenad på Fjellveien

Lille Lungegårdsvann

Hemväg.