Mamma

 Dagen efter mitt förra inlägg fick min mamma se vad som finns på andra sidan. Hon somnade in klockan sex på morgonen i den tid hon älskade allra mest - den tidiga sommaren med ljusa nätter. Jag höll henne i handen. Hon slutade bara andas. Så var det tyst. 

 Strax efter fyra ringde de. Jag hade väntat på det samtalet ett par veckor. Förberett mig. Allt var som jag tänkt. Såg mig själv som på film på repeat. Messade min bror som förhoppningsvis också fått samtal, toa, ett par ordentliga klunkar kallkaffe, borsten genom håret två tag och bilnyckeln från byrån, bad maken gå ut med hunden och sen komma efter.

Konstigt hur allt är. Det var så lugnt. Vi visste hur det skulle bli. Mamma skulle få vila efter 94 försomrar. Vila från åren i sin egen värld som både roat och stört henne. Ingen värk i benen längre, ingen förlamande trötthet och frusenhet. Vi tror att hon gick in i ljuset, rakt i armarna på sin Arne. Hon hade gjort sitt nu. Uppdraget slutfört. Jag tittade på BrittMarie som satt i soffan med kaffemuggen framför sig. Hon hade varit med mamma sen sena kvällen. BrittMarie berättade att hon efter sin pension från hemtjänsten för flera år sen brukade vaka vid dödsbäddar. Pensionär hade hon bara stått ut med att vara några år. 

- Då har du sett många dö, sa jag, som fortfarande hängde över mamma och kramade hennes hand.

- Oh, ja, sa BrittMarie och drack lite kaffe. 

Jag hade också fått kaffe nu och berättade att mamma jobbade på hotell Årevidden när hon var i jobbåldern.

- Nämen, va säj du? Der har je vöre myttje ma pensionärsgruppan! sa BrittMarie.

Som sagt. Det var ändå rätt lugnt kring mamma. BrittMarie var dessutom en äkta tant, jag kände mig omhändertagen som jag gjorde som barn när tanter var hemma. Nån att luta sig mot, liksom. Maken kom och vi grät lite ihop och drack ännu mer kaffe. Mamma vilade i sin säng, BrittMarie ordnade med praktiska saker och vi gick hem och tog ut hunden på en promenad så länge. Plockade en sommarbukett och gick tillbaka till mamma som nu var finklädd och kammad. Hunden tassade tyst runt och vi sa hejdå en gång till och satte sommarblommorna på sängbordet. Det hade mamma tyckt mycket om. Sen gick vi hem. Jag åkte och handlade mat till kvällen, på hemvägen fick jag lust att hälsa på mamma en liten sväng till. Hon verkade så fridfull. Jag stod en stund och såg på henne, livets slut, så såg det ut. Jag undrade var hon var nu. På kvällen kom min bror och vi tittade in till mamma återigen för att han skulle få säga hej också. Sen gick vi hem. Jag sov lugnt. Ingen skulle ringa på natten. Kanske var mamma med oss. 

Döden är en del av livet. När det sker naturligt är det ändå okej. Sorgen och saknaden finns så klart, men den är hanterbar. Vi var förberedda. Jag tyckte det var fint att BrittMarie var där. Att hon satt lugnt i sin stickade kofta och med kaffekoppen i handen och talade om mamma och livet och döden så naturligt. 

Hur det blir sedan när jag helt plötsligt inte har mamma att besöka varje vecka, det vet jag inte. Kanske vaknar jag upp en dag och får panik för att hon är borta? Eller ingår det i avvecklingen av ens livsuppgifter? Ungefär som när sista ungen flyttade ut och man efter den första tidens frihetsrus ringer alla ungar och helst nån av deras kompisar också och undrar om de vill komma och sova över en helg eller två. Så man får tillbaka sin funktion, liksom.

Det återstår att se. 

Jag är djupt tacksam för att vi hade just mamma som mamma. Det finns mycket att minnas och roliga saker att berätta. Förhoppningsvis i minnesbloggen, Enhenna, som kan få fart nu när min egen pension närmar sig med stormsteg och därmed ”oceaner av tid” som nån knäppskalle berättat för mig att man får. 

/E