Det är den första november och vi är inne i en månad jag har svårt för. Det brukar vara blötsnöregn och lite vind på det, då lider jag av min artros. Ont hela vägen. Sen blir det bättre igen. Men november är en skitmånad ur den aspekten. För övrigt saknar jag mamma och alldeles tydligt blir det när november träder in i våra liv med mörker, kyla och klibbig blötsnö.
De sista tio - femton åren sa mamma att november var hennes favoritmånad. Utan förklaringar. Jag ifrågasatte det ett par gånger då hon avskydde snö, kyla och mörker. Vad är det som är så fantastiskt med november, mamma? Vad är det du gillar mest?
Jag fick aldrig något riktigt svar på det. Något hade hänt samtidigt som hennes förändring i övrigt skedde. Vilket inte alls behövde vara dåligt. Det var väl bara bra om hon övergick till att bli sams med den mörka årstiden. Det kanske var samtidigt som hon slutade dricka kaffe, en gåta för oss omkring som visste att utan elvakaffe stannade världen. Utan kaffe olidlig huvudvärk, oförmåga att tänka klart, energilöst. Om det hade varit min dotter hade jag direkt förstått att hon blivit avrådd via någon influencer eller skumma råd på tiktok om att kaffe dödar. Men mamma hade inget internet. Hon bara svängde om. Nåja, all förändring behöver inte vara till det sämre. Hon blev även vegetarian på ålderns höst, redan innan hon slutat med kaffe. Sunt, tänkte jag, som hurrade det och var glad att hon ändå åt fisk och ägg. När hon började tappa förmågan att laga sina egna måltider lagade jag matdosor och ställde in i frysen varje vecka. Fyllde kylen med plockmat, så vegetariskt som det kunde bli.
En hemtjänstpersonal som kollade upp henne under sista tiden hemma tyckte att hon åt dåligt, inget kött, liksom. Det var innan det vimlade av personal från fjärran länder som hurrade för böngrytor och fisksoppor. Jag bevakade mammas kosthållning även efter att hon flyttat till hemmet och såg till en början att de följde hennes önskningar. Tyvärr tror jag att hennes vegetariska livsstil sakta fick dö ut av olika skäl jag inte vet eller tänker rota i. Då var mamma även en kaffedrickare igen, när hennes minne liksom hade hoppat över de sista femtio åren. Jaha, man får vara nöjd med det. Kanske hade hon bestämt sagt till personalen att nu gillade hon allt kött som fanns. Precis som hon gillade november.
Så vad står november för i min värld? Nu (när jag så mycket tid ?!?!) finns utrymme för åtgärder. Ja, jag ogillar den här tiden för det är ont. Men det finns massor av ljusglimtar. Den första är att vi hastade till butiken och köpte en oherrans massa läskigt godis för att alla läskiga monster som brukar dyka upp skulle få en muta. Men något har blivit fel - godiset ligger i en slarvig hög på bänken i köket. Inga monster. Kan det bero på elstängslet för hunden? Slog det mig, igår....
Ja, få se, då har vi Allhelgonahelg och gravsmyckning. Mammas första. Inspektionen sade mig att det krävdes en del då jorden kring graven fortfarande är som en blötsvart geggamoja och möjligheter
för fina dekorationer är nada då stenen försvinner. Än så länge. Jag får göra några studiebesök för att se hur andra gjort som har liggande gravstenar. Just idag ifrågasätter jag vårt val. Men med tiden blir det nog bra. Är gravsmyckning en ljusglimt? Hm, jaa, det är det nog. Jag gillar att pimpa saker.
Sen är det en massa marknader att vara med på och sälja boken om Egon, som nu också kommit om ljudbok. I morse satt Elin och jag och lyssnade på ljudfilen. Vi godkände den direkt. Uppläsaren var perfekt. Lite efterforskning visade även på att han ser mycket bra ut, vilket vi tyckte var ytterligare ett plus. Nu kan man se honom framför sig, när han med inlevelse läser vår bok för hela världen. Eller, ja, nästan.
Dessutom ska vi ha födelsedagsfest för Therese (hon önskar ALLTID familjemiddag, "så där som vi alltid har det eller åtminstone hade när alla var hemma", brukar hon säga.) Jag är tacksam för det. Då bekräftar detta det jag minns från tonårstiden och bakåt. Stora familjemiddagar med extra god mat och helgkänsla.
Vi är bortbjudna på middag en helg och en helg kommer förhoppningsvis min bror och en helg är det bokklubbsmöte med härliga diskussioner om livet och lite om boken vi läst också. Sen är det slut på november. Herregud. Jag kommer inte ens att hinna gotta mig i självömkan över min värk.
Därefter börjar ju julbaket. Jag kommer att ha fullt upp, oroa er inte. Lite jobb är inplanerat i december. Jag kommer vid behov att återgår till läraruppdraget, men det är en utmaning, ska jag säga. Mer om det en annan gång. Det finns massor att skriva om det. Just nu känns det inte som en bra idé när jag ska försöka förbättra mitt yttre från mysbrallor och slapp tisha till något lite mer städat inför middagen. För än så länge har jag inte riktigt gått på trenden "vem-fan-bryr-sig" som en del så hurtigt säger om sin pensionärsvardag. Men jag lovar att jag är på väg dit.
Återkommer med det roliga gamla påhittet EFIT. Fundera på det du. En ledtråd är att det tar en hel dag och att det kommer att synas här efter två dygn om jag är riktigt duktig.
/E
