Fika"främmande"

De senaste dagarna har jag faktiskt kunnat göra det jag haft ett uppdämt behov av: läst, skrivit, ritat.... Min barnbokskompanjon Elin påminde om hur bra det är att jag kan fixa lite julkort till alla marknader vi ska vara med på och sälja vår bok. (Märk väl "hur bra det är att..." , inte "hur bra det vore om...." Det innebär att jag har en fast uppgift som icke kan slarvas bort).

"Gör lite bokmärken också", sa hon. Jaha. Jag började efter att jag lagt på luren. Bokmärken är poppis bland en del författare, förstod jag. Man gör liksom lite reklam för sig själv samtidigt. Men julkort är roligare. Jag njuter av långa dagar med skriv-  rit- och läspyssel. Läsning byts mot lyssning vid behov. Strykjärnet och strykkorgen har svämmat över och dammsugaren snubblar vi över där den stått stilla ett par dagar. Ibland får vi kaffefrämmande. 

"Kaffefrämmande", både anmälda och oanmälda, har på sistone dykt upp oftare. Det känns lite gammaldags och bortglömt i min värld eftersom jag efter studier och heltidsjobb knappast haft så mycket tid över för spontana besök hit eller dit. Alltid så roligt och givande men med en hemlig blick på klockan för nästa steg i vad jag nu haft för mig. Irriterande för mig själv. Och inte minst frågar man sig vad man har för liv, egentligen. Ja, det var då. Pensionstiden startade med fika, i princip, då vi var på hundpromenad en vanlig torsdag och mötte en vän på vägen som genast bjöd hem oss på fika "när vi ändå var så nära". Jag skrek "ja" först av oss. Friheten att fika i nån timme en hösttorsdag utan att nån skulle ha nåt av mig senare kändes ny. Faktiskt. Vi hade massor av avhandla om resor och andra saker så det blev en långdragen fika som bara var trevlig helt igenom. Jag kände mig oerhört ledig hela eftermiddagen sen. 

En annan dag när jag klev över tröskeln efter lite shopping hörde jag en röst från den tiden när man var härligt ansvarslös. En gemensam vän satt vid bordet. Fram med bullarna, hojtade jag, och sen fick jag vädra en hel del från hembyn, gamla minnen, vem som bor var, vem som gjort vad och hur det var DÅ, när vi växte på oss och sprang på krogarna. 

Lika kul var det då damerna från sandlådetiden dök upp en morgon. Tryggt, som att prata med morsan, var det att ha detta kaffefrämmande. Jag känner tacksamhet över att vi råkade hamna på Körfältet och att ungarna fick sina första år där. Då var fikat livsviktigt för mammorna, och papporna med för den delen, när det var dags för dem att axla ansvaret för hemmet och ta en bit av föräldraledigheten. Jag minns morgnar då sönerna vaknat fyra och vid sextiden fanns det en mamma att ringa som hade det likadant. Vi har morgonfikat ihop, halvsovande över våra koppar och tittat på våra pojkar som rullat runt bland leksakerna tills vi äntligen kanske fick vila en stund innan lunchen. Papporna var på sina jobb medan vi "lediga" mödrar gjorde ett annat jobb hemma. Längre fram fikade vi ofta vid sandlådan. Vi kunde varandras tider och vardagsrutiner och visste när den och den gick ut. Det fanns alltid barn. Det fanns alltid föräldrar. Och fika. Vi bakade, det måste vi ha gjort. Jag minns banankakan och kanelbullarna och sockerkakan som det som alltid fanns, samt de eviga Mariekexen. 

Ja, och sen bara ebbade det hela ut då vi fick tonåringar och vi flyttade på oss och umgänget blev mer på festnivå. Men det är en annan del av historien. 

Idag har jag, liksom min mamma sa, bakat lite bullar så jag har, ifall. Ska jag vara ärlig är det inte bara bullar. Jag bakar gärna och tänker att fikaträffarna ska återupplivas nu när vi är gamlingar. Eller vad vi kallas. Slå mig gärna en signal innan, jag vill faktiskt fortfarande helst vara hemma och ha satt på kaffet. 

