EFIT

 Antar att det finns någon som tänker att EFIT är Effektiv Funktionell Intensiv Träning? Jadå, det är det också. Men jag tänker på EFIT som Ett Foto I Timmen. 

I min mer intensiva bloggperiod, då det var nytt och inte slogs ut av Instagram och annat, hade jag ett antal "bloggkompisar" i alla åldrar som läste varandras texter och funderade över livet ihop. Vi gav varandra sjukt mycket inspiration. Då kom också detta med EFIT upp och vi delade varandras vardagar. Poängen för mina bloggande vänner vara att någon föreslog ett datum och då fick man ta det som det var. Det blev allt från tråkvardag till fest, och man fick en inblick i det dagliga livet även med bilder. 

Det finns en hel del personer i min krets som ifrågasatte detta, vad skulle det var för intressant med att exempelvis se vad en person åt till frukost och sen vilka vantar hen hade på promenaden? Ja, jag vet inte om jag ids svara på det, det kanske handlar om att jag och mina EFIT-kompisar har skruvar lösa. Men faktiskt skulle jag ge en hel del för att min mormor skulle fått sätta sig bakom tangentbordet och knappa in EFIT när hon var tretton och ett halvt år. Jag kan fundera mycket över det - vad hade hon på sig, vad fixade hon för frukost, vad tittade hon på medan hon åt, vad sa hon till sin mamma som troligen redan då låg döende i kammaren och hur delade hon på småsyskon som slogs? Kanske en bild på någon hemsnickrad leksak, en gröttallrik, utsikt från dass...? Ja, ni fattar. 

Idag vimlar det av EFIT i cyberspace och det finns än idag en sida som knyter ihop det hela för den som vill, ettfotoitimmen.se,  fast jag har inte bidragit där. Däremot har jag som sagt funderat över värdet att se in i vanligt folks vardag. Det kan ju vara en tröst, vidga perspektivet, få en att skaka på huvudet åt fula mattor i ett vardagsrum...vad vet jag. Eller så är man helt enkelt sjukt nyfiken?

Jag har bestämt mig för att det kan finnas ett värde för eftervärlden, tänker på min familj mest. Hur såg en Allhelgonadag ut på Tegelbruksvägen 2024, sett ur bloggarens perspektiv? Tja, råkade ju vara en festlig dag:

7.00
Jag har tvingat mig att ligga kvar i sängen och titta på ljuset. Jag gillar inte rullgardiner men om man har gatan och grannen någon meter ifrån kan det ju finnas en poäng ifall man vill strutta omkring i sitt sovrum extremt lättklädd på mornarna. 

8.00
Hmm, fåglarna måste få mer mat och helst ännu fler ställen att gå på. Varför skulle inte även de ha en rad fast foodhak att välja mellan? Vi varierar oss med fyllda kottar, talgbollar, fröautomater och långa korvar med delikatesser intryckta i fett. Mmmm. Jag står länge och tittar medan kaffet rinner ner. Funderar på att skaffa högstolar så man kan sitta vid denna plats och käka frukost. Eller ska man stå och äta? Det verkar ju vara inne på en del ställen.

9.00
Frukostdags. Det är firardag. Gravsmyckning och födelsedagsfest. Allt på en dag. Mamma ska få ljus och lykta för första gången, andra ska uppdateras och tändas, jag ska läsa recept och göra inköp till middag och så ska hunden ut. 

10.00
Innan hundpromenad kommer den gamla receptsamlingen fram då jag har en idé om en passande efterrätt då födelsedagsbarnet inte vill ha tårta. Jaha, då kör vi på risgrynsbrylé. Gammalt säkert kort. Skriver inköpslista, diskar undan frukost, diskuterar var vi kan hitta bra gravlykta till mor och undrar vilka skor som passar till geggamojan som ligger utsmetad på marken. 

11.00
Vissa dagar tar det tid innan vi kommit ut ur huset för hundens dagliga lååångpromenad på förmiddagen. Vi gör som vi gjorde med barnen: skickar ut hunden på gården för att leka medan vi klär oss och går på toa. Det vet man ju hur lång tid sånt kan ta. Det vet hunden också så hon passar på att förbajsa på tomten. Dessutom tror jag nog att hon ser det som ett straff för att vi tagit på henne en löjlig kappa mot ovädret.

12.00
Jag tar bilen och åker på shopping. Gravlykta, risgrynsgröt, apelsiner och gelé... ja, med två kassar går jag ut på parkeringen och letar en kvart efter bilen. Var fan ställde jag den? Hm, är det nu jag fått en sån där minde hjärnblödning? Hade jag bil? Inser att jag ser kul ut där jag går i skitvädret dåligt klädd med två kassar och spanar åt alla håll, till slut med två kassar i ena handen (slagsida) och mobilen i den andra färdig att ringa maken eller räddningstjänsten. Var är bilen? Då ser jag den plötsligt. Jag hade ju inte den vanliga bilen utan makens arbetsbil. Skitarg hoppar jag in och räcker (inte, behärskning) finger åt en flinande gubbe som hade kollat in den genomblöta damen med telefon och kassar som irrade runt.

13.00
Grytan födelsedagsbarnet önskat står på spisen. Gör en familjemiddag, sa hon. Tacksamt gör jag en sådan efter hennes och mina barns idé om vad en sådan är. Ni vet, tända ljus, servetter, god mat och dryck och ett kök som får grävas fram efter mammans framfart.

14.00
En brorsa har kommit så hunden finner genast sin plats i soffan med snusdosan som kudde.

15.00

Bordet nästan färdigdukat, paket på plats och låtsasskumpa . Hon blir 33, 30 år sedan hon kom till oss. Minns att jag för en gångs skull önskade jag att tiden skulle gå fort, fort, fort så att allt skulle bli normalt igen efter turbulens med sjukdom och död. Nu har det gått 30 år, ingen tänker att hon egentligen är kusin till brorsorna. De är ett bra och tryggt gäng ihop, trots en del arga lappar från lilla syrran på 90-talet:
"brosor ej få röra den här".

16.00
Jag skruvar upp värmen och räven tittar på mig. Det var mammas, en sak hon var rädd om, som några tomtar från Nittsjö. Tomtarna är tyvärr trasiga efter tveksam hantering de sista åren men räven har alltid stått högst upp på någon hylla. Jag är glad att den överlevt. 

17.00
Födelsedagsmiddagen blir som vi alltid haft turen att ha det på födelsedagsmiddagar, god mat och prat och skratt. 33-åringen öppnar presentkortet och beordrar sin fästman att följa henne till Åre så snart det passar. Medan de smider planer ser jag ut i mörkret och bort på höghuset Fagerskrapan och undrar vilka som bor där och vad de gör just nu. Fantasin tar fart och jag börjar skissa på en bild i huvudet. 

18.00
Under kaffe och efterrätt får jag plocka fram gamla album då vi måste reda ut ett minne som jag vet finns på bild. De vuxna barnen, som sällan ser gamla album, fastnar i minnen och skrattar åt sig själva. Födelsedagsbarnet undrar t ex hur vi föräldrar kunde tillåta henne "att se ut sådär" och visar en bild på sig själv under punkperioden. Bilden ovan är tagen innan hon blev lillasyster. Där var hon "bara" kusin, typ tolv år innan punkperioden.

19.00

Tolv timmar har gått och de vuxna barnen blev små igen när de tittade på gamla bilder och länsade godisskålen som vi hade fyllt för att ha som muta för alla monster. Som inte kom. Alla måste se Idol på TV och sen är det slut på dagen och jag har dokumenterat med ett foto i timmen ungefär. 

/E