Eftertanke

 Nu sitter jag här på verandan, föräldralös, på ålderns höst. Naturligt föräldralös. Men det känns mycket konstigt. 

Igår när jag köpte en del varor till middagen kom jag på mig med att även passa på att kolla upp vad mamma kunde behöva. Det tog tre sekunder innan jag reagerade. Och då slog tomheten till. Vem är jag nu? tänkte jag och gick där mellan hyllorna och visste inte längre vad jag skulle ha. 

Den där lilla stundens förvirring fick passera. Jag såg ingen jag kände och behövde inte hälsa på nån jag ändå inte skulle orka prata med just då. Däremot, medan jag kunde slutföra mina inköp, kom jag på att jag aldrig varit längre bort än tolv mil från min mamma. Förutom naturliga situationer som semesterresor. Jag har flyttat men inte långt. Vi har setts och umgåtts rätt frekvent genom åren, alltså, varav de sista två mer i mitt medvetande än i hennes då åldersdemensen tog över helt. 

I förrgår hölls begravningsgudstjänst och mamma överlämnades till något ljusare, förhoppningsvis. Det var sorgligt, men inte ohanterligt. Vi var i en fantastiskt fin kyrkolokal, bårtäcket råkade vara blått som var mammas favoritfärg på saker och blommor men inte på kläder.  Det var en ljus och fin begravning, trots allt. Det var vi, familjen, en rätt bra skara ändå. Att vi också fick sjunga sommarpsalmen ”I denna ljuva sommartid” kändes mycket bra. Mamma gav ju allt för den ljusa årstiden.

Efter begravningen hände det som jag egentligen alltid tycker är bland det roligaste som kan hända: alla samlades hos oss och åt mat ihop. Det blev några timmars skratt och prat. En liten prins i ljusa lockar sprang omkring och jag är säker på att mamma i sin nya tillvaro var med oss. Det kändes och känns så. Några gånger har det hänt, under hennes senare år och då hon inte känt igen oss i familjerna, att jag saknat att kunna göra henne delaktig. Hon har alltid lyssnat och varit uppriktigt intresserad av allt vi tagit oss för. När hon inte längre visste vem jag var försvann också samtalen, även om jag fortsatte berätta om våra liv. Då jag visade första bilderna på hennes barnbarnsbarn tyckte hon det var ett under att få se på en så söt och go liten bebis. Men vem det var, det visste hon aldrig. Det är fyra år sen. Hon kände igen mig och pratade om sin bror och sina föräldrar. Men där tog allt stopp. Jag förstod att det bara var en tidsfråga tills hon inte heller skulle veta vem jag var. Det kändes tomt och fattigt, minns jag, när den där tiden kom. 

Det har ju alltså gått en ansenlig tid då jag ändå inte kunnat göra henne delaktig. På något sätt vande jag mig. Men ändå, vem är jag nu, den frågan kom upp som en påminnelse att jag inte ska åka och göra inköp till mamma: toapapper, tandkräm, skurmedel, tvål, kakor, choklad och färska blommor. Alltid blommor och kakor. Nåja. Jag antar att fler upplever samma saker. Man vänjer sig. Snart, väldigt snart ska jag ta tag i de allra roligaste minnena och uppdatera den halvsovande bloggen Enhenna som ska se det komiska i livet och minnas allt fint jag varit med om.

Och jag är helt säker, mamma finns med hela tiden nu. 

/E.