Nu är det dags att ägna en stund åt ritandet. Men så sakteliga tar även skrivandet mer fart igen och det är bra, för jag brukar säga att "jag skriver för att veta vad jag tänker", citat från okänd, men stämmer på mig. Precis som jag undrar vad jag ska göra med alla våra fotoalbum som svämmar över hyllan snart, så undrar jag vad som kommer att hända med mina dagböcker den dagen jag inte finns mer. Där finns massor av roliga saker att gräva i, eftersom jag började skriva då jag var nyss tolv år fyllda. En del är inte för alla, men det mesta ligger som grund för betraktelser och minnen i Enhenna. Förhoppningsvis är det mesta preskriberat av det man gjort och sagt, så det gör inte så mycket om någon känner igen sig där. Förresten är jag så pass gammal att jag bjuder på det. Känns skönt. 

/E 

Dagsanteckning

 Nu har jag provat på tiden som pensionär en månad drygt. 

Så gott som alla jag träffat på har frågat hur det känns för att sen snabbt svara sig själv att det måste var skönt alternativt "järalaust" (för den ickinvigde i dialektala uttryck: göralös eller inaktiv). Ja, själv vet jag ärligt talat inte. Däremot vet jag att ett större antal bekanta har uttryckt sig om att "nu när jag har all tid i världen..." Va? Vadå all tid? Jag är inne i min sista livsperiod och har sista biten av livssnöret kvar bara. Lite grått, obestämt suddigt i slutet av linan. Jag har haft turen att följa livsordningen som vi västerlänningar brukar se den i nutid. Barndom utan svält, skola, utbildning, familjebildning och sen jobb varvat med semester och sen pension. Frisk. Som en bonus. Mitt inre kvar i 35-årsåldern. Än så länge.

Jag träffade en vän på en av alla hundpromenader som, efter att ha sagt ovan nämnda fraser om min pension, konstaterade att det är konstigt att vi inte är äldre än sisådär 35 i hjärnkontoret. Vi, för jag håller med, pratade om det där att man liksom inom sig är densamma fast man är gammal. Hon är några år äldre än jag dessutom. Klart att vi är klokare av den livserfarenhet vi fått, men jag upplever mig själv inifrån som densamma som jag var då jag kom ut i arbetslivet och hade ungarna på g. Hon var rörande överens med mig, precis som många andra jag pratat med.  Men någon sorts förändring måste ju ha skett, annars är det ju ingen vits. 

Jag rannsakar mig själv. Jag är ledig. Det innebär att jag inte behöver se veckan som jag brukar se den, rutinstyrd som jag kan vara. Jag har bytt ut läsning av elevarbeten och annat skolmaterial mot böcker. Jag läste ut Arvejord med god behållning och en halvtimme senare startade jag på Jävla karlar. Det ser lovande ut med den också. Boktipsen strömmar in från alla håll och lästiden ökades markant efter pensioneringen. Men samtidigt ska jag rita, några marknader efterfrågar julkort då jag ändå ska stå och sälja vår barnbok tillsammans med Elin. Då ritar jag och byter läsning mot lyssning. Så har det gått någon timme på blanka vardagen och jag undrar vad jag borde göra som skulle kännas som om jag gjort något, ifall du fattar vad jag menar. Då lagar jag mat eller kokar kaffe. Sen är det samma visa igen. Rita lite till, lyssna lite till. Ja, hunden ska ut däremellan. 

Rätt skönt. Men jag känner mig själv, snart slår rastlösheten till. Det brukar botas med en biltur eller ett mindre projekt som att städa tvättstugan. Än så länge är det dock lugnt. 

Jag sminkar mig inte, upptäckte jag i morse. Annars har det varit rätt viktigt för mig. Lite färg på ögonen och jag känner igen mig själv. Men i samma stund jag stängde skolporten bakom mig verkar jag ha tappat bort mascaran. Konstigt. Det är inte jag. Ifall ni ser mig på affären eller allmänt ute bland folk så upptäcker ni nog också att jag skiter fullkomligt i om jag lufsar runt i trädgårdströja och långkallingar. "Jag ska bara..." tänker jag och åker ohämmat till stormarknaden för att shoppa mjölk och ägg. I fredags träffade jag på ett gäng före detta elever som gjorde stora ögon. "Vem fan är hon?" stod det skrivet tvärs över pannan på dem. Jo, nu fick de allt se hur en pensionär ser ut. (För att inte förskräcka allt för mycket kan jag tillägga att mer planerade turer innehåller både anständig klädsel och lite eyeliner.) 

Sover på morgnarna gör jag inte. Jag vill kliva upp samtidigt som världen (i det här fallet min hemstad) vaknar. Det vill säga runt sextiden. Kokar kaffe, eller nej, jag brygger kaffe. Läser tidningen, och innan jag läser tidningen måste jag ju gå ut i postlådan och det innefattar en pyttepromenad, men jag går aldrig raka spåret in. Har jag tur har den morgontrötta doggen vaknat och vill kissa på gräsmattan, annars går jag ensam ett varv i trädgården. Alltid. Morgonluften och ljuden påverkar mig positivt på ett sätt jag inte orkar prova att förklara. Andas in, lyssna, titta, känn. Varje dag.  Det är sen gammalt. Här är det ju skillnad, som pensionär kan jag göra det just varje dag och tänka på att i nån av bilarna som svischar förbi på gatan sitter mina före detta arbetskamrater på väg till jobbet. 

Det har hänt en hel del sen vi var i Norge för övrigt som också har med min ledighet att göra. vi har haft en hel del fikafrämmande eller till och med själva varit på fika hos någon. Det är väl pensionärsaktigt? Någon bara dräller in. Jag behöver inte tänka på att jag har trettio elevuppsatser att läsa eller veckans lektioner att detaljplanera plus en plan B på desamma. Sånt kunde stressa mig förr. Därför har jag nu säkrat upp pensionärstiden med att ha fikabröd tillgängligt. Det kunde vara lite si och så med det tidigare. Dessutom har vi haft besök som bott kvar några dagar utan att vi har behövt styra till helger. Och haft finmiddag på sketen tisdag, till exempel. Välkommet besök och trevliga samtal. 

Men jag är rätt trött på kommentarer kring pensionen som att man har all tid eller grattis hur känns det. Jag fattar att det är av omtanke, grannen förärade mig en flaska av favvovinet till och med, men jag har min bild av min pension klar för mig sedan länge tillbaka. Det är nu jag äntligen får vara hur upptagen jag vill med mig själv. Ja, gubbe, familj och hund är inräknade i "mig själv", men att betraktas som självklart tillgänglig för all sköns evenemang och påhitt - nej tack. Jag har själv tillhört gänget som sagt att dom där pensionärerna har ju all tid i världen. Men jag insåg snabbt för några år sen att jag aldrig mer skulle tänka så. Den dyrbara tiden man själv kan styra över, den är nu. Jag talar för mig själv, som jag är skapt. 

Så nu när förmiddagen är slut och hundträning och därmed en liten biltur väntar, kan jag konstatera att det blir ytterligare en bra dag. Järalaus blir jag aldrig, rastlös kommer jag att bli. Det senare löser jag alltid. För övrigt saknar jag just idag mamma och hennes fika med ugnsvärmda gifflar hemma på Divisionsgränd. Hon skulle ha tänt ett ljus och frågat om ungarna och medan vi fikade skulle hon ha sagt att snart är det hennes favoritmånad, november. Och jag skulle ha varit lika frågande varje gång och tänkt när huunn började det - mamma som alltid avskytt mörker och vinter? Nu ligger hon i tryggt förvar med ansiktet vänt mot höstprakten ovanför sig.

Återkommer med nya funderingar snart.

/E